Camilla Östman är uppfödare av irländsk röd setter, redan som barn förälskade hon sig i rasen.
Idag har Camilla varit uppfödare i närmare 40 år.
- Det är en hund du nästan kan göra allt med. Vacker, vänlig och rolig, säger hon.
Som liten höll Camilla mycket på med hästar och det var där hon för första gången såg en “röding”.
- Den var så vansinnigt vacker, säger Camilla. Det är som hundens motsvarighet till ett fullblod.
Men hennes första egna setter blev en besvikelse.
- På den tiden köpte du hund nästan via postorder, berättar Camilla, och jag fick hem en hund som var väldigt rädd och hade mycket jakt i sig. Det fungerade inte alls. Men jag lärde mig mycket och nästa tik var ett lyckokast och grunden till min uppfödning.
- Men efter det har jag bara träffat trevliga “irländare”, lägger hon till.
1984 fick hon sin första kull som uppfödare och kan efter alla år bara konstatera:
- En vänligare hund får du leta efter. Den är mjuk och vänlig och fungerar bra med allt och alla.
Däremot är det väldigt viktigt att lära din “röding” att komma på inkallning. Den behöver att få vara lös och inte enbart gå i koppel.
- Ja, den måste få minst ett lösspring om dagen för att vara lycklig, säger Camilla.
Den är inte svår att träna upp, säger hon, men det krävs lite bestämdhet.
- Mentalt är den en pajas upp till 2-3 års åldern!
Finns det någon som den irländska settern inte passar?
- Jag brukar se det redan i dörren när valpköpare kommer. Om du har svårt att klara av ett gäng ivriga settrar som gärna vill pussas och kanske är lite leriga, ska du kanske fundera ett varv till.
Barnfamiljer är inget problem, enligt Camilla.
- Nej, det enda jag brukar varna för är att de måste fundera på om de verkligen kommer att ha tid. Din “röding” behöver mycket stimulans. Annars skulle jag säga att det inte är en svår ras, ungefär som en labrador eller golden retriever, men med mera fart.
På 70-talet var settrar ofta avlade efter på jaktlinjer, men det är inte lika vanligt idag. Men det kan var bra att fråga hur mycket jakt din hund har i sig, innan du köper.
Men hur är det så med den vackra röda pälsen. Är den inte svår att hålla fin?
- Faktiskt inte. Eftersom den inte har någon underull fäller den inte speciellt mycket. Jag brukar ställa mina hundar på ett bord en gång i veckan och borsta igenom pälsen ordentligt och samtidigt klippa päls under tassarna och hålla rent från för mycket päls på insidan av öronen , säger Camilla. Inför utställning trimma jag lite mer och badar naturligtvis hundarna.
