Jonas och hunden Natane skidade 130 mil på 43 dagar: "Klämde en tår av glädje när vi kom fram"

Jonas Peterson från Frösön i Jämtland är en mycket van skidåkare som har gjort många långturer i fjällen. När han fick höra talas om Vita bandet, blev han nyfiken direkt. Bland turåkare räknas det som den finaste trofén man kan bärga i fjällvärlden, den 130 mil långa leden mellan Dalarnas Grövelsjön och Norrbottens Treriksröset.

– Från början hade jag tänkt att åka ensam och funderade på om jag skulle ta med mig en ryggsäck eller pulka. Men genom min fru fick jag kontakt med en man i Härjedalen som hade slädhundar.

Där mötte Jonas Natane, en alaskan malamute. Det var en hund som hade vuxit upp i en storstad och inte tidigare arbetat som slädhund. Hon trivdes med att dra, men kom inte riktigt överens med de andra hundarna i hundspannet.

– Kanske var hon för dominant? funderarJonas.

– Men när jag fick förslaget att ta med Natane på skidturen nappade jag omedelbart.

En månad innan långturen bodde Natane hos Jonas för att de skulle lära känna varandra lite bättre. Hon behövde också träna på att dra pulkan. Natane var anpassad för att dra, men hon hade inte så stor vana. När hon sprang i koppel framför Jonas ville hon gärna springa åt sidan när hon såg något intressant. När han satte henne mellan skaklarna i pulkan så fungerade det mycket bättre, och då blev det krångligare för henne att springa åt sidan.

– När Natane såg renar på långt håll ville hon gärna springa efter, och när hon såg andra hundar på färden så ville hon gärna hänga på dem. En gång när hon tyckte att det gick lite för fort nedför en backe hoppade hon 90 grader åt sidan. Pulkan välte och ena skakeln gick av, berättar Jonas.

Den 10 mars var det så dags för avfärd i Grövelsjön. Det var en bra tid på året för skidor, det började bli ljusare och dagarna var längre.

Den första veckan var lite osäker för Jonas, men snart var de ett samspelt team och paret kunde fortsätta färden norrut.

– Alaskan malamute är en mycket robust, stark och uthållig hundras som travar och skrittar fram i en stadig takt, och det var lätt att åka långa dagar med henne, förklarar Jonas.

– Natane drog cirka 15 kg med hundmat, tält och utrustning och själv hade jag en ryggsäck på cirka 12 kg. Hon vägrade aldrig att dra, men ibland gick det lite långsamt.

Jonas hade med sig ett bra tält och under hela färden sov de i det, utom några nätter då Jonas sov på fjällstationer, fjällstugor och hotell och han blev även hembjuden till en familj. Då grävde Jonas en bivack till Natane utanför fönstret.

– Snö och kyla var inget problem för henne. Under lunchrasterna brukade hon snurra runt flera varv och göra en egen liten grop. Sen la hon nosen under svansen för att värma nosen som inte har någon päls, berättar Jonas.

På färden hade Jonas med sig en liten fjällpulka med skaklar som var gjorda för hundar. För att bromsa i backarna använde han ett rep med fyra knutar som satt fast i framkanten av pulkan.

– När jag behövde använda repet åkte jag upp jämsides med pulkan och la ner repet så att det låg under pulkan. Åkte jag bakom pulkan kunde jag också ploga för att bromsa. Var det lössnö och djupsnö fick jag hjälpa till att dra och styra genom att ta tag i skaklarna längst fram.

– Natane skadade sig aldrig, men jag fick köldblåsor på fingrarna en gång. Jag hade också hundskor med mig till henne men de behövde aldrig användas.

Jonas levde på frystorkad mat, potatismos, makaroner, hårt bröd, torkad frukt, nötter och jordnötssmör. Några gånger åt han även på fjällstationer och restauranger längs färden. Natane kunde dra sin egen mat i pulkan och under hela turen fick hon ett extra energirikt foder.

Det är viktigt med rätt utrustning när du ska göra en sådan här lång skidtur. Jonas hade en riktigt varm sovsäck som kunde klara-73 grader (under turen var det som kallast - 30 grader). Jonas kunde använda sovsäcken som täcke tillsammans med ett isolerande liggunderlag anpassat för vintertältning. Med hjälp av ett driftsäkert japanskt bensinkök behövde han aldrig vara orolig för att inte kunna laga mat.

