Seglaren Gunnar Brynolf och hans hustru Lisa hade precis lagt till med båten då de hörde ett konstigt ljud. Under bryggan låg en svårt medtagen hund gömd. Den utmärglade tikens ägare är som uppslukad av jorden. Om bara några dagar kan hittehundens öde vara beseglat.
Senast på onsdag i nästa vecka måste den kraftigt avmagrade, och döva, tikens ägare ha gett sig till känna. Annars finns det risk för att jordbruksverket fattar beslut om att hunden ska avlivas.
Det var under torsdagskvällen i förra veckan som Gunnar Brynolf fann den svarta tiken under bryggan i Fyruddens hamn i Gryts skärgård.
Hittehunden, som tros vara en labrador eller en labradormix, låg så hårt hopkrupen att hon knappt gick att se. Blöt, skakande och kall hade hon krupit in och gömt sig i ett av de allra mörkaste skrymslena under bryggan.
Gunnar Brynolf beskriver hunden som helt utmärglad.
– Den skakade av köld och var helt utmärglad. Den orkade inte göra någonting, knappt stå på benen, säger han till Norrköpings tidningar.
Paret Brynolf förbarmade sig över hunden och lät den sova över hos dem ombord på segelbåten under natten. Dagen därpå tog de tiken till veterinär. Förhoppningen var att hundens ägare skulle gå att spåra via det chip hon har under huden.
Men chipavläsningen gav inget resultat. Det enda veterinären kunde konstatera var att hunden har ett amerikanskt chipnummer. Samt att våra svenska myndigheter saknar uppgift om vem som äger den.
Till en början misstänkte man att den lilla utsvultna hunden var hemmahörande i USA. Men sedan det stått klart att ganska många svenska veterinärer köper ID-chip från Amerika skrotades den teorin.
Hypotesen är nu att hunden kan komma nästan var som helst ifrån. Antingen är den svensk, eller så har den kommit hit med någon som varit här på besök.
Vad som hänt tikens ägare, och hur hon hamnat i vattnet vid Fyrudden är fortfarande ett mysterium.
Genom en Facebookgrupp fick paret Brynolf ganska omgående kontakt med Ingela Karlsson, som driver en djurfoderbutik. Hon hämtade hunden och tog den åter till veterinären.
Denna gång konstaterades det att tiken, som tros vara mellan åtta och tio år, varit utan mat i minst två veckor.
Karlsson gjorde även ett nytt försök att spåra hittehundens chip. Men även detta visade sig vara förgäves.
Trots en hel veckas omfattande efterforskningar i europeiska register har ännu ingen ägare kunnat hittas. En stor mängd frivilliga har efterlyst hundens ägare via sociala medier, dagspress och etermedia. Men den medtagna tikens ägare har fortsatt att vara som uppslukad av jorden.
Ingela Karlsson och hennes familj har gett hunden namnet Gulli, inspirerat av Gunnar och Lisa som hittade henne.
Opåverkad av det stora detektivarbete som pågår för att lokalisera hennes ägare vilar hon nu ut hemma hos familjen Karlsson. Där får hon små portioner specialfoder flera gånger om dagen för att återhämta sig.
Hon är en snäll hund, som verkar vara van vid både bilar och båtar. Trots att hon var utmärglad och kall när hon hittades, är hennes klor och tänder i förhållandevis gott skick. Dessutom är hennes päls klippt på ett professionellt sätt, vilket tyder på att hon har en ägare någonstans som bryr sig om henne.
Någon efterlysning av en hund som stämmer in på Gullis signalement har man dock varken lyckats hitta hos polisen eller i sociala medier.
Att ingen saknar en bortsprungen hund som är märkt och omskött förekommer i princip aldrig. Så myndigheterna står just nu handfallna.
En teori Gullis jourhem har, är att deras hittehund kanske är någon typ av plothund. I så fall skulle Gulli mycket väl kunna vara född i USA, där det finns många uppfödare av rasen, för att sedan ha exporterats till Europa.
Plothundar används exempelvis flitigt som vildsvinshundar i Tyskland. Att jägare därifrån besöker Sverige för att jaga är ganska vanligt.
Vad som ska hända med Gulli om hennes ägare inte hittas, är än så länge inte bestämt. Men att den lilla vovven ska bli hemlös verkar det inte finnas risk för.
Engagemanget i Gullis öde har varit enormt. Allmänheten har visat stort stöd och erbjudit både praktisk och ekonomisk hjälp.
Flera har även uttryckt intresse för att ta hand om den utmärglade hunden. Men någon omplacering är inte aktuell. Gulli kommer tills vidare att stanna hos Ingela Karlsson och hennes dotter Viola.
I deras vård har Gulli börjar visa tydliga tecken på återhämtning. Hon äter med god aptit och sover gott på nätterna. Promenaderna blir längre för varje dag, och Gulli verkar gladare och mer energisk.
Sökandet efter hennes ägare fortsätter både i Sverige och internationellt.
Ingela Karlsson är både rörd och tacksam över allmänhetens engagemang. Men hon är samtidigt orolig för att Gullis öde redan kan vara beseglat.
Den som hittar en hund får nämligen bara tio dagar på sig att försöka lokalisera dess ägare. Misslyckas man kan hunden komma att omplaceras.
Men i ett fall som detta, då det rör sig om en seniorhund i dåligt skick vars hemvist dessutom är oklar, är risken stor att jordbruksverket istället ser avlivning som det enda alternativet.
– Så vill vi absolut inte att det ska sluta! Om ingen ägare hittas vill vi att Gulli ska få stanna här hos oss, säger Ingela Karlsson.
Att omplacera Gulli tror hon inte är någon bra idé.
– Nej, vi har upptäckt att hon är döv. Det, tillsammans med att hon är i dåligt skick och att vi inte vet exakt hur gammal hon är gör att det känns fel att tvinga henne att byta miljö igen. Att hon inte hör kan ju vara en av orsakerna till att hon kom bort från första början, avslutar Karlsson.
