Vilket hundliv!

Redan när Sara var liten handlade allting om hundar. Hela barnrummet var täckt av bilder på hundar, på väggarna, på pennskrin, på lampan och på sängkläderna.

– När kompisar kom över så reagerade de. De var bara hund, hund, hund som gällde, berättar Sara.

 Familjen hade en stor och fluffig newfoundlandhund som brukade dra Sara och hennes syster i en skrinda.

– “Arina” var som en stor nallebjörn och jag kommer ihåg att jag ville väldigt gärna gå med henne i koppel, trots att hon helst gick lös. Men hon lunkade snällt efter mig.

När “Arina” gick bort fick Sara stilla sin hundlängtan hos sin morbror, som hade schäfrar. Sara var med honom och hans fru på brukshundklubben och följde med på tävlingar och fick sitt bruksintresse där.

Familjen reste ofta till Thailand och familjealbumet är fullt av bilder på Sara tillsammans med olika gatuhundar som tytt sig till henne.

– Mamma och pappa fick köpa hundskålar och hundmat varje år. Jag hittade alltid någon hund i Thailand jag ville ta hand om. Ett år hittade vi en schäfer som jag och min syster tog in på hotellrummet och badade. Hotellstäderskan kom in och blev så rädd att hon slängde handdukarna i luften och sprang ut, minns Sara.

Hemma hade hon kaniner och tamråttor som hon dresserade och körde agility med.

– Jag lärde råttorna inkallning. De brukade vara lösa och kom med full fart när jag ropade. Det var kul att lyckas lära dem det, men det var inte samma sak som att ha en hund.

Varför tydde du dig så mycket till djur, tror du?

– Jag var väldigt blyg när jag var liten, och djuren förstod mig utan ord. Jag kunde vara mig själv och har alltid haft en stark kontakt med dem. Jag har inte gått några instruktörsutbildningar, men djuren förstår vad jag vill de ska göra ändå.

Sara gick gymnasiet på Djurvårdslinjen i Rättvik, med inriktning hundfrisör, och äntligen kunde Sara skaffa en egen hund. Valet föll på “Lilly”, en chihuahua. En behändig storlek att ta med sig på bussen mellan hemmet och skolan.

Idag driver hon en egen hundtrimssalong i Smedjebacken, där hon även bor i en villa med pojkvännen Johan och deras flock på fem hundar. En av dem är “Zwen”, en vostotjnoevropejskaja ovtjarka,VEO, som är den första registrerade tjänstehunden av den rasen i Sverige. Det är en svartfärgad tvååring rysk brukshund och “Zwen” och Sara ingår nu i 17:de Hemvärnsbataljonen, 171 insatskompaniet i Dalarna.

– Vår uppgift är skydda och bevaka. “Zwen” ska upptäcka om det finns någon okänd person i terrängen eller något främmande föremål. Och han ska kunna spåra långa sträckor. Nu när vi är godkända kan vi hjälpa till vid eftersök. Det känns bra att kunna göra en insats! säger Sara.

Vostotjnoevropejskaja ovtjarka (VEO) skapades på 1940-talet i Sovjetunionen för att få fram hundar som var lämpade som tjänstehundar för militären och polisen.Tysk schäferhund korsades in och även inhemska hundar av okänt ursprung. Rasen är erkänd av den Nordiska Kennelunionen (NKU) men inte av den internationella (FCI).

“Zwen” har fått dispens som tjänstehund. Gränsen går vid en mankhöjd på 65 centimeter och han mäter 69 centimeter och väger 46 kilo. Tanken är att föraren själv ska kunna lyfta hunden om den ska in i en bandvagn, men det ger Sara lite problem med, eftersom hon själv är 162 centimeter lång.

– Jag försöker träna så jag ska orka lyfta honom. Det är svårt för han är lång också, jag räcker inte till. Han får komma upp med framtassarna först och så lyfter jag baken. Men jag vet att om det skulle behövas så får jag hjälp av mina soldatkollegor.

Hur kom du in på den här rasen?

 – Jag träffade på en VEO som kom in för kloklippning i hundsalongen där jag arbetade. Jag blev jättefascinerad och tänkte ”Vad är det här för schäfer?” Den var stor och muskulös.

Med en förkärlek till schäfrar, men oroad för alla de sjukdomar som kommer med rasen idag, blev hon väldigt intresserad och började läsa på allt hon hittade om VEO.

– De är en väldigt tyst ras, vilket passar bra för en patrullhund. “Zwen” är väldigt cool. Jag tycker det är kul att de är ovanliga och upptäckte att det inte fanns många svarta VEO i Sverige. Till slut hittade jag en uppfödare i Tyskland.

Direkt efter gymnasiet fick Sara anställning som hundfrisör på en salong i Ludvika. För ett år sedan tog hon steget att starta sin egen salong, Dalecarlia Hundtrim.

– Jag hade fullbokat för flera veckor innan jag hade börjat jobba. Så det var jättekul!

Vad är roligast med ditt jobb?

– Det är ju när man får göra en riktig frisyrklippning, på en pudel till exempel. Eller när det kommer in en hund som jag får göra en riktig makeover på.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Jag har alltid haft en dröm att bli uppfödare eftersom jag tycker det är spännande med avel och genetik. När jag skaffade min pomeranian “Belle” visste jag direkt vilken ras jag ville föda upp. Det är en stor hund i en liten förpackning och de är så glada och himla tillgivna sin ägare, säger Sara.

“Belle” hade tyvärr patella på ett knä, så Sara ville inte avla på henne. Istället skaffade hon “Elzie”. Hon är en frisk fröken och ska bli stamtik i Saras uppfödning.

– Jag vill ju att allting ska vara rätt och riktigt. “Elzie” har en väldigt intressant stamtavla, jag fastnade för båda hennes föräldrar som kommer ur en linje med friska hundar.

–Dessutom är hon otroligt rolig att träna med, hon älskar det och är väldigt lättlärd.

Saras hundar!

Lilly
Ålder: 11 år
Ras: Chihuahua/papillion
Saras första egna hund

Belle
Ålder: 8 år
Ras: Pomeranian
Tycker om agility och nosework och älskar mat och mys

Zwen
Ålder: 2 år
Ras: VEO, vostotjnoevropejskaja ovtjarka.
Är tjänstehund och gör eftersök.

Elzie
Ålder: 2 år
Ras: Pomeranian.
Älskar allt! Tränar agillity, specialsök och nosework, ställs ut och ska bli stamtik i Saras blivande kennel.

Ingwar,
Ålder: 1 år
Ras: Långhårig schäfer.
Sara vill eventuellt prova internationell prövningsordning, IGP, med honom och kanske utbilda honom till flygvapenhund.