Söker du en hund som du kan rå om lite extra, men som samtidigt varken är för stor eller för klängig? Då kanske en Tibetansk terrier kan vara något för dig.
På våra breddgrader är den tibetanska terriern mest känd som
en rolig sällskapshund som tar sig an livet med ett allmänt glatt humör och en
uppsättning alldeles egna idéer.
Men rasen bjuder på mer än så. Här är några intressanta fakta om terriern, som egentligen inte alls är en terrier.
Namnet är missvisande: sitt namn till trots är den tibetanska terriern inte en terrier. Rasen är faktiskt en vall- och vakthund.
Ursprung: rasen kommer från Tibet där den avlades för att vakta hem och boskap samt för att vara följeslagare till munkar.
Lyckohund: i Tibet betraktas tibetanska terriern som en lyckobringare och skänks oftast hellre bort som gåva än säljs. Kanske beror det på att rasen är känd för att vara både glad och barnsligt busig.
Päls: tibetanska terriern har en lång, dubbel päls som är anpassad för att skydda mot de hårda väderförhållandena i Tibet. Den kräver regelbunden borstning. Pälsvård är ett måste för denna ras och den som har en tibetansk terrier måste räkna med att viga minst ett par timmar i veckan åt att ta hand om hundens päls. För att pälsvården inte ska bli en ständigt pågående kamp behöver hunden vänjas vid att borstas, badas och fönas redan som valp.
Speciell fotstruktur: den tibetanska terriern har en speciell fotstruktur. Tassarna är stora och platta, vilket hjälper den att röra sig smidigt i snö och över stenig terräng.
Storlek: den tibetanska terriern en medelstor hund, med en vikt på 10–14 kilo. Mankhöjden varierar mellan 36 och 41 centimeter.
Temperament: de är kända för att vara intelligenta, självständiga, och lojala. Men Tibetanska terriers kan också vara lite reserverade mot främlingar. Rasen är aktiv och ofta full av egna idéer. Den gillar uppmärksamhet och i sitt hemland Tibet kallas dessa hundar även för ”småfolket”, något som säger en hel del om rasen.
Historik: tibetanska munkar använde ofta dessa hundar som sällskap och för att vakta sina kloster. Rasen är även känd för att vara en duktig vallhund. I England etablerades rasen i början av 1930-talet. Till Sverige kom den 1958. Först 15 år senare, 1973, blev den erkänd som ras av American Kennel Club.
Lång livslängd: den tibetanska terriern har en relativt lång livslängd och kan, med rätt vård, leva upp till 15 år – i vissa fall till och med längre.
Hälsa: en tibetansk terrier plågas sällan av småkrämpor. Men vissa rasbundna sjukdomar förekommer. PRA och linsluxation (ögonsjukdomar) är två av dem. Det är därför viktigt att avelsdjuren ögonundersöks regelbundet. Även HD (höftledsdysplasi) och PNP (njursjukdom) kan förekomma.
Källa: Chat-GPT och SKK
