Åsas Blogg

Åsas blogg: Frivillig hantering

Det här med etik är lustigt. Hur man vänjer sig, hittar ursäkter, och faktiskt inte ser och förstår.  Därför att man inte är medveten om att det finns alternativ, det ”har alltid varit så”. Man saknar kunskap, och vet inte att kunskapen behövs, eller ens att den finns.

Jag är alltid imponerad av människor som helt plötsligt vågar se sig själva med nya ögon, och ifrågasätta. Det är svårt! Det är jobbigt att inse att det man trodde var helt okej egentligen inte alls var vidare bra…Men det är ett sätt att växa och utvecklas, att bli bättre än man var. Låt mig ge ett exempel:

Nu vet jag bättre

Som hundfotograf hänger jag en del i grupper för likasinnade, både svenska och internationella. Häromdagen postade en amerikansk fotograf en insikt som hon hade fått. En kund hade kommenterat att flera av bilderna inte gick att använda på hens hemsida, eftersom hundarna såg stressade ut. Kunden jobbade som hundinstruktör med belöningsbaserat grundtänk, och bilderna speglade inte hens verksamhet. Istället för att bara skriva av kunden som ”jobbig” och ”nojjig” så hade fotografen svalt sin stolthet och börjat fråga. En ny värld av förståelse för hundars kroppsspråk hade öppnat sig. Hennes inlägg andades nyfikenhet och fascination, glädje över att få nya insikter – och en del sorg och skuld över att hon inte vetat detta tidigare, och därför satt hundar i situationer som de inte varit bekväma med.

Det är starkt i mina ögon. Att inte bara ta till sig ny kunskap och omfamna den, utan också dela med sina kollegor att ”Jag visste inte detta. Nu vet jag bättre – har ni koll?”. Visa sin svaghet för att någon annan ska slippa göra samma misstag. Släppa all prestige för att någon hund, någonstans, ska få en bättre upplevelse.

Frivillig hantering

Det jag EGENTLIGEN tänkte skriva om idag var frivillig hantering – att göra ett ”nödvändigt ont” till ett samarbete, att lyssna på hundens signaler, att ge hunden rätten att säga ”nej, inte nu”. Frivillig hantering och ”fear free” är stort just nu på mina social medier. Det har så klart funnits länge, i olika former, och just nu så liksom bara…exploderar det. Ett antal duktiga tränare har hittat olika sätt att göra det lättförståeligt och ”folkligt”, håller kurser och föreläsningar. Jag välkomnar det, försöker lära mig så mycket jag kan, tränar med mina dogs, och funderar och utvecklas.

Varför började jag med att prata om etik och personlig utveckling? Därför att jag tror att det i högsta grad är applicerbart på just frivillig hantering. Hundägare har alltid klippt klorna, rensat öron, torkat tassar, tagit på selar och täcken, tvättat sår, kammat päls, och allt anat som har med hantering att göra – därför att det ingår i att ta hand om sin hund. Man har gjort på det bästa sättet man känner till, med den kunskap man har. Det har fungerat. Plötsligt kommer någon och säger att det finns ett annat, kanske bättre sätt, och antyder därmed att det ”gamla sättet” inte är lika bra. Då är det lätt att se det ”nya” som onödigt. Det är lätt att blunda för att ens egen hund kanske kunde fått en ännu bättre upplevelse.

Fear free

Jag vet att VÄLDIGT många hundägare hanterar sina hundar på ett fantastiskt fint sätt, att kloklippning och pälsvård är trevligt för båda, och att man samarbetar med sin hund. Men jag vill ändå utmana dig att titta med nya ögon på de olika hanterings-situationer som finns i just ert liv: finns det något område där din hund visar obehag? Den kanske drar sig undan, viker med blicken, sänker öronen, blir alldeles stel, hässjar, eller helt enkelt försöka undvika situationen? Då är det värt att fundera en vända till, och leta upp någon som pratar om, skriver om, visar, eller ger lektioner om just frivillig hantering och Fear free.

Själv hittade jag ett lite oväntat område när jag rannsakade min egen hundhållning: halsband. Valle är rädd om sina öron, och gillar inte när jag tar på och av hans halsband (han har ett brett halsband av modell ”halvstryp”, anpassat så att det aldrig kan bli mindre än omkretsen runt hans hals – det ”stryper” aldrig). Så jag funderade: kan jag göra det till ett trix istället? Något han gör frivilligt, för en belöning? Självklart var svaret på frågan ett rungande JA! Och nu kan Valle sticka in huvudet i halsbandet på signal, och backa ur halsbandet på signal. Glad och förväntansfull. Det var enkelt att träna in. Jag behövde bara förstå att det fanns ett annat sätt än ”hur vi alltid gjort”.

Sju år av pyttelite obehag varje gång jag tagit på eller av halsbandet. I onödan. Tack och lov för ny kunskap och nya tankar.

/Åsa Jakobsson

Åsa Jakobsson är fotograf med varierande uppdrag och onlinekurser genom KelpiePhoto. Hon är dessutom författare – har tidigare skrivit två hundböcker – och ger under 2018 ut boken KLICK – hundfotografering med glädje på Klickerförlaget. Åsa driver en blogg för planering och hundträning med namnet The Creative Kelpie, är lärare på gymnasienivå i hundkunskap och fotografi och är dessutom instruktör genom Glädjeklick. Åsa tränar sina hundar Midiori, Valle och Mårran i allt som är roligt, och tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad.

 

Vill du läsa fler blogginlägg av Åsa?

Vardagslydnad i ny miljö

Att vara den matte hon förtjänar

 


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

En dans med döden med långsamma steg

Våra experter

Kan jag smitta hunden med min förkylning?

Tävla och vinn

Vill du bli en stjärna på rallylydnad?