Konstnären räddade livet på hundvalpen: "Idag är hon superkaxig"

Ibland tar det en stund att upptäcka dem. Men i Sabina von Essens starka och expressiva tavlor, så finns de ofta där - hundarna och djuren. Det är ingen slump, för är det något som Sabina von Essen är övertygad om, så är det just det som hon kallat sin senaste utställning: “dogs are better than humans” – hundar är bättre än människor.

Vi ses i hennes ateljé på Östermalm i Stockholm och uppkrupna i soffan bredvid Sabina, finns två mycket viktiga vänner, labradoren Hjördis och hennes valp Eva, fem månader.

– De är mer än mina hundar, de är mina skyddsänglar, säger Sabina.

Idag är Sabina von Essen en etablerad konstnär, som säljer sina verk över hela världen. Men vägen dit har varit ovanligt krokig, med många svåra stopp på vägen.

För fem år sedan hamnade Sabina i en djup depression. Hon var toppstudent på KTH, Kungliga tekniska högskolan, nätverkade och startade bolag – men mådde uselt.

– Jag sov knappt, jag åt knappt, det var som jag levde utan kontakt med omvärlden. Jag mådde otroligt dåligt, det kändes som att jag hade tappat fotfästet totalt.

– Ofta hade jag så svåra panikattacker att jag knappt kunde ta mig till föreläsningarna. Hjärnan hade fastnat i ett flyktbeteende.

För att hålla ångesten i schack, tog hon ner ett gammalt målarkit från vinden och började “kludda” som hon säger.

– Det var otroligt fascinerande, för jag märkte att när jag målade kunde jag lura hjärnan att tänka på annat, berättar Sabina. Åtminstone en stund.

När studiebidraget tog slut, la hon ut sina målningar på Blocket för att få råd att köpa mer färg. Till sin förvåning märkte hon att köpare fanns.

– Jag målade på vanligt A4-papper och kunde få 500 kronor.

Snart fick Sabina råd att måla på riktig duk och resten är nästan som hämtat ur en riktig feel good-film. När Sabina ska sälja ett par tavlor ur bakluckan på sin bil i en tjusig del av Stockholm, stannar plötsligt en äldre man upp. Han börjar vanka lite fram och tillbaka kring bilen. Efter en stund tar han fram sitt visitkort, presenterar sig som gallerist och – för att snabbspola filmen – det blir början på Sabinas nya konstkarriär.

– Jag hade länge svårt att se mig som konstnär, jag var ju en sån som gillade avancerad matte. Men fjärde året blev jag headhuntad av ett techbolag, och då tog jag ett djupt andetag och sa nej. Det kändes som att hoppa från ett stup. “Är jag galen som säger nej till en säker framtid och satsar på att måla?”

Men beslutet var rätt. Efter att ha varit nere på botten, kunde Sabina steg för steg ta sig tillbaka mot ljuset.

– Långsamt började jag känna lite glädje när jag målade. Snart blev de stunderna längre och längre, säger hon.

Men hundarna då? Ja, minst lika viktig för Sabinas rehabilitering var hunden Fumble, en udda korsning av golden retriever och engelsk bulldog.

– Hon ser ut som en randig boxer ungefär, beskriver Sabina.

Fumble tillhör en tidigare pojkväns familj och familjen, men kanske ännu mer Fumble, var ett stort stöd när Sabina mådde som sämst.

– Ja, hon hade och har en extrem förmåga att känna av hur jag mår. Det är nästan som telepati, säger Sabina och berättar att tack vare Fumble kunde hon gå på föreläsningarna utan att få en panikattack. 

Hennes närvaro fungerade lugnande på ångesten.

– Det var under pandemin, så mycket var på distans eller utomhus, men ibland lyckades jag få med Fumble även i föreläsningssalen.

– Det var också läkande att bara klappa eller krama Fumble.

När förhållandet tog slut, fortsatte Fumble att vara en stor del av livet, men Sabina kände allt starkare att hon ville ha en egen hund.

