Göran Greider om hundar: "De är ett Tinder för mänskligheten"

Göran Greider är välkänd debattör, chefredaktör på Dala-Demokraten och författare. Han beskriver sig som en sådan där person som vi hundägare ofta har lite svårt för. När han såg en hund som inte var kopplad, brukade han stanna och ropa till hundägaren: »Koppla hunden, för fan. Annars ringer jag polisen”.

Men idag har han, många år senare, skrivit en hyllningsbok till sin första och kanske även sista egna hund, “Stinas bästa vän”.

Där beskriver han en hundägares glädje, sorg och förundran, samtidigt som han försöker förstå varför hunden är så viktig för människan. Allt för att hitta svaret på frågan: Varför älskar vi våra hundar?

Så vad hände egentligen med den hundrädde författaren? Ja, för att sammanfatta: det räckte med att titta in i Stinas mörkbruna ögon för att kattmänniskan Göran Greider skulle vara fast.

–Ja, så var det, säger han. Jag blev golvad direkt. Det var som att se in i ett annat svindlande medvetande.

Då hade hans hustru och dotter länge propagerat för att skaffa en hund som ett komplement till familjens två katter.

–Men jag stretade länge emot. Det var både känslan av att jag inte visste hur jag skulle kunna vara en bra och bestämd husse och styra över ett annat liv, samt en rädsla för att inte kunna kombinera mitt vanliga yrkesliv med en krävande hund.

Att det just blev en engelsk springer spaniel hade Göran ingen inblandning i.

–Men rasen såg vänlig ut tyckte jag. En sådan hund skrämmer ingen.

Det blev början på en lång resa tillsammans. Stina visade sig vara en stillsam och lågmäld hund som knappt behövde någon uppfostran. Hon följde troget med på såväl långa skogspromenader och cykelturer, som till tidningsredaktionen och till inspelningsstudion när Göran var med i teve.

–Jag minns när jag var med i en tv-debatt, tonläget blev bara högre och högre. Plötsligt reste sig Stina upp från studiogolvet för att – i direktsändning – kasta sig över mitt ansikte och slicka mig hejdlöst. Jag tolkade det som att hon ville visa att hon stod på min sida och ville skydda mig, berättar Göran.

Helt omedvetet tycks Göran ha uppfostrat Stina efter nya moderna metoder, med så kallad berikning där hennes egen naturliga vilja fick stort utrymme.

–Jag borde säkert ha tränat henne mer än jag gjorde, men det var som att hon inte behövde det. Hon skällde sällan och ingen var heller rädd för henne. Hon var väldig intuitiv och kunde gå mycket lös - även om hon försvann några gånger i skogen, vilket ledde till några hemska timmar.

Som valp försökte Stina en gång gräva sig ut under husets stängsel. Utanför fanns en trafikerad byväg. Med andan i halsen springer Göran fram och sliter bort henne, grabbar ett tag om Stinas nacke och håller ner henne mot marken medan han skäller ut henne.

–Jag höll så ett bra tag. Hon började gny och hulka, innan jag till slut släppte taget om henne. Först låg hon där tyst och ledsen i gräset – men hoppade sedan upp och slickade mig.

–Jag kände mig hemsk. Vad hade jag gjort? Det där var enda gången jag var handgripligt hård mot Stina och jag tänker fortfarande på det. Hundar ska belönas när de gör något bra, men inte straffas när de gör något dåligt.

–Det andra jag ångrar är att jag gav Stina mat vid bordet. Det var dumt, för det släppte hon aldrig.

Att cykla med tillsammans var ett av Görans och Stinas glädjeämnen. Hon lärde sig blixtsnabbt och det syntes att hon var mäkta stolt när vi rörde oss framåt, berättar Göran.

–Det är uppenbart att en hund kan känna glädjen i att behärska en sak. Vi kunde utbyta ömsesidiga blickar av lycka när vi var ute och cyklade.

Stina blev också en buffert mot det dystra grubblandet som Göran kunde fastna i.

–Alltid när jag råkade ut för en motgång av något slag var Stina där som en tyst tröstare. Jag tror att hon för min del fungerade som en existentiell skyddsvall, en sorts vakthund, inte mot inbrottstjuvar utan mot malande tankar.

–Grubblandet värkte ut under promenaderna, säger Göran. När jag tittade in i Stinas ögon fanns där ett levande medvetande som inte visste det minsta lilla om krisande börser, korrupta politiker eller något av alla helveten på jorden.

