Hur känns det egentligen för en hund, att tvingas byta hem vid en omplacering? Det har ett forskarlag på Linköpings universitet försökt ta reda på. Resultatet av deras studie är lite oväntat.
Just nu är boxarna i hundstallen som arbetar professionellt
med omplacering lika välfyllda som sidorna med privatannonser om omplaceringshundar
till salu.
Samtidigt frågar sig många om omplacering verkligen är en bra lösning för den som inte längre kan ta hand om sin hund på det sätt den förtjänar.
Att det är stressande för hunden att skiljas från sin ägare och flytta till ett nytt hem är de flesta eniga om. Men hur hunden upplever en omplacering mer i detalj har det hittills inte funnits så mycket kunskap om.
Det har ett forskarlag som samarbetat med föreningen Hundstallet bestämt sig för att råda bot på.
Genom att undersöka tre olika kategorier av hundar - de som köpts som valpar från en kennel, de som lämnats till ett hundstall och hundar som omplacerats till ett nytt hem – har de lyckats visa att många omplaceringshundar klarar övergången ganska bra.
I slutänden tycks omplacerade hundar till och med må bättre än hundar som bott hela sina liv i samma hushåll.
Forskarna, som är verksamma vid Linköpings universitet, har bland annat kartlagt kortisolnivån i blodet hos de hundar som ingått i studien.
Hur de förhåller sig till olösliga problem och hur de relaterar till sin omgivning har också undersökts.
Mätningen av stresshormonet kortisol visade, inte så överraskande, att hundar som överges och lämnas till ett hundstall upplever den nya situationen som mycket stressande.
Men redan efter några veckor verkar hundarna acklimatisera sig så pass, att deras kortisolnivåer sjunker till ungefär samma nivåer som kan mätas hos de hundar som haft samma ägare sedan de var valpar.
Hundar som omplacerats till nya hem uppvisade samma låga stressnivå.
Inga större skillnader noterades heller i de olika kontrollgruppernas förmåga att tackla olösliga problem. Något som motsäger den relativt spridda uppfattningen att äldre hundar har svårare att finna sig till rätta hos en ny ägare, än en yngre hund.
Det var egentligen först när forskarna började studera omplaceringarnas långsiktiga effekter, som de tre kontrollgrupperna började uppvisa tydliga skillnader.
Medan de hundar som blivit kvar länge på hundstall visade en något sämre anknytning till anläggningens anställda, än hundarna i de två andra grupperna, utmärkte sig omplaceringshundarna på ett annat sätt.
De hundar som fått nya hem och nya ägare hade i många fall bättre kontakt med sina nya ägare, än hundarna i de andra två grupperna.
Exakt vad detta beror på har forskarna ännu inte vågat dra någon enkel slutsats av.
I sin studie noterar de dock att omplaceringshundarnas nya ägare ofta tycker sig ha fått ett starkt band till sina skyddslingar och att de upplever den känslan som ömsesidig.
