Från vaccination till sista farväl – följ med en dag i veterinärens vardag

Det är en grå och molnig onsdagsmorgon när dagens första veterinärbesök står på schemat. Men det är inget vanligt klinikbesök – det är istället hemma hos hunden. Klockan är strax före nio när en liten vit bil rullar upp framför lägenhetshuset. Ut kliver veterinären Louise Kavak med ryggsäcken på ryggen, redo för dagens första hembesök.

Upp för trapporna möts Louise av Zoey, en sprallig ettårig jaktgolden. Med svansen som en virvelvind och de livliga, pepparfärgade ögonen verkar hon knappt kunna tro sina ögon – ett veterinärbesök redan på morgonen! Zoey hälsar ivrigt på alla som dyker upp i hennes hem och visar snabbt runt utan att förstå att själva undersökningen snart ska börja.

Louise slår sig ner vid matbordet, medan hunden nöjt svansar efter. Efter några välkomnande kli på ryggen tar Louise fram sin väska.

Med sprutan i handen frågar Louise om det finns något gott som Zoey kan sysselsätta sig med under undersökningen. Ur kylen kommer en tub med räkost, som smörjs på en tallrik. Zoey, fullt upptagen, bryr sig knappt när sprutan ges. Hon gör en liten paus just vid sticket, men snart konstaterar hon att det inte var något att oroa sig för.

– Vilken duktig hund! säger Louise med en uppmuntrande röst och påminner matte om att nästa vaccination är om ett år.

– De kan bli lite trötta efteråt, men det är vanligare hos valpar, förklarar Louise med ett leende.

Det är åtminstone inget som tyder på att hon känner sig trött direkt efter då hon är lika glad som i början. Efter en snabb undersökning av tänder och öron avslutas besöket med ännu mer räkost, gos och klappar för Zoeys del. För Louises del väntar en kort bilresa till nästa hembesök.

– En vanlig dag brukar vi hinna med ungefär fem hembesök, men det kan variera. Vi åker till hunddagis också, och då kan man göra ännu fler besök, berättar Louise.

Louise är legitimerad veterinär på VetAtHome, en verksamhet specialiserad på veterinärvård i hemmet, och har jobbat där i 1,5 år. Hennes arbetsuppgifter sträcker sig från vaccinationer och hälsokontroller till utredningar och avlivningar.

– För både hundarna och deras ägare är det positivt att besöken sker hemma. Många hundar blir lätt stressade av klinikmiljön, men hemma känns det tryggare för dem, säger Louise. 

Louise har ett intresse för problemhundar och att läsa av hundars kroppsspråk och beteenden, och just möjligheten att arbeta hemma hos kunderna gör att hon verkligen får tiden att göra det.

– Det är mer kontakt med både kunder och hundar här. Det känns inte lika kallt som det annars kan upplevas, säger Louise och jämför med tidigare jobb.

Veterinärmiljön och hantering blir lätt ett stressmoment för hundar och ägare, och Louise har stött på många hundar inom yrket som inte ser fram emot veterinärbesöket.

En gång vid ett hembesök gick hon en dryg timmes promenad en park för att hjälpa en hund att lugna sig inför en undersökning. Vid ett annat tillfälle fick en hund som älskade att göra tricks, men som inte var lika förtjust i hantering, att använda sin träningsmotivation för att genomgå undersökningen.

– Många drar sig för att boka en tid för de vet om att hunden blir stressad och det blir en jobbig upplevelse. Men jag ser alltid lösningar. Det finns inget förlorat fall, alla djur ska få hjälp. När många hör ”hembesök” så tänker de vaccinationer och avlivningar men våra möjligheter att påbörja en medicinsk utredning eller behandling är så mycket fler, säger Louise.

Efter en kort bilresa är Louise framme vid nästa stopp: en ung weimaranervalp vid namn Milla. Till skillnad från Zoey är Milla betydligt mer försiktig.

Hon håller sig nära sin trygghet, den äldre weimaranern Bleaker, som stolt bär på en fotboll i munnen – något som verkar betydligt mer spännande än veterinärbesöket tycker hon.

Louise sätter sig på vardagsrumsgolvet och pratar med Millas husse. Besöket gäller pass och rabiesvaccination. Nyfiken på situationen närmar sig Milla så småningom och biter lite på det blåa passet.

– Det är lite att fylla i, konstaterar Louise samtidigt som Milla hinner tappa intresset och rusar tillbaka till Bleaker och fotbollen. Louise väntar tålmodigt. Efter en kort lekstund är det dags för sprutan. Husse och Bleaker är nära, men trots det så piper hon till vid sticket. Sedan rusar hon upp i soffan för att skaka av sig känslan innan hon återvänder till Louise – nu redo för en puss- och godisstund.

