Oscar Dronjak är gitarrist i det framgångsrika hårdrocksbandet Hammerfall. Något inte alla vet är även att han brinner för att hjälpa hundar i nöd, och har tillsammans med sin fru hjälpt 18 hundar.
Bor: I Herryda, i ett hus med inhägnad tomt
Ålder: Fyller 52
Familj: Flickvän Olivia, 42 år, sonen Adrian, 9 år, och tre egna hundar, Freja, Snaps och Zelda
I dagsläget är det fyra hundar som bor med Oscars familj. De håller alltid en plats ledig för att kunna ta emot hundar i nöd.
– Vanligtvis har vi tre av våra egna adoptivhundar och en fosterhund. Fosterhundarna är ofta en del av vår familj, så det är mer regel än undantag att vi har en fosterhund hos oss.
Det var Oscars fru som tog initiativ till situationen som de frivilligt har satt sig i idag.
– Jag var ute och turnerade när min sambo ringde och sa ”jag har gjort något dumt, har du ätit än?” Jag ringde upp och sa ”du måste säga vad du har gjort!”
– Vi hade pratat om att skaffa en hund, men inget konkret. Hon hade på egen hand hittat en på Blocket som hon tyckte så synd om. Utan att fråga mig hade hon lagt en handpenning på honom. När jag kom hem några veckor senare visade det sig att det var helt rätt beslut. Han var en chihuahua-jack russellmix, en valp full av energi som bet i allt och skällde mycket - en kombination av två raser som krävde mycket arbete. Tidigare hade han troligtvis haft flera ägare som inte kunde hantera honom.
När Oscars sambo hämtade hunden visade det sig att han bodde hos en bilhandlare, där han lämnades inlåst över natten, medan personalen släckte ner och kom tillbaka nästa morgon.
– Vi fick hem en hund med massor av personlighet. Han hamnade rätt till slut, kan man säga. Det är kanske därför han fortfarande lider av stor separationsångest idag. Det är svårt att lämna honom ensam. Nu är han nästan 13 år gammal, har artros och förlorade ett öga förra året. Han ser dåligt på det andra ögat. Han behöver vara nära, känna vår närhet bredvid sig.
När chihuahuablandningen vid namn Snaps kom hem till deras familj, hittade han en stor trygghet i deras andra hund Leo, som Oscar hade haft sedan valp.
– Anledningen till att jag skaffade Leo var att jag inte hade någon flickvän eller någonting annat förutom bandet. Jag ville ha någon som kunde bli en familjemedlem. Man kan inte bara gå ut och skaffa en partner eller barn. Så jag provade med en hund, och det kändes rätt från första stund. Den ensamhet jag kände försvann helt. Vi gick promenader ett par timmar om dagen och var tillsammans hela tiden. Det var också nyttigt att ta hand om en valp själv, för det var jävligt jobbigt.Oscar insåg hur påfrestande livet med valp var. Han kunde inte lämna Leo ensam en minut utan att han hade hittat på bus, och hans tidigare dygnsmönster ändrades fullständigt.
– Under de första månaderna sov jag knappt mer än 45 minuter i sträck. Innan jag skaffade hunden behövde jag aldrig stiga upp tidigt, mitt arbete var baserat på turnéer eller när jag själv ville. Jag var vaken långt in på nätterna och sov länge på morgnarna.
– När Leo kom, behövde jag kliva upp tidigt och använda en väckarklocka. Det var en stor omställning. Tidigare var jag extremt morgontrött, men nu är jag pigg på morgonen. Bästa delen av dagen är när jag går upp klockan 07.00, mellan klockan 07.00 och 12.00 får jag gjort dubbelt så mycket som under resten av dagen. Jag har hundarna att tacka för det.
Hundarna fick sex år som bästa vänner, men när den större hunden Leo dog förändrades Snaps.
– Snaps förstod inte vad som hände. Mitt i en turné fick jag veta att min flickvän var tvungen att ta Leo till veterinären. Hans hjärta hade gett upp. Det var ett av de sorgligaste ögonblicken i mitt liv. Jag satt på turnébussen i Frankrike i januari 2017 och det är fortfarande svårt för mig att prata om det. När han försvann var det hemskt för oss alla, särskilt för Snaps som förlorade sin trygghet.
– Det fick oss att bli fosterhem för hundar. Det tog ett år innan vi kunde ”ersätta” Leo. Snaps behövde någon att leka med, någon att känna sig trygg med. Därför började vi leta efter fosterhundar.
– Därefter kontaktade vi organisationen Hundar utan Hem och ansökte om att bli fosterhem. Processen för att bli godkänd som fosterhem var ganska lång. Vi var tvungna att skicka in ansökningar, genomföra telefonintervjuer och ha hembesök. De var mycket noggranna med vilka slags personer vi var. Det tycker vi är skitbra.
Det visade sig att Snaps blev till stor hjälp för de fosterhundar Oscars familj skulle komma att öppna sitt hem till, precis som Leo en gång hade varit för honom. Även om chihuahuablandningen inte är lika livlig längre är han bossen i flocken, något fosterhundarna måste acceptera.
