Valptiden kan vara alldeles underbar - men också väldigt påfrestande. Helt plötsligt är det en liten varelse med pirayatänder som kräver din fulla uppmärksamhet. Överväldigande - men kärleken blir bara större och större!
Jag har haft två valpar på kort tid, Ella, en tax som nu är 1,5 år och lilla Vinna, en australian kelpie på nio månader. När Ella var strax under året kände jag att jag behövde en hund till, eftersom jag fallit för hundträning och hundsport. Så en uthållig och arbetsvillig ras var ett måste - och valet föll då på en kelpie.
Den första tiden handlar mycket om att skapa någon slags mat, sov och kissrutin för valpen. Samtidigt vill man börja lära känna sin valp och miljö- och socialiseringsträna. Sömnbristen är ett faktum - ofta väcker valpen en flera gånger per natt den första tiden. Det gäller då att boosta med en rejäl dos tålamod så att man orkar grunda valpen ordentligt för framtiden.
När Vinna kom hem fanns redan min tax Ella i huset, som var ungefär ett år gammal. Ella är en snäll tjej men med lite attityd och vakt, men tänkte aldrig att det skulle bli ett problem att introducera en valp i hemmet.
Vi började säkert, på neutral mark, med båda hundarna i koppel och tog en kortare promenad. Det gav en chans för dem att introduceras på ett schysst sätt, och Ella behövde inte känna att någon inkräktade hennes hem. De är idag absolut bästa vänner, de delar bädd, matskål och busar så fort chansen ges. De föll för varandra direkt och jag misstänker att det har med deras nära ålder att göra. Ella är lite äldre och ”bestämmer”, men de har en väldigt fin och mjuk relation och är oftast respektfulla mot varandra.
Med Vinna lade vi mindre tid på träning första tiden och mer på att bygga en stark relation, börja med inkallning, stoppkommando och visa vad som är rätt och fel. Vinna var lyhörd som valp, men också väldigt orädd och envis. Vissa gångar var det tufft efter hon sprängt kompostgallret tio gånger, bitit mina händer blodiga, terroriserat min ”vuxna” hund i flera timmar utan att visa en tillstymmelse till trötthet.
Det är också en viktig grej - att valpen får ordentligt med sömn för att orka vardagen och för att vara frisk och pigg. Det var en stor utmaning med Vinna - hon saknade helt avknapp i början. Det blev så kallat ”tvångsgos” för att få henne att slappna av och sova på dagtid.
Eftersom Vinna förhoppningsvis ska bli en tävlingshund i lydnad och agility började vi tidigt grunda för detta. Hon fick lära sig grundkommandon som nostarget, impulskontroll, fooddrive till framtida fotgående och så vidare. Det är otroligt kul med valpträning men också utmanande på många sätt, och alla individer lär sig olika snabbt.
I dag är Vinna nio månader och vi fortsätter grunda inför kommande tävlingskarriär - och njuter av unghundstiden. Det är mycket hormoner i omlopp och det märks, fokuset är inte alltid på topp och man får korta ner träningspassen och kraven så det inte blir för mycket.
Skillnaden mellan hur jag tänkte under valptiden med mina hundar är otroligt stor. Ella var min första hund och bara tänkt till sällskap. Då var det mycket leka med andra hundar, rastgårdar, följa med på café och så vidare. Med Vinna har jag knappt gjort något sådant, hon har fått träffa vuxna, stabila individer som kan fostra henne och ge henne ett bra hundspråk.
Vi har fortfarande gjort socialträning på stan, men också tränat mer passivitet, att bara kunna sitta och titta. Sedan är det ett faktum att Vinnas träning varit mer omfattande, eftersom hon hade ett helt annat syfte än Ella från början.
I dag är Ella en fantastisk tränings- och tävlingskompis med bra attityd och fart, trots att hon inte tränades så från början. Brukar säga att det inte finns någon tax som Ella - de är i iallafall sällsynta. Mer arbetsglad hund får man leta efter. Med det sagt behöver man inte stressa med kommandon hit och dit i början, utan fokusera på en stabil relation så kommer ni komma långt. Vinna kompletterar henne otroligt bra med ännu mer uthållighet - så beslutet att skaffa en valp till är mitt bästa beslut någonsin.