– Ta ut henne en sväng så hon inte hinner kissa inne, tipsar Louise innan hon packar ihop och förbereder sig för nästa etapp: tillbaka till kliniken.

Trots att VetAtHome fokuserar på hembesök, finns även en klinik i Stockholm där Louise och hennes kollegor arbetar. Här är de ett team på 16 personer som jobbar nära varandra och delar erfarenheter.

Bland kollegorna rör sig också deras egna hundar, däribland Louises jaktlabrador Simba. Femårige Simba kom in i Louises liv under hennes utbildning i Uppsala.

– Utbildningen var tuff. Många gånger funderade jag på vad jag gett mig in på, men när jag väl kom in, kunde jag inte släppa det. När jag gjorde praktik på en klinik kände jag att här är varför jag vill göra det här.

Veterinärutbildningen är lång, 5,5 år, och Louise tog dessutom ett år för att läsa upp naturkunskapsämnen innan.

– Jag tänkte: vilket jobb vill jag ha när jag är 60 år och känna att jag inte vill sluta jobba? Det är att jobba med djur. Och medicin har alltid intresserat mig.

– Min mamma pushade mig. Hon visste att jag mår bra av att vara med djur. Jag har alltid kommit bättre överens med djur än med människor, säger Louise och ler.

Redan som barn visade hon en särskild förståelse för djur. En samojedhund blev en tidig väg in i veterinärvärlden.

– Vi hade en speciell koppling. Jag minns en gång när han gick och jag märkte direkt att han hade ont i tassen. Och det visade sig att så var det.

Att Louise har hamnat rätt syns tydligt i hennes hantering av djuren och i hur hon talar om sitt yrke. Hon är en stor djurvän och förra året hjälpte hon bland annat fem katter och en hund från avlivning, och omplacerade dem istället.

– Det är det bästa med det här jobbet – att verkligen göra skillnad. Ibland handlar det om att ge behandling och få se hur ett djur blir friskt, ibland om att låta ett djur somna in på ett lugnt sätt, säger Louise och hennes ögon lyser av stolthet. Louise möter dagligen de svåra och känslomässigt tunga sidorna av sitt yrke. Veterinärbranschen är fylld med emotionella påfrestningar. Hon ställs ofta inför ägare som tvingas fatta svåra beslut om sina djur, där avlivning ibland är den sista lösningen. Det är svårt att inte bli känslomässigt inblandad.

– Du kan ena stunden vara med en familj som samlats för att ta farväl av sitt djur, och sedan ska du släppa det och ta på ett glatt leende för att möta nästa kund och deras djur för en kloklippning. Det är en balans som inte alltid är lätt att hålla, säger Louise.

Hos VetAtHome arbetar de med avlivning i hemmet, vilket gör det mer personligt och nästan som en ceremoni. Familjen kan samlas i hemmet eller trädgården, och hunden kan få somna in i sin favoritfåtölj eller under favoritträdet.

– Alla veterinärer är ju olika. Vissa håller mer på distansen, men för mig är det svårt att inte ta till mig.

Tyvärr är veterinärer överrepresenterade i självmordsstatistiken, och studier har kopplat frekvent avlivning till psykisk ohälsa och självmordstankar. Det är ett stort problem inom yrket.

– Det är hemskt att det är så. Många som drömmer om att bli veterinär går ut med toppbetyg från gymnasiet, levererar under utbildningen och vill prestera på samma nivå under yrkeslivet. Det blir väldigt tungt.

Men Louise har också engagerat sig för att uppmärksamma frågan. Hon har varit i kontakt med rektorn på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) för att diskutera behovet av att ta upp de psykiska påfrestningarna tidigt under utbildningen.

– Det är så viktigt att man redan då pratar om det. Ingen veterinär ska känna sig ensam, utan kunna känna att man kan utrycka det tidigt och få hjälp, och veta om att det finns vägledning och stöd, säger hon.

– Jag hoppas verkligen på en förändring och att det blir ännu mer uppmärksamhet kring det.

Trots de utmaningar och tunga stunder som kommer med yrket är det tydligt att Louise har hittat sin plats.

Hon älskar sitt jobb och den möjlighet hon har att göra skillnad. De tuffa situationerna vägs upp av de glädjestunder hon får vara en del av varje dag.

– Jag skulle göra om hela utbildningen för att få göra det här, säger Louise med ett stort leende. Jag älskar verkligen mitt jobb, och det blir aldrig tråkigt. Jag har inget problem med att jobba sju dagar i veckan.