Pulkan var förstås en fjällpulka och tältet gick att sätta upp på två minuter.Tältet kunde sedan stoppas ner i en påse på pulkan utan att behöva packas ner helt och hållet varje gång, vilket var mycket smidigt.

– Trugorna till de dyra skidstavarna gick däremot sönder och skidorna fick jag slipa en gång. Ibland var det vatten mellan snön och isen på sjöarna och när jag trampade ner i vattnet riskerade fötterna att bli blöta och bindningarna att frysa fast, vilket blev en utmaning.

Innan färden hade Jonas arrangerat fyra depåer där han kunde fylla på med bränsle, mat och hundmat.

– Det är ett måste att man planerar depåer innan man reser. Du bör ha mat för minst tre, fyra dagar, men jag hade med mig för fler.

Längs leden finns det även en hel del restauranger, och olika anläggningar som fiskecamper.

– Är man en riktigt duktig och snabb skidåkare går det att sova inomhus varje natt, berättar Jonas.

Vid ett tillfälle hade macken inte det utlovade bränslet till bensinköket.

– Som tur var fick jag kontakt med en familj som var den tidigare ägaren till Lundhags friluftsprodukter. De hjälpte mig med bränsle och jag fick även övernatta hos dem. Folk är genuint hjälpsamma när man är ute på en långtur.

Att det är en speciell upplevelse att skida över fjället ensam med sin hund, förstår man.

– Ibland gick det dagar utan att vi mötte någon alls. Som mest gick det fem dygn, och då blir man ganska social när man till slut träffar någon, säger Jonas och skrattar.

Jonas hade med sig både en papperskarta och Gps med digital karta på mobiltelefonen. Förutom att mobiltelefonen hade ett extra stort batteri, hade han även med sig en powerbank. Som backup hade han också ett armbandsur med Gps.

– Jag hyrde även en satellittracker. Med den kunde jag skicka skicka meddelande till min familj och komma i direktkontakt med SOS-alarm.

När det var möjligt åkte de ofta i skoterspåren och under en bra dag med rätt vindar och ett bra före kunde Natane och Jonas åka i 10 - 12 timmar.

–När man sover i tält så vaknar man tidigt och med tiden blir rutinerna snabbare när man ska slå läger. En dag var det plusgrader och det blåste och regnade, då fick vi ta en vilodag.

När Jonas and Natane efter 43 dagar kom fram till Treriksröset hade Jonas bokat in en bilskjuts tillbaka.

– När vi kom fram till Treriksröset klämde jag en tår av glädje. Våren hade kommit tidigt och jag kände att jag var färdig med turen, säger Jonas.

Jonas längtar redan efter nästa långa skidtur, som kanske går till Finland denna gång.

– Den största behållningen av resan var att känna sig som en del av naturen. Som en kotte i trädet eller en myra i stacken!

– Du börjar färden med vetskapen att du har en lång väg framför dig. Men utan att riktigt förstå hur det gick till så hade vi plötsligt färdats 10 - 20 mil. I början kände jag en liten osäkerhet, men efter hand upptäckte jag att det här fungerar ju, och jag blev starkare och uthålligare.

Natane har idag fått en ny ägare och nu bor hon hos en kvinna i Jämtland.

–Jag visste från början att jag skulle få svårt att behålla henne efter turen. Jag arbetar som läkare och jobbet gör att varken jag eller min fru kan ha med sig en hund på jobbet, förklarar Jonas.

–Men jag har varit på besök hos Natanes nya ägare och det var ett mycket kärt återseende. Natane sprang runt och hoppade och vi rullade runt i snön, berättar Jonas och ler.

–Hon har även fått en valp så nu är tre hundar i familjen.

Vad var det bästa med att ha med en hund?

–Du hade en varm, mestadels entusiastisk kompis, att dela både bördor och upplevelser med - det var mycket värt. Natane är också en mycket bättre social isbrytare än jag själv, även om hennes intresse för andra människor i viss mån styrdes av om de hade mat i ryggsäcken eller inte.

-Jag minns när vi mötte en vandrare som precis tagit fram en god korvmacka. Jag lyckades inte få stopp på Natanes mycket fysiska förfrågan om hon kunde få smaka förrän hon redan försett sig. Som tur var visade sig den andra vandraren vara mycket förstående, även om jag skämdes lite.