Först kom Molly, därefter Svea. Författaren Majgull Axelsson hade drömt om en hund sedan hon var barn. Vid 60 gjorde hon slag i saken. – Jag tänkte ”jag har gått ett helt liv och önskat mig en hund…nu måste jag bestämma mig!”.
I Observatorielunden i Stockholm hade Majgull Axelsson sett en man promenera med en irish glen of imaal-terrier. En dag stannade hon mannen och de började prata hundar.
– Plötsligt sa jag ”jag ska också ha en glen”, berättar Majgull. Jag hade tittat lite på glennar på nätet och tänkt att en sådan hund skulle passa mig. Men inte förrän i just den stunden i Observatorielunden bestämde jag mig – en sådan hund skulle jag ha.
Ända sedan hon var barn hade författaren – som skrivit bland annat “Aprilhäxan” och “Jag heter inte Miriam” – drömt om en hund. Hon minns när hon som fyraåring bodde i Skåne. Grannarna hade en pekingese som Majgull tyckte så mycket om.
– Jag önskade mig alltid en hund – vid varje jul och födelsedag. Men jag fick aldrig någon. När jag skulle fylla 60 år tänkte jag ”jag har gått ett helt liv och önskat mig en hund…nu måste jag bestämma mig!”.
Med andra ord; det var dags. Maken Janne var dock inte så intresserad men Majgull sa ”nu köper jag en hund som ska vara min hund – du kommer aldrig behöva gå ut med den”.
Det var 2007 och vid ett besök på en kennel mötte Majgull Molly.
– Det fanns bara två valpar kvar då, säger Majgull. Den första jag tog upp verkade lite ängslig. Men när jag lyfte upp Molly satte hon tassen mot mitt bröst och tittade på mig som om hon undrade ”vad är du för en?”. Sedan kröp hon tätt intill. Jag kände ”ja, henne ska jag ha”.
På lantstället i Roslagen lärde Majgull och Molly följande halvår känna varandra.
– Vi fick en omedelbar nära kontakt. Hon var en idealisk författarhund. Efter morgonpromenaden la hon sig vid mitt skrivbord. Vid lunch piggnade hon till och då gick vi ut igen. Vi blev väldigt tighta – och Janne vande sig när vi flyttade hem.
Men en kväll, åtta år hade då hunnit passera, kom Molly ut i köket med svansen mellan benen.– Jag sa ”vad är det med dig?”, minns Majgull. Molly hade varit glad, precis som vanligt, tidigare på dagen och pussat en gammal farbror i örat under vår promenad. Men den kvällen kräktes hon. På natten lät det som om hon hade ont.
Dagen därpå åkte Majgull med Molly till veterinären. Den lilla hunden röntgades och man kunde se både inre blödningar och något som liknade tumörer. Molly och Majgull skickades vidare till djursjukhuset där Janne mötte dem.
– Vi fick veta att Molly hade cancer i levern. Det fanns ingenting de kunde göra och hon hade väldigt ont. Hon dog där i min famn… Det var fruktansvärt. Jag glömmer det aldrig. Det kändes som att förlora en anhörig – och så är det ju. Att komma hem den dagen utan Molly innebar en fruktansvärd sorg.
Det gick två månader – månader då saknaden efter Molly var påtaglig.
– Det var rätt dystert att vara människa utan hund, konstaterar Majgull. Men plötsligt en dag sa Janne – han som aldrig skulle ha hund – ”vi kanske skulle skaffa en westie, de är så söta”.
Så kom det sig att west highland-terriern Svea, som gärna vill vara med och ligger under bordet när vi samtalar, flyttade in hos Majgull och Janne.
– Hon är en väldigt sällskaplig hund, oerhört social, säger Majgull. Hon gillar när det kommer folk. Ser hon en människa 50 meter bort när vi är ute på promenad tvärstannar hon. Då måste vi vänta in den personen. Men jag är bara glad över det, med min parkinson.
Majgull fick diagnosen Parkinsons sjukdom 2020 och menar att det är bra att ha hund med tanke på sjukdomen. Att röra på sig är viktigt.
– Jag kommer ut varje dag tack vare Svea. I och för sig har jag alltid gått promenader, men det är roligare med hund. Vid varje lyktstolpe stannar vi. Svea ska nosa på allt, och det passar mig perfekt. Jag kan inte gå långa sträckor. Var tionde meter måste jag stanna.
På golvet ligger Sveas favoritleksak; en mindre tennisboll. Men det hon väntar på nu är att få ta sin efterlängtade eftermiddagspromenad.
– Jag är väldigt glad över att jag så småningom blev hundägare, en entusiastisk sådan, säger Majgull. Jag tänkte mycket på det under åren. Jag lånade även bekantas hundar. Jag tror att det hade varit bra för mig att ha en hund som barn. Men mina föräldrar var aldrig intresserade. Man får själv förverkliga sina drömmar.
I berättelsen ”Långt livs färd mot Molly, som ingår i novellsamlingen “Fyra noveller om hundar”, beskriver Majgull hur en människas längtan efter en hund kan påverka en genom livet. Även Svea figurerar i en bok. I “Vänskap & varma tassar: berättelser om människans bästa vän” delar några svenska författare med sig av livet med hund. Där i berättar Majgull om en dröm hon haft – ”eller det var snarare en fantasi, precis innan jag skulle somna” – om hur hon och Svea träffar Molly.
– En dag när vi kom ut stod Molly utanför grinden och trodde att Svea var en katt, säger Majgull och ler lite.
I fantasins värld flög Majgull, Molly och Svea tillsammans bort till Stora skuggan, ett rekreationsområde i Norra Djurgården nordost om Stockholms universitet.
– Molly och jag gick och pratade om sorg och hur jag saknade henne. Hon sa ”jag visste det, men jag kunde inte komma nära”. Jag tror att det handlade om en längtan jag hade, efter att få träffa Molly igen. Men jag har aldrig haft dåligt samvete över att vi skaffade Svea när Molly dog.
Majgull gör en kort paus innan hon fortsätter:
– Livet blev så konstigt utan hund. Jag kände direkt att jag ville ha en till. När jag inte har Svea intill mig tittar jag hela tiden efter henne. Jag ser henne inte som mitt barn, men som en väldigt trevlig kompis. Jag uppfattar att hon säger saker till mig – med svansen och med öronen.
