Att få den utvalda

Han har valt ut henne. Det är HON och ingen annan. Hon har konkurrensen av ett helt gäng andra tikar på gården som huserar ungefär trettio hundar totalt, men ingen av dem bryr han sig nämnvärt om.

Han heter Trym och är sju år gammal, han har tidigare parat två tikar och vet nästintill exakt klockslaget som äggen släpper och han behöver befrukta henne. Det ögonblicket närmar sig med stormsteg och ångesten i hans kropp växer och den annars oerhört jordade och samlade Trym beter sig på ett orationellt och panikartat sett. Han skriker i ångest om nätterna. Han tuggar av koppel efter koppel. Halsband knölar han sig ur, hur hårt vi än spänner dem. Han klättrar över två meter höga staket för att ta sig till henne. När han sedan hamnat i en hundgård som har tak ser han ingen annan lösning än att bita sig ut. Att det är tjocka metallribbor han behöver forcera är inget problem och han löser det hela på ett par timmar.

Dags att befrukta

Äggen släpps och trots Tryms urkrafter så har han inte lyckats ta sig till henne i tid. Lugnet lägger sig inom honom. Andra tikar börjar sina löpperioder, men det är inget Trym jagar upp sig över. För de tikarna är inte hon, hon som han har valt ut att bära sina barn. Han återgår till sitt vanliga värdiga och respektabla sätt och livet har sin gilla gång igen.

Pocahontas som hon passande nog heter, är just en vacker blandning av krigare och prinsessa. Den som strider för rättvisa och inte rikedomar. Hon är rebellisk men på ett förlåtande och fascinerande vis. Hon är stark men utan att vara hård. Kolsvart med vackra tecken. Hon är en skönhet. Trym kan då sannerligen välja sina damer.

Ett nytt löp

Vi närmar oss ett nytt löp och den här gången ska Trym få sin krigarprinsessa. Hon har åldern inne, alla hälsotester är genomförda och han har rätt, det är en perfekt match på alla sätt och vis.

Redan första dagen på löpet sätter vi dem tillsammans i samma hundgård. Hon har en sen ägglossning och det dröjer över tjugofem dagar innan det är dags. De lever sida vid sida och Trym är lugnet själv. Där finns ingen stress, ingen panik eller orationella beteenden. Pocahontas uppvaktar Trym som värdigt besvarar hennes inviter men försöker sig inte på någonting, de är inte dags ännu. När den dagen väl kommer så kommer ingen tvekan finnas hos honom.

Jag fascineras oerhört av det här. Hans solklara medvetenhet om vem som är rätt att föra hans gener vidare med. Hans panik när han inte får vara tillsammans med henne och det likvärdiga lugn när han är med henne och vet att den här gången kommer de ske. Trots att han i över tjugo dagar är i ett inferno av löpdofter som borde trigga varenda stressmolekyl i hans kropp så gör det inte det. Han är helt opåverkad. Helt och totalt opåverkad.

Att få fortplanta sig

Det har med andra ord tidigare inte varit doften som egentligen triggat hans stress, det är ovetskapen om att han kommer få utföra den viktigaste handlingen av dem alla – få fortplanta sig. Det är i det som ångesten levt om.

Tankarna snurrar vidare, hur ofta detta sker. Att vi tror att triggers stressar, men det i själva verket är det uteblivna beteendet som är problemet. Att bara vetskapen om att man ska få göra beteendet skapar ett tålamod och lugn, till och med så länge som under tjugofem dagars väntan i en ångbastu av triggande hormondofter finns lugnet där.

Kan vi som hundägare bli bättre på att ge hundarna möjlighet till att göra beteendena de triggas av att göra? Det är uppenbart att trots en fördröjning skapar det ett lugn hos hunden.

Belöna med det hunden vill ha

Givetvis kan och bör inte alla hanhundar para sig, det är inte alls min poäng här, utan poängen är att vi kan lära oss av det här och tillämpa det på andra beteenden. Devisen ”belöna med det hunden vill ha” har funnits med länge och beskrivs ibland som en funktionell belöning. Men då är vi ute efter att förstärka ett annat beteende som vi är intresserade av att få ökad frekvens av.

Jag tänker mer i banorna av att vi kan förbättra hundens livskvalitet och jobba med stressreducering genom att ge tillgång till beteendet, för triggern i sig blir då inte en trigger med stresspåslag, utan just baraen trigger för ett beteende.

Tankarna förs vidare till hur ärliga vi är med våra hundar, för här krävs ärlighet. Att vi säger du får inte göra det här nu, men om en liten stund ska jag möjliggöra för dig att göra det. Lovar vi något behöver vi hålla det. Där och då byggs också en tillit och i tilliten ligger avslappning. Hunden blir mindre oroad och kan slappna av i tilltron att det de behöver kommer att komma.

Ja, sånt här snurrar i huvudet på mig, när jag står där mitt i en parning och väntar på att ”hängningen” ska släppa. Ett litet oväntat frö sås till ett annat förhållningssätt till våra hundar.

Sandra Tellström, Hundpsykolog

Läs mer om Sandra och hennes arbete med hundar här:

www.hundsteg.se