– Men jag var också orolig, skulle jag kunna älska en annan hund lika mycket?

Sabina började att leta. Oddsen var emot henne, en ensamstående konstnär i en liten etta, lät inte som det optimala hundhemmet.

– Jag kontaktade säkert 20 olika kennlar utan att få napp.

Men så, för snart fyra år sedan, fick hon via vänner, chansen. På en kennel fanns det två tikar kvar, 75 procent jaktlabrador och 25 procent vanlig labbe. Den minsta och sötaste valpen blev hennes. Hjördis kom hem.

– Hon är så otroligt klok och varm.

För ett halvår sedan blev Hjördis gravid med hela nio valpar och efter att ha hämtat sig från första chocken, så blev det några fantastiska veckor medan Hjördis mage växte.

Till slut var det dags för förlossning i november och den blev både lång och dramatisk. Efter 15 timmar var det fortfarande en valp kvar i magen och Sabina och fästmannen Lucas packade ner alla valparna för att åka till veterinären med Hjördis. Då krystade hon en sista gång och ut kom en liten livlös valp, alldeles sladdrig.

– Den var som en död fisk, beskriver Sabina.

Lucas började suga ur fostervattnet och massera valpen.

– Vi visste att man kunde försöka i 15 minuter, och nästan exakt när tiden var på väg att rinna ut, hördes ett litet gnyende. Valpen levde!

Nu gällde det att snabbt ge valpen mammans råmjölk, men den var för svag för att suga och de fick mata med sked.

Efter att ha besökt veterinären fick Lucas och Sabina mata valpen i skift varje timme och snart blev den lilla tiken starkare för var dag.

– Men länge var hon minst och svagast och puttades undan av de andra valparna när hon försökte dia.

Men det har hon tagit igen med råge idag. För egentligen hade Sabina inte tänkt behålla någon valp, men som ni förstår, så var det omöjligt att lämna bort Eva, som valpen döptes till.

– Idag är hon en superkaxig liten valp, som inte har fått några men alls av sin förlossning. Dessutom extra kaxig när hon träffar sina syskon eftersom hon får bo hos sin mamma.

Hjördis och hennes valpar inspirerade småningom till utställningen ”Dogs are better than humans” som visades i Stockholm under mars. Eva har till exempel fått en tavla döpt till ”Through a puppy’s eyes”.

– Så fort jag målar en människa ska det också vara en hund med. Annars blir det liksom inget, skrattar Sabina.

Rävar och rådjur dyker också ofta upp, det är minnen från sommarstället på landet. Ofta är det ett mammadjur med sin unge.

– Mina tavlor ska vara ljusa och inge hopp. Jag målar drömmar och visioner, gemenskap och familjer. Jag miste min mamma när jag var tio år, och kanske är det en sådan relation jag ibland vill återskapa.

När hennes mamma dog, förlorade Sabina sin största idol, säger hon. Någon pappa har inte funnits med i bilden och Sabina växte upp, inte alls i någon lyxig överklass som namnet kan antyda, utan tvärtom väldigt enkelt med sin ensamstående mamma.

– Men hon hann ge mig så mycket på tio år. Hon var också en konstnärssjäl, och uppmuntrade mig alltid till att bli det jag ville. Hon gav mig självkänsla och en tro på att allt var möjligt. Hon är den mest positiva människa jag känt, säger Sabina som småningom adopterades av sin morbror.

Hela barndomen drömde Sabina om en hund och det hände att hon hittade hundannonser på Blocket, och åkte dit, bara för att få gulla med några valpar en stund.

Så varför är hundar bättre än människor?

– Hundar är empatiska, kärleksfulla och osjälviska. De kommer aldrig att starta några krig. De har också en otrolig närvaro som vi ibland bara tar för givet.

– Hundar hjälper oss att leva här och nu. Jag kan nästan tycka synd om alla dem som inte får möjligheten att uppleva det speciella med hundar, säger Sabina von Essen.