Att ha en border collie-valp är som att ha ett geni med obegränsad energi. Att ha två kräver tålamod och strategier. Vad händer om man lägger på ytterligare en valp på det?
– Då får du min nya vardag! säger Paulina Widahl som skrivit dagbok om första tiden med valpen Fox.
Bilen rullade i väg kl. 5.00 dagen som det var dags för hämtning. Jag var som ett barn på julafton och hade absolut inga problem att vakna tidigt den här lördagen. Jag hade på känn att det här skulle bli något alldeles speciellt. Egentligen borde jag ha varit både nervös och stressad inför att snart ha två valpar i flocken helt själv, men jag kände bara glädje, pirr och förväntan i hela kroppen. Allt kändes så himla rätt.
Det var med ömsesidig glädje som Fox landade i mina armar. Jag fick samma känsla som när jag träffade henne för första gången 2 veckor tidigare – vi hör ihop!Efter att ha ordnat det praktiska åkte vi hemåt. Färden gick med bravur och bara några timmar senare var vi hemma. Nu började den riktiga resan!
Den första veckan var bland det mest intensiva och roliga jag varit med om på länge. Jag hade en plan på hur jag skulle styra upp vardagen med dem alla tre, inte minst med en valp som behövde mig extra mycket. Rutiner, handlingsplaner för olika situationer och strukturerade tidsplaner blev avgörande för att undvika kaos med en valp och en unghund. Tur att hundar trivs med fasta rutiner!
Fox tog plats i flocken och lekte hårdhänt med både 2-åriga Bim och Ves, 6 månader.
Hon var modig, nyfiken och äntrade världen med ett stort självförtroende. Hon hoppade så högt hon kunde och sprang så snabbt det bara gick. Hon var påhittig och envis, men samtidigt väldigt följsam och la sig så nära mig det bara gick när hon blev trött.Den här första veckan fokuserade vi på att bygga en stark glädjefylld och tillitsfull relation - den viktigaste grundstenen av dem alla. Min målsättning var att hon självmant skulle söka trygghet hos mig om hon kände oro, lita på att jag tog rätt beslut i olika situationer och söka sig till mig med glädje.För att uppnå detta använde jag mig av en kombination av att alltid se till att vara en förebild och trygghet för henne, samt leka mycket och göra olika sorters följsamhetsövningar. Vi kom långt bara första veckan.
Den här andra veckan blev det stort fokus på miljö och socialträning. Jag ville passa på att introducera henne för omvärlden medan hennes socialiseringsfönster fortfarande var öppet. Under den här perioden är valparna extra mottagliga för att ta in nya intryck och har ännu inte börjat sålla ut potentiella faror.
Jag såg till att göra miljö och socialiseringsträningen på ett så naturligt sätt som möjligt. Just den här veckan hade jag flera bestyr som jag passade på att ta med Fox på. Bland annat skulle jag byta däck och där fick hon både fick träffa nya människor och vara i en bullrig miljö. Fox var nyfiken och social. Oftast satt hon i min famn när vi gick in i en ny situation och när jag märkte att hon var lugn, släppte jag ner henne och hon fick undersöka på egen hand.
När vi träffade på människor som ville hälsa, så sa jag ja men med varsamhet. Jag ville att Fox skulle veta att människor vi möter är trevliga, men jag ville inte att hon skulle skapa sig en förväntan om att vi skulle fram till alla vi mötte. Jag märkte snabbt att det här var en valp som redan var väldigt social trygg och hade en positiv känsla när hon såg nya människor.
Ju mer hemma Fox kände sig, desto busigare blev hon. Hon gjorde otaliga försök till att leka i mina byxor när jag bytte om, hon hämtade alla skor hon hittade i hallen, hon retade dom äldre hundarna varje gång hon fick chansen, hon grävde hål i min stackars gräsmatta och sprang så fort hon kunde till de andra hundarnas matskålar för att hinna sno åt sig en foderkula innan jag hann stoppa henne. Jag älskade hennes upptåg och jag visste att det här var en valp som skulle ge mig många gråa hår under sin uppväxt. Bus tyder på trygghet och självförtroende.
Den här veckan la vi fokus på hanteringsträning. Jag ville att Fox skulle förknippa hantering med lugn och trygghet, samt lära sig våra olika hanteringsrutiner. Hon skulle klara av att vara stilla när jag kollade på tänder, i öron, klipper klorna, pillar på tassarna, lyfter på svansen och allt det som en veterinär skulle kunna behöva göra med henne. Fox hade sällan tid att sitta still, så hanteringsträningen var inte hennes favoritmoment. Däremot så insåg hon snabbt att vara still innebar belöning och då gjorde det situationen mycket enklare.
Vi åkte också förbi veterinären för att bekanta oss med miljön och med personalen innan det var dags för 12 veckors-vaccinationen nästa vecka. Jag ser alltid till att besöka veterinärkliniken med mina valpar inför ett bokat möte. Jag vill att de ska ha en positiv känsla när de kommer till veterinären och är bekanta med platsen och personalen. Det underlättar den dagen då de behöver åka dit om de blir sjuka. Det underlättar även veterinärernas arbete om hunden är trygg i deras händer. Fox kissade på sig lite av glädje när hon träffade personalen och trippade runt i väntrummet med svansen i topp och nosen i vädret i försök att nå doften av hundbenen som låg i en låda på disken.
Jag själv var väldigt stolt över min valp och kände att framtida veterinärbesök kommer att gå galant.
Från en dag till en annan började min kavata lilla valp att reagera på konstiga saker. Hon skällde på spegelbilden av mig i altandörren, på grannen som skulle slänga sopor och på sig själv när hon såg sig i spegeln. Det var tydligt att Fox inte längre hade socialiseringsfönstret öppet utan att hon hade gått in i nästa utvecklingsfas. Hon skulle nu börja ifrågasätta omvärlden och sålla ut vad som är farligt och inte. Det är då valpen ”ser spöken” för första gången.
I och med den nya fasen så blev vårt fokus att lära Fox att hantera sina nya känslor och rusta henne med extra mycket självförtroendeövningar. Fokus var också vila för att hon skulle hinna ladda batterierna och få ork att hantera känslor och händelser. Vi tränade också på våra vardagsrutiner.Veckan blev inte så känslosam som jag har varit med om att den kan bli för vissa valpar, även om den här veckan bara är en inledning på perioden. Det var jag glad över.
Mot slutet av veckan var det dags för Fox första riktiga veterinärbesök sedan hon kom hem till mig, hon skulle för 12 veckorsvaccinet. Eftersom vi redan bekantat oss med platsen, var det inga konstigheter att få det avklarat.
Hemma var Fox nu den vildaste valp jag haft och samtidigt helt underbar. Vi hade byggt upp en relation som byggde på tillit, trygghet och det gav en bra grund att gå vidare på. Jag hade samma känsla som när jag hämtade henne – min relation till den här valpen är någonting alldeles speciellt. Jag känner en sådan glädje och förväntan inför framtiden med henne.
