Sugen på att ta med hunden i fjällen? Ofta blir det sköna dagar, men tänk på att det också sliter på hunden, inte bara fysiskt utan även mentalt. Hundinstruktören Sarah Taubes Claesson ger några kloka råd.
Min yngsta hund Astra och jag älskar att vandra. Eller ja, jag älskar att vandra, hon älskar att vara ute i naturen. Att hon sedan tycker jag är ganska obehaglig när jag snubblar och glider i grus och nedför branter, väljer jag att ignorera.Fjällturer är vår favorit och hittills har vi hunnit med Grövelsjön i ett par omgångar, Höga kusten, Idre fjäll, Fulufjället och Båthusberget i Norge.
Förutom själva vandringen älskar vi lunchpauserna kring stormköket. Maten måste vara snarare god än praktiskt, till exempel pannkakor med lönnsirap och massor av bär. Den hårda vägen har Astra lärt sig att hålla avstånd när gasolen ska tändas (mitt fel, vred på för fullt en gång). Men när maten väl tillagats smyger hon närmare och när törst och hunger är släckta, slocknar hon intill mig. Jag har aldrig haft en hund som tar tillvara vilopauser som Astra. Trots all osäkerhet och bagage en som en rescuehund bär med sig, så kan hon verkligen det här med passivitet och koppla av. Väldigt praktiskt när man är ute och vandrar långa sträckor och behöver samla energi.
Naturligtvis är hon i god kondition inför vandringarna – vi är ute och rör oss mycket hemma till vardags också – men en vandring sliter, inte bara fysiskt utan även mentalt då det är nya intryck, nya platser och miljöer. Nätterna tillbringas inte i den egna bädden och resan upp till fjället är ofta lång och tråkig.
I sommar far vi norrut i två omgångar. Först blir det Åre i juli och sedan Jämtlandstriangeln i augusti. Nytt för denna gång är att vi sover på fjällstationer när vi går triangeln, dvs en ny sovplats varje natt. Det kommer bli en utmaning för Astra som gillar det välkända och bekanta, men jag är säker på att hon fixar det. Jag kommer ha med hennes filt och försöka hålla alla rutiner vi brukar ha när vi vandrar. Astra är kinkig med maten och äter ännu sämre när vi är bortresta så jag tänkte muta med frystorkat vilt samt lite tonfisk (som hon älskar). Sova borta brukar hon göra bra, men ligger alltid lite närmare än vanligt (alltså på mig!). Vårt sällskap fyller inte ett helt hundrum så risken finns att vi får dela det med andra, men så länge Astra får sitt space och rutinerna följs så ska det nog gå bra. Utmanande men hanterbart. Kanske till och med roligt.
Jag älskar att vi kan göra det här tillsammans, Astra och jag. Jag älskar att jag kan erbjuda henne det här livet, så långt ifrån kedjade hundkojor och stökig shelter-tillvaro som man kan komma. Hon brottas fortfarande med rädslor och hjärnspöken men växer hela tiden, särskilt när hon får pusha sig själv och lyckas. Efter en sån här vandring, efter att ha bestigit skyhöga toppar tillsammans och andlöst tittat ut över fjällets vidder, badat trötta fötter och tassar i kalla fjällforsar och ätit i solen eller vinden bland ris och ljung, efter att ha delat nätter i främmande sängar och huttrande dragit på oss raggsockor och täcken på morgonen – så stärks bandet mellan oss. Så påtagligt att jag kan känna hur det knyter oss samman allt tightare.
Den känslan är oslagbar.
