En egen plats i hemmet

Valle har byggt ett fort. En mancave, där inga störiga kelpieflickor får komma in. Han har byggt den av soffkuddar och en filt, noggrant arrangerat så att det precis finns plats för en Valle och ingen annan. Från sitt hörn spanar han ut över rummet. Han ser båda dörrarna utan att behöva resa sig, och tittar han mellan skrivaren och scannern i bokhyllan så ser han mig sitta och jobba. Samtidigt är han i sitt egna lilla hörn, lite bredvid resten av världen. Perfekt för en hund som tar in lite för mycket intryck ibland och behöver få stänga av hjärnan.

Midoris plats är tvättkorgen

Midori, den störiga kelpieflickan, bryr sig inte så mycket. Hon har lagt beslag på en tvättkorg som är exakt lagom stor för just en kelpieflicka av just hennes storlek. Den står mitt i rummet, så att hon ser allt som händer utan att behöva flytta sig. Hon vill vara i centrum, och hoppar lätt ur sin tvättkorg på en promillesekund när något intressant uppenbarar sig!

Tant Mårran har flera olika sovplatser att växla mellan. Hon vill vara nära. Så jag har placerat korgar lite överallt så att det alltid ska finnas en bekväm liggplats för en gammal kropp. Hon bryr sig inte om att ha koll på något annat än mig (och möjligtvis maten).

Om natten gäller sängen för alla

På natten sover vi i sängen allihopa; jag, Ola (deras andra familjemänniska förutom mig), Valle, Midori och Mårran. Mårran brukar hoppa ner efter en stund, hennes biabädd med extrafilt är placerad precis bredvid sängen. När en sömnig gammal hund dråsar ner ur sängen är det bra om det är mjukt under! Midori rullar ihop sig vid min mage. Och Valle lägger sig strategiskt på andra sidan mig så att han kan ha mig som buffert mot ”den där Kelpieflickan”. Kommer hon för nära så mullrar det. Inte för att hon bryr sig, hon går fram och puffar på honom med tassen med eller utan muller, men JAG bryr mig och ser till att han får vara ifred när han säger till.

En egen plats

Att få ha en egen plats, och själv välja var den platsen ska vara, upplever jag är viktigt för mina hundar. Vi har ingen regel mot att ha hundar på möbler, utan har inrett vårt hem för hela familjen – fyrbenta och tvåbenta. Därför går det bra att Valle stökar runt bland soffkuddarna, att Midori ibland sover middag ovanpå skrivbordet, och att Mårran rafsar ihop sängkläderna i en enda mjuk hög och placerar sig själv överst som en pälsklädd Prinsessan på ärten.

Fråga om lov

Och lika viktigt är det att själv få välja om man vill umgås eller inte. När Valle går undan till sitt fort så vet jag att det finns en möjlighet att han faktiskt vill vara ifred och inte ha mig så…nära. Innan jag börjar klappa honom, som jag gärna gör eftersom päls är något av det mysigaste som finns att ha mellan fingrarna och Valles öron är otroligt mjuka, så frågar jag honom om lov. Det gör jag genom att klappa i fem sekunder, sedan slutar jag och ser vad han gör. Nio gånger av tio buffar han på min hand och jag vet att han är med på klappandet. Men den tionde bara ligger han stilla, och då vet jag att just nu så vill han faktiskt vara själv. Då flyttar jag mig respektfullt någon meter bort i soffan och ger honom space. Inte för att han kräver att jag flyttar mig, utan för att han aldrig ska behöva känna sig trängd i sitt eget hem av någon som han alltid borde kunna lita på.

Det är så enkelt för mig att göra mina hundars livskvalitet ännu bättre genom att låta dem bestämma var de vill vila och om de vill bli klappade. Att ge dem kontrollen över sina egna liv. Så självklart!

Här kan du läsa fler blogginlägg av Åsa:

Åsas blogg: Frivillig hantering

Åsas blogg: Att vara den matte hon förtjänar