När kärleken till hundar blir till misshandel

Vi kunde igår berätta om ett mellansvenskt par som låtit sina 46 hundar leva under miserabla förhållanden på en nedgången gård i Mellansverige.

Snarlika förhållanden brukar råda hos dem som kallas djursamlare - människor som av olika orsaker samlar på sig ett stort antal djur som de saknar egentlig möjlighet att ta hand om.

Hemmet blir en misär

Samlarsyndrom är ett psykiatriskt tillstånd - en form av tvångssyndrom som är närbesläktat med spel- och shoppingmissbruk.

Oftast yttrar det sig i överdrivet samlande av saker. Saker som samlaren sedan omöjligt kan göra sig av med.

Följden blir ofta att misär uppstår i samlarens hem. I vissa fall blir bostaden så belamrad av prylar att den utgör en direkt hälsofara för samlaren själv.

Vissa samlar på djur

En del av de som drabbas samlar inte på saker, utan på djur.

Vanligast är att man samlar på katter, som är lätta att komma över. Men hundsamlande är också förhållandevis vanligt.

En djursamlare håller ofta en stor mängd djur i sitt hem. Djuren är så många att personen i fråga omöjligt kan ta hand om dem.

Ser inte djurens lidande

Situationen blir snabbt akut och de djur som tvingas leva i misären som uppstår lider ofta mycket svårt, av allt från svält, skador, sjukdomar och parasiter, till känslomässiga umbäranden.

Djurplågeriet är ofta uttalat. Men trots att det är uppenbart att djuren inte mår bra, saknar samlaren ofta helt förmåga att förstå att hon/han plågar dem.

Experterna brukar dela in djursamlarna i tre olika kategorier:

1. Den överdrivet omhändertagande. Ofta en person som tidigare skött sina djur prickfritt, men som drabbats av svårigheter. Personens liv kanske har ställts på ända av en skilsmässa, dödsfall i familjen, egen sjukdom, arbetslöshet eller något annat krisartat. När djurägaren får problem som inte går att hantera och kanske även drabbas av psykisk ohälsa i anslutning, fallerar djurhållningen. Den drabbade har ofta en skev verklighetsuppfattning, orsakad av psykisk ohälsa och på grund av detta väldigt svårt att själv se hur illa djuren far.
2. Räddaren. En person som tar hand om djur som vederbörande upplever som övergivna eller av annan orsak i behov av ett kärleksfullt omhändertagande. Ofta tar sig räddaren an det ena djuret efter det andra, trots att personen i fråga varken har de personliga eller ekonomiska förutsättningar som behövs för att kunna sörja för ett stort antal djur. Både räddaren och den omhändertagande, som har svårt att släppa taget om sina djur, brukar isolera sig allt mer i takt med att deras djurhållning försämras. Därför hinner problemen ofta växa sig stora innan myndigheterna kopplas in.
3. Exploatören. Den tredje sortens djursamlare har inte särskilt mycket mer än själva samlandet gemensamt med de två övriga grupperna. Exploatören samlar ofta på exotiska djur. Inte sällan handlar det om djur som är fridlysta, förbjudna att ha som husdjur eller djur man inte får ta in i Sverige från andra länder på grund av att de tillhör hotade arter. Denna typ av samlare saknar empati med djuren. Exploatören håller dem oftast som rena statussymboler, eller för ekonomisk vinnings skull.

Tvångsmässigt samlande kan idag diagnosticeras psykiatriskt. Trots det är det få drabbade som får hjälp.

Särskilt gäller detta djursamlare.

Till viss del beror det på att okunskapen om problemet är stor och att många samlare helt enkelt inte vill ha hjälp.

Svåra upplevelser 

Tvångsmässigt samlande är till viss del genetiskt betingat. Men en ganska stor andel av de drabbade har svåra barndomstrauman, anknytningsproblem och ibland till och med övergrepp med sig i bagaget.

För att slippa hantera minnena av dessa, och den ångest de skapar, isolerar sig samlaren hellre helt i sin misär än att söka hjälp - tills vederbörande till sist står helt ensam.

Fortsätter ofta samla

När barn far illa kan myndigheterna gå in med tvångsåtgärder tidigt, men eftersom djur rent juridiskt betraktas som vilka prylar som helst är detta inte möjligt när en hund eller en katt vanvårdas.

Flera röster har på senare tid börjat höjas för en lagändring, som ger våra husdjur ett bättre juridiskt skydd.

Allt fler som arbetar med personer i utsatthet framför också åsikten att psykiatrin behöver ta de som lider av tvångsmässigt samlande på större allvar.


Obehandlad kvarstår nämligen ofta samlarproblematiken, vilket kan leda till fortsatt djursamlande.