"Vi lämnade tillbaka hunden efter sex dagar"

I många år hade familjen drömt om en hund. Till slut kom lille Harry, en Jack Russell. Men hundköpet blev inte alls vad de hade hoppats på. Tvärtom. Det skar sig helt mellan familjen och den minst sagt överaktive Harry. 

– Vi lämnade tillbaka valpen. Det var både pinsamt och ett stort misslyckande, säger Karin och Lasse.

Familjen bor i ett stort vackert hus utanför Stockholm med en härligt uppvuxen trädgård. Här är nära till skog och natur och Lasse är hundvan, han har vuxit upp med en boxer. De är dessutom en aktiv familj som trivs med att röra på sig. Perfekta förutsättningar för en hund med andra ord. Som för många andra började tanken på en valp med barnen. Dottern hade länge propagerat för att familjen skulle utökas.

– Jag var nog mest emot, erkänner Karin. Jag tyckte vi skulle bli bundna av att ha hund och hade heller ingen relation till hundar. Jag tyckte det räckte med vår katt.

Men när 16-åriga dottern sparat ihop till hälften av kostnaden, kunde inte ens Karin stå emot längre.

– Och så såg jag grannens Jack Russell, som verkade väldig gullig och pigg, lagom stor och med en riktig personlighet. En sån ska vi ha!

Det blev en utflykt till en erkänd uppfödare och – de vet nästan inte hur det gick till – när de kom hem hade de köpt Harry, en 3 månader gammal Jack Russell-valp.

– Jag blev helt “carried away”, säger Karin.

Även Lasse blev omedelbart förtjust i Harry, som var den enda valpen som var kvar i kullen. Han var ett fysiskt praktexemplar på alla sätt, men ...

– Uppfödaren frågade oss flera gånger om vi verkligen var redo. Hen varnade oss och sa att det kommer att kräva en väldigt bestämd hand och mycket stimulans för att Harry ska må bra, berättar Lasse. Hade vi verkligen tänkt igenom detta noga?

– Ja, uppfödaren gjorde verkligen helt rätt och det är bara att erkänna att vi inte lyssnade ordentligt, säger Karin.

Hade ni läst på något om rasen innan?

– I princip ingenting, säger Karin lite generat. Inte mer än att vi visste att det var en rolig och aktiv hund.

Hem kom så Harry – och det skar sig nästan direkt. Efter ett väldigt hotfullt utfall mot familjens katt, rymde katten hemifrån.

Att sitta ute och äta blev en omöjlighet. Var Harry okopplad rymde han, och var han kopplad försökte han sticka ändå.

– Det var otäckt, han nästan ströp sig själv med kopplet när han försökte att komma loss, säger Lasse.

Till slut åkte Lasse och köpte ett rejält staket och ramade in en del av trädgården för att Harry skulle få springa fritt.– Sedan är det nästan som på film. Vi ser hur Harry går fram och känner och biter på staketet, liksom kollar läget. Sedan backar han, tar sats, ökar farten och springer igenom en av staketets rutor på 10x10 centimeter berättar Lasse.

– Känns nästan kusligt intelligent, eller hur? fyller Karin i.

Visst fanns det fina stunder med Harry, men oftast var det bråk och problem. Han blev aggressiv och morrade när de till exempel försökte ta ifrån honom något han inte fick äta.– Ärlig talat var jag rädd för honom ibland, när han morrade och visade tänderna. Det var inte på ett vänligt sätt, säger Karin.

Till slut kände Karin att Harry splittrade familjen på ett negativt vis. Istället för att sprida glädje, var det mest frustration och irritation.

– Efter sex dagar började jag att gråta och kallade till familjeråd. Vi beslöt oss för att lämna tillbaka Harry.

Lasse fick ringa uppfödaren och förklara läget. Han var beredd på att få skäll och det fick han också.

– Jag fick en hel hink med ovett om vilken dålig person jag var som först köper en hund och sedan lämnar tillbaka den. Men vi förtjänade det, hen hade ju varnat oss, utan att vi lyssnat ordentligt.

Själv grät Karin en skvätt igen – men den här gången av lättnad.

– Det är klart att jag skämdes också. Det är ett ju väldigt misslyckande att skaffa en hund som du tvingas lämna tillbaka. Det var också pinsamt gentemot barnen, att du som vuxen inte kunde klara av en hund.

De har såklart funderat på vad de gjorde för fel. Självklart skulle de läst på bättre om rasen och tagit till sig uppfödarens råd. I efterhand har de också tänkt på att uppfödaren var väldigt tuff mot sina hundar, nästan överraskande burdus, enligt Karin.

– Men hen gjorde säkert helt rätt, även om det var ett sätt att uppfostra som inte hade passat oss, säger Karin.

– Ibland kändes det också som Harry var en överaktiv hund, ja, som en hund med någon sorts bokstavskombination, lägger Lasse till.

Men historien har ett lycklig slut. Katten kom tillbaka från skogen så snart Harry försvunnit, och knappt ett år senare flyttade den franska bulldoggen Märta in i familjen. Under intervjun ligger hon och gosar i soffan, väldig nöjd med livet. Hon har blivit precis den älskade familjemedlem som de hade hoppats på.

Och Harry då?

– Vi har hört att han flyttat till en gård i norra Sverige. Det tror jag var det bästa för honom, säger Lasse.