När jag delade med mig av Kikis viktresa här i tidningen, var jag beredd på att få kritik. Jag öppnade min inkorg varje morgon med en liten klump i magen. Men varken e-posten eller kommentarsfälten på våra sociala medier var särskilt kritiska. Istället blev jag kontaktat av ett gäng läsare som befann sig i samma situation som jag. De älskade sina hundar “extra mycket”, kanske lite för mycket med en ostskiva från frukostbordet eller en skinkbit från julbordet.