Att skaffa en kull med grannhunden för att det ”skulle bli söta valpar” är tyvärr ingen bra idé. Det finns många bättre sätt att hitta en bra blandrashund.
Blandisarna är många och älskade, men också en brokig hundgrupp. Här hittar vi ofta adopterade gatuhundar, men ibland kan valpen också vara resultatet av en oväntad tjuvparning. De senaste åren har så kallade ”designer dogs” som cockerpoos och labradoodles blivit otroligt populära och ibland nästan dyrare än en traditionellt renrasig hund.
Men först och främst: alla hundar har samma värde. Oavsett om den kallas för renras eller blandras. Ingen hund är ”bättre” eller ”finare” än en annan. Denna artikel handlar alltså inte om individens värde.
Vad den däremot handlar om är medvetenhet och kunskap.
Medvetenhet om vad en blandras är och innebär och kunskap om hur du väljer rätt hund både ur ett mindre perspektiv – den ska passa in i ditt liv – och ett större perspektiv – du vill bidra till en bättre hundvärld för alla hundar.
Så vad är då en blandras? Ja även om svaret som sagt kan kännas uppenbart, så är det alltså mer än så. Doodle-hundar har många uppfödare runt hela världen, som ser en fördel i att inte vara begränsade av en rasstandard när de väljer avelsdjur och som jobbar för att rasen- så småningom – ska bli en godkänd ras.
Det finns ett antal liknande rasnamn som är en sammanskrivning av två raser och benämner en specifik blandning, och fler dyker upp med jämna mellanrum.
En ras måste vara godkänd av både Internationella Hundorganisationen FCI och Svenska Kennelklubben SKK för att kallas renrasig. Alla raser som inte är det räknas som blandraser, där hamnar till exempel american bulldog och pitbull trots att de registreras av andra rasorganisationer i främst USA.
I många hundannonser kan man läsa ”renrasig utan stamtavla”. Det innebär så gott som alltid att föräldrarna saknar godkända stamtavlor och att hunden räknas som en blandras. Det kan också innebära att ett eller båda av föräldradjuren inte godkänts av avelsrådet för avel på grund av exempelvis dåliga höfter och då hamnar i blandrasaveln. I vissa fall räknas hunden som ”ej stambokförd” om båda föräldrarna har stamtavlor men valpkullen inte har registrerats. Detta är dock sällsynt – seriösa uppfödare registrerar sina valpkullar om föräldradjuren är registrerade. ”Renrasig utan stamtavla” är alltså en varningsflagga. Det behöver inte automatiskt betyda att något är tokigt, men du bör kolla upp uppfödaren lite närmare. Återigen – det handlar inte om att blandraser eller hundar utan stamtavla är sämre hundar! Det handlar bara om att du ska vara medveten om vad du köper.
Varför är det så viktigt att ha koll? Raser som har en rasstandard har högre förutsägbarhet. Om du köper en renrasig labrador så finns det vissa egenskaper som du kan vara ganska säker på att hunden har, både fysiskt och mentalt, eftersom detta är egenskaper som alla släktingar har i många led bakåt. De är också dokumenterade. Du kan gå in på Hunddata på Svenska kennelklubbens hemsida och titta på alla registrerade hundar, se deras släktträd, följa tävlingsresultat och mentalbeskrivningar och se resultat av diverse hälsokontroller som till exempel höftledsröntgen. Du är säkrare på vad du får.
Blandraser är betydligt mer oförutsägbara och har mycket större variation. Även om du väljer en hund som är till fyra femtedelar en ren sällskapshund och till en femtedel en jakthund så kan du få en jaktidiot. Oförutsägbarheten är både fysisk och mental. Eftersom blandraser generellt genomgår betydligt färre tester i form av röntgen, ögonlysning och DNA-test för ärftliga sjukdomar så är riskerna större att individer med oupptäckta defekter används. Det är också betydligt svårare att förutsäga hur mentala egenskaper som till exempel skärpa och jaktlust slår igenom.
Detta betyder inte att renrasavel per definition är bättre, bara att man är säkrare på vad man får eftersom den är mer likriktad och kan spåras bakåt betydligt enklare.
Det låter kanske hårt men är ett faktum: att ta en kull på sin hund ihop med grannhunden ”för att det skulle bli så söta valpar” är inte seriöst. Bra avelsarbete bör vara genomtänkt för att få fram sunda valpar med goda egenskaper. Föräldradjuren bör vara konstaterat fysiskt friska och utan defekter och ha god mentalitet. Har man koll på att flera generationer bakom också är sunda hundar så är man ännu mer säker på att valparna kommer att bli det vi definierar som bra hundar: friska hundar som trivs i vår människoanpassade värld.
Och uppfödarens ansvar tar inte slut i valet av föräldradjur – tiken ska tas om hand på ett bra sätt för att kunna ge sina valpar de bästa förutsättningarna. Valpar påverkas av tikens känslor redan när de ligger i magen, är tiken stressad så är risken stor att valparna påverkas redan innan de är födda – för att inte tala om under deras första levnadsveckor. En bra uppfödare har dessutom ett stort ansvar för att hjälpa valparna utvecklas under sina första åtta veckor och börja vänja dem vid allt som livet har att erbjuda.
Till slut behöver uppfödaren också placera valparna i bra hem, där de får de förutsättningar de behöver för att växa upp till älskade familjemedlemmar.
Tyvärr drar all oreglerad verksamhet till sig människor vars främsta syfte är att tjäna pengar. Tänk efter när du väljer uppfödare! Anledningen till att det finns valpfabriker, smuggelhundar och dålig avel är att det lönar sig. Om alla hundägare är noggranna med varifrån de köper sina valpar så blir hundvärlden successivt en bättre plats. Gynna de uppfödare som tänker på hundens bästa – både kortsiktigt och långsiktigt.
