För snart tio år sedan, mitt i en svajande tid, fann sig Linn på en oväntad väg. En resa till ett hundshelter i Spanien förändrade hennes liv för alltid när hon mötte Kety, en stressad och försummad liten hund, som satte start på åratal av engagemang för hemlösa hundar.
- Tanken att hon mådde så dåligt på sheltret fick mig att ringa ett samtal hem till min mamma och berätta om mötet med den lilla hunden. Jag var helt inställd på att hon skulle prata mig till rätta och berätta vilken dålig idé det var. Jag hade nästan hoppats på det, för hur sjutton skulle jag kunna ta hand om en hund när jag knappt kunde ta hand om mig själv, berättar Linn Åkerman.
Text: Linn Åkerman
Året var 2015. Jag hade precis avslutat mina studier i BMA och hade nyligen lämnat en destruktiv relation, så jag var rätt vilsen i livet över vad mitt nästa steg skulle vara. Det naturliga hade varit att börja jobba inom biomedicin, men det kändes plötsligt inte rätt.
Jag var relativt ny i Göteborg och kände knappt någon förutom mina klasskamrater, och min familj bodde utspritt över hela Sverige. Jag hade inte riktigt någon fast punkt. En dag blev jag tillfrågad av min moster, som än idag sitter i styrelsen för Amigos Mios, om jag kunde tänka mig att resa ner till Spanien då de behövde hjälp med transport hem av hundar. Jag, som inte hade några direkta planer, ställde självklart upp utan några förväntningar på vad jag skulle få uppleva och se.
Är man en person som verkligen älskar djur, så är det otroligt tufft att besöka ett shelter första gången. Tack och lov besökte jag ett mindre shelter och var alldeles för naiv för att veta att det fanns större och mindre välskötta shelter. På en av mina senare resor besökte jag Protectora Baix där Blanco satt, och det var inget roligt shelter. Hundar satt i för trånga burar i alldeles för många år, och burarna stod vinklade så att hundarna såg in till varandra. Det var ett kort besök eftersom vi skulle börja avveckla samarbetet med dem för att det inte funkade.
Hon hade bott i ett garage i någons hem och togs främst ut som en leksak när familjens barnbarn kom på besök
Men tillbaka till det mindre lilla shelter som var mitt första stopp. När vi kom till sheltret fanns en liten stuga på området som var menad för oss volontärer att sitta och äta i. Men på grund av brist på plats fanns det en dag en liten hund som mådde så dåligt att hon inte kunde bo ihop med andra hundar. Hon var inte så förtjust i människor för den delen heller och var otroligt stressad. Hon hade bott i ett garage i någons hem och togs främst ut som en leksak när familjens barnbarn kom på besök. Men resten av tiden fick hon sitta i ett hörn i detta garage och leta mat på kvällarna längst trafikerade vägar. En syn som jag insett är rätt vanlig i Spanien.
full av fästingar lämnades hon in på sheltret med sin blåa filt
Som tur var förbarmade sig en granne till hushållet över Kety och full av fästingar lämnades hon in på sheltret med sin blåa filt. Det var allt hon hade.
Så när jag såg denna lilla hund som var vilsen över sin nya livssituation var det något i mig som kände en direkt koppling till henne. Lite kanske för att jag själv kände mig så. Men jag hade absolut inga planer på att adoptera, jag var för vilsen själv över vad jag ville göra i livet. Så jag gjorde mitt jobb och tog bilderna på henne så jag kunde hitta henne ett hem. Samma kväll jag kom tillbaka till vårt boende satt jag och kollade på bilderna jag tagit på henne.. jag kunde inte släppa henne. Tanken att hon mådde så dåligt på sheltret fick mig att ringa ett samtal hem till min mamma och berätta om mötet med den lilla hunden. Jag var helt inställd på att hon skulle prata mig till rätta och berätta vilken dålig idé det var. Jag hade nästan hoppats på det, för hur sjutton skulle jag kunna ta hand om en hund när jag knappt kunde ta hand om mig själv. Men då mamma helt plötsligt sa vilken bra idé det var och trots mina invändningar sa att "det löser du nog".. så fanns det inget som längre hindrade mig. Jag kunde lösa det. Jag skrev till sheltret som berättade att en annan tjej ville ha Kety, men ville jag ha henne skulle jag få henne. Tanken att hon inte skulle vara med mig för alltid var fruktansvärd.. så jag sa ja direkt. Jag tar henne!
Och på den vägen blev det. Fyra månader senare landade hon i Köpenhamn och jag åkte ner för att hämta henne. Jag tog henne hem och tänkte, jaha vad ska vi göra nu. Då det var sommartid hade jag precis börjat jobba ett caféjobb och kunde inte direkt ta med henne. Kety var även otroligt skeptisk till att ens lämna min lägenhet och satt mest i ett hörn och sov i min resväska (trots en hundbädd några meter bort). Men detta var upplägget hon var van vid. Hon var en otroligt stressad liten individ som ville ha mig nära, men inte för nära.
Hon förstod inte riktigt rutinerna med att få mat serverad och brukade gå upp på nätterna och krypa in under min säng, munnen fylld med mat för att sedan äta. Då jag jobbade på café fick jag lämna henne hos diverse hundvakter, något som jag idag skäms över att jag gjorde då hon var så stressad. Men jag hade inget val och försökte göra det bästa av situationen.. till jag en dag insåg.
En kväll när jag låg och sov hörde jag någon komma tassande mot mig..
Nej, det här går inte. Hon mår inte bra. Hon stresskräktes om dagarna kring mat och varje gång jag skulle lämna henne hos en hundvakt försökte hon dra sig hemåt. En kväll när jag låg och sov hörde jag någon komma tassande mot mig.. Jag låg blixtstilla och var rädd att röra mig om hon skulle ändra sig och gå en annan väg. Men det gjorde hon inte. Hon lade sig vid min sida i sängen och sov.
Jag insåg då att jag fick hitta en lösning på min livsstil då jag nu hade henne att tänka på. Mådde hon bra, gjorde jag det med. Som tur var såg jag strax därpå en annons om att jobba i en djurbutik. Varje dag tog jag mig dit i hopp om att få jobbet. Glädjande nog fick jag det och Kety kunde nu följa med mig överallt. Vilket hon har gjort nu i nio år. Mina BMA-studier fick gå i graven för än idag är jag kvar i djurbutiken, samtidigt som jag jobbar med att rädda fler hundar som Kety. Har jag ångrat mig? Nej, aldrig. Hon räddade mig och jag räddade henne.
Vi var två vilsna själar som behövde varann, och jag är så tacksam. Idag är Kety tio år och blind. Men hon är min andra hälft och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Så detta är som en liten tribut till Kety, den mest envisa terriern jag någonsin träffat. Hon har gett mig många gråa hår, men jag älskar henne mer för varje dag.