– Snaps har varit ovärderlig under fosteråren.
Deras första jourhund var en unghund som hittats i ett dike. Just den hunden hade mycket energi och behövde konstant stimulans.
– Det svåraste med att vara jourhem är att man aldrig vet var hunden kommer att hamna, eller om man får några uppdateringar om dess framtid. Vissa adoptanter håller kontakten, medan andra inte gör det alls.
Den vanligaste frågan Oscar och Olivia får är hur de klarar av att lämna ifrån sig hundarna. Det är nämligen så vanligt att jourhem behåller sina fosterhundar att det finns ett namn för det, ”fosterfail”.
– För mig handlar det om att vara realistisk och förbereda mig på att det inte är permanent, även om jag behandlar dem som våra andra hundar. För mig är det inte så svårt att lämna ifrån mig hundarna, men min sambo Olivia tycker att det är det jobbigaste som finns.
Nu har familjen haft 16 fosterhundar sedan 2018. Under pandemin gjordes inga världsturnéer – då tog hundengagemanget fart ordentligt.
– Det börjar klia i fingrarna att kunna hjälpa en ny hund ganska snabbt efter man har lämnat en ifrån sig.
De som arbetar på Hundar Utan Hem och placerar hundarna har väldigt god koll. De gör sitt yttersta för att hitta rätt hem åt hundarna, oavsett deras bakgrund, och ser till att det blir deras permanenta hem för resten av livet. Det var tydligt med Zelda, hon var den perfekta matchningen för oss. Hon är nu 9 år gammal. Hon lämnades in till ett hundhem i Irland.
– För några år sedan fick jag lära mig att greyhounds lever ett fruktansvärt liv; när de springer gör de vad de ska, men när deras ”karriär” är över så slängs de ut. De får klara sig själva, eller så avlivas de direkt efter sista loppet endast 2-3 år gamla. De lever normalt 10-12 år. Det är absurt.
Oscar berättar att i Irland anses djur inte vara levande varelser, utan redskap. Särskilt inom greyhound-världen. När en hund inte längre är användbar, kastar man bort ”redskapet” och tar ett nytt. Det finns även ett vidskepligt fenomen där vissa människor tror att ju värre öde en hund går till mötes, desto mer tur kommer nästa hund ha.
– Det är ren och skär vidskeplighet. En del greyhounds möter fruktansvärda öden i tron att det ska ge tur. Det är sinnesjukt. Ingen reflekterar över varför man gör detta. Jag vill inte ens tänka på vilka grymheter de utsätts för. Jag vet inte hur vanligt det är, men bara vetskapen om att det sker är fruktansvärt.
– Vi älskar verkligen det vi gör och tycker att det är så viktigt. För tillfället har vi ett bra hem och ett fint hus. Vår son är 9 år och tycker också att det är roligt. Han har en stark relation till flera av hundarna.
I dagsläget har familjen så många hundar som de klarar av, men i framtiden, när rockstjärnekarriären är ”över”, drömmer de om att engagera sig på heltid. Olivia nickar instämmande medan Oscar berättar om planerna.
– Vi skulle förstås vilja ha ett mer avskilt hem i framtiden, kanske på landet eller i skogen, där vi kan ta emot ännu fler fosterhundar. Det skulle vara en dröm.
– Vi har erfarenhet av att arbeta med hundar som behöver mycket stöd och hjälp. Många av dem har behövt extra hjälp för att anpassa sig till ett familjeliv. En av hundarna jag hade, hade garanterat aldrig varit i ett hus tidigare. Vi var tvungna att lägga handdukar över hela golvet från hallen till vardagsrummet eftersom hon inte ville gå på parketten. Men en dag, efter några veckor, stod hon plötsligt mitt på golvet, och sedan var det inga problem alls. Det är verkligen märkligt hur snabbt de kan anpassa sig.
– Vi har tagit emot hundar av alla de slag, många har varit extremfall som Freja och den hund vi har nu, Al Pacino. Han har varit ett så kallat pitbull-bete, ett objekt för pitbull-träning och han har varit inblandad i pitbull-fighting. Han saknar ett bakben, och han har skottskador på benet. Jag vill inte ens veta vad han har varit med om. Ändå är han den gladaste och snällaste hunden någonsin. Ge honom lite uppmärksamhet i en sekund, och han är din vän för livet. Det är fascinerande.
– Vi har haft många hundar med svåra bakgrunder, men det är som om han har bestämt sig för att lämna det svåra bakom sig och se fram mot en ljusare framtid. Han hoppar runt på sina tre ben och kommer alltid fram till en med sitt stora huvud. När man slutar klappa honom buffar han tillbaka, och han vill verkligen vara en del av en familj. Vi kunde helt enkelt inte motstå att ge honom en chans. Han hade varit på shelteret jättelänge. Vi kände att han förtjänade att få uppleva det goda livet och att vi kunde hjälpa honom att hitta en familj i Sverige. Han ser väldigt speciell ut, och vi hoppas innerligt att han får den kärlek och omsorg han förtjänar.
