Att skapa ett godisträd i trädgården sägs vara ett enkelt sätt att aktivera sin hund på. Det kan nog stämma. Om man har en normalt funtad vovve, vill säga. Men för oss som begåvats med en hund som mest verkar utgöra ett straff för alla våra synder, kan godisträdet även bli ett tufft träningspass – för matte.
Nosework är hetare än någonsin som hundaktivitet, och att preparera ett träd i trädgården med godis som hunden får leta upp är något många vill testa – som ett första sökuppdrag för sin ännu ej söktränade hund. Undertecknad utgör inget undantag.
Med hjälp från min totalt ouppfostrade Golden retriever Enzo, 6 år, bestämde jag mig häromdagen för att göra ett alldeles eget godisträd, i vilket Enzo kunde få leta nam-nam medan jag själv förevigade det hela med mobilen.
Tanken var att bilderna skulle användas som illustration till en väldigt förnumstig och informativ fakta-artikel om godisträd och sökarbete på nybörjarnivå.
Men allt blir inte alltid som man tänkt sig.
Till att börja med är valet av godis inte alltid helt enkelt. Snask som ska fästas i ett träd bör helst vara förpackat. Men den som har en golden vet att förpackningen i så fall måste vara garanterat ätbar.
För egen del föll valet därför på att göra små geggamojsbullar av Enzos godaste torrkost, inbakad i mjukost.
Att kleta fast den klibbiga sörjan på fruktträden jag omsorgsfullt valt ut för ändamålet, tog minst en halvtimme i anspråk. Samtidigt som hunden lätt ska kunna förstå att det är godisgeggan den ska leta efter, vill man ju att åtminstone några av placeringarna ska bjuda på lite motstånd.
När jag återvände efter att ha skapat mina fina godisträd mötte Enzo lugnt och tålmodigt upp i hallen.
Utan att med en min avslöja vad som var på gång tog jag på honom kopplet.
Planen var att lugnt och metodiskt leda ut Enzo i trädgården och starta övningen med att låta honom sniffa på lite av godisgeggan för att sedan säga till honom att börja LETA.
Till saken hör dock att Enzo är en tankeläsare av rang.
Därför hann jag inte mer än öppna ytterdörren förrän den lilla odågan försvann in i trädgården med ett SWOOOSH!
Innan jag ens hann komma i närheten hade Enzo sökt upp, och satt i sig, minst tre av de geggiga bollarna.
Det rörde sig visserligen om de bollar som var lättast att hitta. Men ändå! Så HIMLA TYPISKT, alltså!
Högljutt försökte jag besviken dra till mig uppmärksamheten hos min just då inte så underbara hund. Men Enzo varken såg eller hörde något annat än GODIS.
När han äntligen upptäckte att jag också befann mig i trädgården var ungefär hälften av mjukostkladdet redan uppätet.
Men skam den som ger sig.
Hälften av godiset fanns ju faktiskt fortfarande kvar. Så efter att Enzo fått sitta ned, dofta på bunken jag tillrett den utsökta geggan i och slutligen fått instruktion om att LETA, bar det återigen iväg ut i trädgården.
Med min allt annat än snabba mobilkamera försökte jag hänga med i svängarna medan Enzo i hög hastighet dammsög gräset under mina fruktträd med nosen.
Där fanns dock inte längre mycket att hämta.
Badande i svett i den tryckande värmen gjorde jag en försiktig handrörelse uppåt mot trädstammen i ett försök att få Enzo att stanna upp och söka högre upp i trädet. Allt för att jag åtminstone skulle kunna få till någon enstaka bild som gick att använda.
Då plötsligt hände det! Polletten trillade ner hos Enzo!
Med en blick som sade mig att han fattade precis vad jag gett honom i uppdrag att göra, började han metodiskt söka av trädstammens alla vrår.
Den ena godisgeggan efter den andra fann vägen ned i Enzos lilla mage, tills det inte fanns en enda godisbit kvar att leta reda på.
Jag blev nästan tårögd. Så stolt var jag plötsligt över min duktiga, duktiga lilla vovve.
Mycket mallig över att få beröm följde Enzo med tillbaka till bordet där jag ställt bunken jag preparerat godisbollarna i. Väl där bestämde han sig för att fortsätta övningen, med att söka av även detta område av trädgården.
Döm om hans förtjusning när han till slut hittade byttan med godisrester uppe på utebordet!
Resterna smakade inte bara utsökt. Att för första gången i sitt liv få beröm för att man försöker knycka något från matbordet är uppenbarligen också en riktig höjdarupplevelse.
Vad vi ger godisträdet för betyg? Fem voff av fem möjliga, så klart!
