Radioprofilen Christer Lundberg var både hundrädd och allergisk. Samtidigt tyckte han ändå om hundar – så där på lite avstånd. Idag är han husse åt den tre år gamla labradoodlen Bruno.
Säg ”Ring så spelar vi”, ”Kvällspasset” och ”Christer” och de flesta Sveriges Radio-lyssnare vet direkt vilken radiopratare som åsyftas. Under närmare ett kvarts sekel har Christer Lundbergs sympatiska och nyfikna stämma strömmat genom etern.
Sedan några år tillbaka leder han också den populära SR-podden ”Fråga Agnes” tillsammans med professorn och bakteriologen Agnes Wold, som också kommit att bli en vän. Radiorösten med det långa skägget har nu fyllt 51 år och blev för tre år sedan lycklig hundägare för första gången i sitt liv.
– Att skaffa hund är något av det bästa som hänt mig och familjen och vi älskade Bruno från första stund. Tidigare har jag allt varit lite rädd för hundar eftersom jag kände att jag inte kunde läsa dem. Men se så man kan ändra sig. Agnes Wold har också helt klart varit en inspirationskälla, hon är ju en stor hundälskare och har pratat otroligt varmt om sina hundar, samt att mina barn har önskat sig en hund sedan de var små. Mina döttrar är nu 16 och 13 och alla har sitt eget band till Bruno. Jag trodde inte heller att det var möjligt med hund på grund av min allergi, men den är mild och med hjälp av allergitabletter så går det alldeles utmärkt.
Bruno är en busig och glad krabat och vår intervju, som görs på ”Treetop Spa Hangout & Hotel” strax utanför Göteborg, får därmed sina naturliga avbrott. Den gosiga mjuka filten som vi lagt fram till Bruno tuggar han mest på, och innan Christer hinner blinka far Bruno upp och iväg och styr i rask takt tassarna mot hotellets restaurang. Dock hinner han inte långt innan husse hämtar tillbaka honom. Christer ler och säger:
– Tur att vi har gott om tid idag!
När Christer Lundberg och hans familj väl bestämde sig för att skaffa hund var valet av ras dock inte helt självklart. Men ganska snart dök labradoodle upp som ett alternativ.
– Jag läste någonstans att just den rasen är framtagen som terapihund och det verkade bra med tanke på mig och min hundrädsla. Nu stämmer ju inte det helt och hållet, för de var väl i första hand tänkta som ledarhundar, men det spelar ingen roll. De är fantastiska familjehundar.
Christer reser sig upp och ur soffan. Han fortsätter prata samtidigt som han fyller på vatten i Brunos medhavda skål:
– När jag är bortrest i jobbet kan jag nästan sakna Bruno mer än frun och barnen, det är ju egentligen fruktansvärt att erkänna. Fast de förstår mig, han är ju något annat och är annars med mig hela tiden. Det blir ett väldigt starkt band och jag vill be om ursäkt till alla hundägare som jag tidigare gått runt och trott varit några slags konstiga typer som pratar om sina hundar som ett slags överjordiska individer.
Men med hund kommer också veterinärbesök, ibland många. Bruno visade sig ha en känslig mage och det var allt ifrån parasitangrepp till att han svalt bitar av en boll och magkatarr.
– Min fru brukar säga att Bruno är som Ingemar Bergman, ett geni med känslig mage. Tyvärr har det ju dock blivit otroligt dyrt att ha hund, både vad gäller inköp, försäkring och veterinärkostnader och det är sorgligt för det håller på att bli en klassfråga. Tänk vilken stor glädje och hjälp en hund exempelvis kan ge till någon som är gammal och sjuk, men det går inte för många har inte råd med veterinären. Ingen skugga över enskilda veterinärer i sig, de jag har träffat har varit suveräna och de styr ju inte över detta. Men priserna … herregud!
Christer Lundberg leder inte bara radioprogram och podd utan han skriver också böcker och har ett eget syntpopband. Plus familj och hund. Hur hinner han med allt, kan man undra. Själv säger han att det är tack vare radion.
– I den världen handlar allt om minutiös planering för att få ihop körschemat. Jag försöker hålla mig till att jobba med radio tre–fyra dagar i veckan och resten av tiden blir ”fritt skapande”. Men det kräver också noggrann planering. Jag jobbar mycket på egen hand och har kontor hemma men är ju inte längre ensam där. Numera blir jag regelbundet påmind om att det är dags för mat eller en promenad. Jag tvingas ta paus, vare sig jag vill eller inte, och kan konstatera att det är bra för produktiviteten. Man vaknar till och kan sedan fortsätta med ny energi. Bruno har tillfört så mycket positivt, på en mängd olika plan, alla borde som sagt ha en hund.
Ditt syntband heter Kennelklubben, är det en slump?
– Ja och nej, haha. Ända sedan jag var tolv år har jag drömt om att kunna försörja mig som syntpopstjärna. Det visade sig bli ganska svårt eftersom den genren upphörde att existera typ 1989. Men jag och mina kompisar har kämpat på i motvind. Namnet tog vi på högstadiet för att vi tyckte det lät kul – och för att det anspelade på min hundrädsla.
Nu när du fått smak på hundlivet, kan det tänkas att Bruno får en fyrbent kompis framöver?
– Rent principiellt skulle jag inte ha något emot att ha fler hundar, men jag tror inte jag är där ännu. Och jag har ständigt dåligt samvete över att Bruno inte alltid kan springa fritt som han kan när vi är på landet. Som tur är finns det många rastgårdar i våra städer. Dock så vågade jag mig inte dit till en början på grund av min rädsla för andra hundar, men nu går det fint och Bruno älskar det. De flesta hundägare har bra koll och det blir aldrig några problem om man berättar att han är tre år, hane och okastrerad, då förhåller man sig till det.
