Hunden Dixie hittades efter att ha varit borta från sin ägare i sju år, men det visade sig att hon egentligen har bott hos någon annan under den tiden. Så vems är egentligen hunden? Härliga Hunds advokat Anna reder ut ägarfrågan.
Förra helgen hittades border collien Dixie vid en vandringsled i norska Sunnfjord. Efter att polisen hade blivit kontaktad kunde de se att hunden var chippad och lyckades få tag på ägaren.
Det visade sig då att Dixie hade varit borta i sju år, men hade under de åren bott hos en annan person.
Ägaren på chippet hade ställt Dixie för att bli utfodrad, och efter ett tag insett att fodervärden sålt hunden vidare, och registrerade henne då som stulen.
Det var då den andra personen, en man, kom in i bilden då han köpte Dixie för 10 000 norska kronor och har även ett kontrakt på köpet av hunden.
Men om ett sådant fall skulle ske i Sverige, med svensk rätt, vem är då den lagliga ägaren?
Advokaten Anna Öster berättar att händelseförloppet aktualiserar reglerna om godtrosförvärv som regleras i lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre (godtrosförvärvslagen).
I godtrosförvärvslagen anges att lagen är tillämplig vid förvärv i god tro av rätt till lösöre. Det finns inte någon lagfäst definition av begreppet lösöre men man brukar säga att det omfattar saker som man kan ha i sin besittning, vilket kan vara allting från smycken och möbler till hundar.
– Utgångspunkten enligt svensk rätt är att köparen av hunden får behålla hunden om köparen var i god tro om att säljaren fått sälja hunden. Men förutsättningen är att säljaren fått hunden i sin besittning med samtycke av den ursprungliga ägaren och att hunden inte i något tidigare led olovligen har tagits genom stöld eller rån, säger Anna och fortsätter:
– Så som det beskrivs i fallet så har säljaren fått hunden i sin besittning med samtycke av den ursprungliga ägaren. En annan förutsättning är att den personen som köpt hunden har fått den i sin besittning varit i god tro. För att vara i god tro ska köparen inte misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över hunden. Det innebär att försäljningen ska ha skett under normala förhållanden till ett skäligt pris.
Hon förklarar att det brukliga är även att det upprättas skriftliga avtal. Om den ursprungliga ägaren har registrerat hunden i Jordbruksverkets hundregister kan man även argumentera att köparen borde undersökt detta vid köpet och då insett att säljaren inte var den rättmätiga ägaren.
– Men om köparen är i god tro ska köparen få behålla hunden och så verkar det vara i det här fallet och dessutom har de haft hunden i sju år vilket förstärker detta, avslutar Anna Öster.