–Ibland fick jag intrycket av att hon tänkte att hon till slut lyckats få mig på andra, bättre och lugnare tankar. Hon hade fullgjort en uppgift.

Göran vill även lyfta fram alla våra hundmöten som en bärare av något gott. Att det varje dag sker kanske miljarder små hundmöten, där vi människor oftast säger snälla saker till varandra, skapar en gemenskap över gränserna, en samhörighet.

–Jag skulle vilja säga att de här små samtalen bär upp samhället.

För några år sedan var Göran Greider svårt sjuk och fick tillbringa en lång tid på sjukhuset. När han till slut skulle få träffa Stina utanför för sjukhuset (det var under pandemin) stapplade han förväntansfullt ut genom dörrarna med hjälp av sin rullator. Men istället får att välkomnas av ett glädjeskall, nosade Stina påtagligt osäker runt Göran. Vem var han som doftade så annorlunda? Stina var gammal, såg dåligt och var nästan döv, så lukten var det som ledde henne bäst.

–Jag höll masken, men när jag kom tillbaka till mitt sjukrum blev jag så ledsen, besvikelsen sköljde över mig. Hur kunde hon inte känna igen mig?

Som den författare han är, började Göran förstås googla fram stycket i det klassiska verket Odysséen, när hjälten Odysseus möter sin gamla jakthund Argos efter 20(!) års frånvaro.

– Jag låg där och sörjde över att min hund Stina inte glädjetjutande och översvallande entusiastiskt kastat sig över mig efter min långa irrfärd genom sjukhuslabyrinterna. Jag måste ha sett sorgsen ut. Som en ledsen hund, kanske, skriver han i boken.

Men en månad senare fick Göran äntligen lämna sjukhuset. Klädd i sina gamla kläder klev han in genom dörren till lägenheten.

–När jag satte mig i soffan, kravlade den gamla hunden upp där och la sig med huvudet på mitt knä. Jag hade kommit hem.

Göran kallar Stina för sin “hälsominister”.

– Att promenera med Stina gjorde att jag slapp en massa tråkig rehab.

Lyckan att äga en hund är stor, men också sorgen när den går bort. Stina dog 2022, 14 år gammal och Göran berättar starkt om deras sista minuter tillsammans.

Veterinären gav först Stina en injektion med lugnande medel.

“Mycket fort upphörde flämtandet och hon såg snart mer fridfull ut. Jag la mig på golvet intill henne. Efter ännu en stund, kanske en halvtimme, gavs hon den dödliga injektionen. Jag frågade inte ens vad det var i sprutan och varför skulle jag göra det. Jag la mig återigen ner på golvet bredvid henne, kröp intill henne. Stina låg där, lite av hennes rosa tunga stack fram ur nosen. Hennes ögon var slutna. Sekund för sekund, eller om det var minut för minut, såg vi sedan hur livet lämnade henne och hon blev alldeles stilla. Både jag och Berit grät. En fjortonårig, djup vänskap var över.”

–Det blev en enorm tomhet. Även om jag intellektuellt tänkt tanken, så var jag ändå inte beredd på känslan. Det var som att stå framför ett stup som du inte visste fanns. På nåt vis har du ju vuxit ihop med din hund, den är så väldigt invävd i ditt vardagsliv.

Någon ny hund blir det nog inte. Istället tar Göran ofta hand om dotterns cockerspaniel Cleo. (Det är för övrigt hans dotter Ellen som illustrerat boken).

Så vad är då det bästa med hunden?

Göran tvekar inte särskilt länge.

–De knyter dig till hela skapelsen, till något bortom dig själv. Hundar skapar band till andra människor, ja de är helt enkelt ett Tinder för mänskligheten!

Att ha en hund intill sig leder till tankar om vilka vi själva egentligen är. Som när dottern kom hem och Stina visade tänderna.

–Det såg inte riktigt klokt ut, och vi blev oroliga: har hon blivit aggressiv, vår saktmodiga Stina? Men det handlade om att Stina försökte le mot min dotter. Hon ville härma hennes leende.

–I våra hjärnor, liksom i hundens, finns de spegelneuroner som bygger empatin mellan två kännande varelser, säger Göran.

Idag beskriver han sig som “hundifierad”. En hund är en brygga mellan olika arter.

–Jag tror de kan hjälpa oss att inse att vi människor inte är skapelsens krona, utan att alla runt omkring oss är värda något.