"De är som chips" – uppfödaren Anita om rasen japanese chin

Anita Palm har just nu tio vuxna hundar och fyra valpar hemma och hon beskriver det som något av en idyll. Valparna gosar tätt tillsammans och tikarna hjälps åt att uppfostra varandras valpar.

– Ja, det är en väldigt social ras, som älskar att vara tillsammans. Tikar och hanar går bra ihop och rasen är helt enkelt väldigt kärleksfull, säger Anita Palm som har kenneln Spirean´s i Svensbyn utanför Piteå.

– Ju mer den får ligga i ditt knä, desto lyckligare är den.

Anita Palm har fött upp hundar i många år. Först var det collies och settrar men för cirka 16 år sedan gick hon över till japanese chin, eller “jappar” eller “chins” som hon säger.

– Första gången jag stötte på en “chin” var när jag sålde en collie-valp. Den ägaren hade med sig en ”chin” och jag minns att jag blev nyfiken på rasen redan då. Framför allt för att den inte skällde något, vilket jag tycker är skönt.

När det sedan blev dags att varva ner uppfödningen och hitta en ras som krävde lite mindre aktivitet än setter och collies, kom tanken på japanese chin tillbaka.

– Den är lika lydig om en collie och har en enorm personlighet. Den är lättlärd och tuff, toppen för till exempel rally-lydnad. Man brukar också säga att den är lite kattlik i sitt sätt.

Ett tecken på det är att rasen faktiskt slickar sina egna tassar och tvättar pälsen, precis som en katt.

Anita Palm menar att rasen är en perfekt allround-hund som passar alla.

– Jag har sålt till såväl barnfamiljer, som till pensionärer. En valp gick till en person som satt i rullstol efter en stroke, och det fungerade jättebra.

Trots att den inte är så stor, orkar den mycket. Anita berättar om ägare i Norge som tar med sin “chin” på vandringar i fjällen.

– Den hänger med på allt och har en egen liten klövjeväska. Det enda gången den får sitta i ryggsäck är när det är riktigt höga branter. Det går också bra att åka skidor med den, säger Anita som berättar att hennes hundar älskar snö.

– De blir som barn när första snön kommer och hoppar och skuttar.

Trots att det är en hund som passar många, så är den inte särskilt vanlig. Under några år föddes bara 40-50 valpar per år, men nu är antalet uppe i det dubbla.

– Det finns inte så många uppfödare och det gör ju att många inte känner till rasen. Samtidigt är det bra att den inte riskerar att bli sönderavlad som en del andra småhundar.

–Jag vet att en del som har haft chihuahua till exempel, som nu har bytt ras. Framför allt så skäller japanese chin i princip ingenting. Den kan bara varna lite ibland.

– Ska jag var ärlig, så kan jag faktiskt inte hitta något negativt att säga om den. Det är en härlig hundras.

Det är också en frisk ras, tack vare att uppfödarna samarbetar och är måna om rasens välmående. Trots att den är trubbnosig har den inga andningsproblem, förklarar Anita.

– Den har öppna näsborrar, det är därför.

Även pälsvården är enkel. Det räcker med att borsta igenom den ordentligt någon gång per vecka. Den enda problemet med en “japps” är att den skapar ett beroende.

– De är som chips, har man tagit ett vill man ha flera! säger Anita. De är så roliga och enkla att ha att göra med att man gärna skaffar en till.

Att det är en kanske ovanligt kärleksfull ras finns det många bevis på. Anita berättar om en “chin” som bodde tillsammans med en katt.

– När katten fick ungar, blev hunden som en extramamma. Den började till och med producera mjölk och kunde dia kattungarna.