Viltspår som aktivering
Viltspår är en rolig och populär hundsport och inte alls så krånglig som många tror.

Viltspår som aktivering

En hund som får spåra är en nöjd hund! Att ägna sig åt viltspår är dessutom en väldigt trevlig och hälsosam aktivitet för dig, eftersom du kommer ut i skog och mark och får andas frisk luft. Viltspår är en populär hundsport, men som ibland kan tyckas svår att ägna sig åt. Här får du läsa om hur du enkelt kommer i gång med träningen.

Vad behöver du?

  • Mark att lägga spår i. Fråga markägaren och/eller jakträttsinnehavaren om lov.
  • Viltdel såsom klöv. I viltspår används älg, vildsvin, rådjur, dovhjort eller kronhjort. Du behöver också ett snöre att dra viltdelen med.
  • Eventuellt blod i en flaska. Finns nötblod i vanliga mataffärer. Använd en vanlig petflaska och gör ett hål i korken.
  • Snitslar att markera starten med. Du kan även behöva snitslar i vinklar och spårslut.
  • Sele och spårlina.
  • Extra god belöning till hunden. Framför allt viktigt om du har en hund som är mindre intresserad av viltdelen. Tänk att du ska skapa ett värde i att följa ett så småningom klurigt spår.

Lägg spår så här

Sätt en snitsel på marken, precis där du ska ha din start. Där lägger du ner viltdelen och droppar lite blod som du lätt kan se när du ska gå ditt spår någon timma senare.

Det är viktigt att kunna påvisa hunden exakt i starten i början, för att det är nu du sätter ord på det den ska göra.

Du behöver inte ha snöre och blod i samma hand, utan gör det enkelt för dig. När du sedan ska börja röra dig framåt kan du tänka att var gång du sätter ner benet på samma sida som du har flaskan, så vinklar du handen och droppar lite blod. När du rör dig fram på detta sätt, viltdelen åker bara med, blodflaskan vinklas vartannat steg, kan du lättare ha koll på omgivningen för att veta vart du går och se efter naturliga tecken i naturen, så som rotvältor, stora stenar och så vidare. På så vis slipper du använda snitslar för att markera vinklar, men om du tycker det är lättare med snitslar använder du dem.

Tänk bara på att snitslar du sätter i spåret inte får vara synliga för hunden. Sätt dem högt som små bollar förslagsvis. I spårslutet kan du också droppa lite extra blod där du lägger viltdelen.

Tänk på att snitslar du sätter i spåret inte får vara synliga för hunden och sätt dem högt.

Träningsupplägg

Börja med att lägga korta, förklarande spår till din hund. En markerad start och sedan 15 – 20 meter raka spår.

Lägg med fördel två, tre sådana spår första gången. Märk skillnaden mellan spår ett, två och tre.
Vid nästa träningstillfälle lägger du ett kort spår följt av ett spår som är ungefär 80 meter med en vinkel eller två.

Var inte rädd för att låta spåret ligga ett par timmar, även för yngre hundar. Det blir för mycket vittring i luften om du bara låter spåret ligga en liten stund, då är det svårare att se hur hunden spårar. Variera spåret med olika underlag och i olika väderlekar.

Försvåra genom att lägga spåret där det rör sig mycket vilt.

Gå spåret så här

Håll hunden i selen när du pekar i spårstarten. När du känner att hunden har fokus säger du lugnt ”bra, spår.” Släpp selen och ställ dig upp, stå kvar tills hunden tagit sig fyra, fem meter fram.

Lägg fokus på att läsa hunden här; hur ser din hund ut när den är i spåret? Hur ser den ut när den går av? Tänk på att spårkärnan kan vara mycket bred beroende på hur kort tid spåret legat samt vad det är för väderlek. Fokusera mer på hundens rörelsemönster än att den har nosen i backen.

En försiktig hund kan behöva hjälp till en början. Rör dig sakta framåt, utan att säga något eller titta på din hund, tills den visar lite tendens till att själv börja spåra. Låt hunden komma lite före dig då.

Gå hela tiden i spårkärnan fram till slutet, där det viktiga med övningen kommer in.

När hunden är framme ska du belöna hunden ordentligt. Sätt dig ner och klappa om, lek och ta fram din smarriga belöning. Du behöver belöna med något som hunden kanske aldrig får annars. En perfekt belöning gör att hunden ser ett värde i att välja spåret i stället för störningar. Hunden behöver känna att den verkligen åstadkommit något riktigt bra, oavsett hur enkelt spåret var.

När du går spår som är lite längre gör du på samma vis. Tänk på att din hund kanske inte går exakt där du satt snitslarna, det kan bero på väderlek, vindriktning och hur länge spåret legat.

Gå och ta ner snitslarna efteråt istället för att störa hunden i sitt arbete i så fall.

Variera spåret med olika underlag och i olika väderlekar.

Att tänka på som förare

  • Se till att förbereda utrustningen i god tid. Trassla ut linan och låt den vara utsläppt på vägen till spåret. Går du med den uppsamlad i spåret är det lätt att det blir trassel.
  • Fokusera mer på vad hunden gör och varför, än vart spåret enligt dig går. Var uppmärksam på hur vinden ligger mot dina kinder och hur hunden beter sig i förhållande till den.
  • Du vill att hunden ska få arbeta ostört. Om hunden stannar så stannar du. Prata inte med hunden i spåret. Du är i din ”föra hund-bubbla” och hunden är i sin ”följa spår-bubbla”.
  • Så fort hunden byter riktning eller förändrar sitt beteende på något vis, stå still. Låt hunden arbeta i linans längd. När du känner igen hundens sätt att spåra igen följer du med. Gör likadant i vinklar, stanna när hunden viker av från spåret, invänta fortsatt spårbeteende, följ sedan efter.
  • Ha hela tiden en spänd lina. Du bestämmer tempot. Har du hela tiden en kontakt i linan känner du lättare när din hund är i spåret eller går av. Det minskar också risken för att hunden får linan under sig när den går runt och letar upp vart spåret är i vinklar exempelvis. En försiktig hund kan också känna en liten trygghet att du finns med i linan. Träna gärna på att föra hund på promenaden, utan spår. Då är det lättare att koncentrera sig på att bli duktig på det.
  • Belöna, belöna, belöna! Men bara vid spårslut, inte under spårets gång. Då vet vi inte vad hunden har för vittring i nosen alla gånger.
Alla hundar är inte lika intresserade av viltdelar. Se därför till att ha en för din hund extra god belöning till hands i slutet av spårdelen.

Om hunden inte vill skiljas från viltdelen

Hunden ska inte känna att den blir av med sitt fynd direkt. Lek gärna lite om hunden vill, men den får inte tugga på viltdelen. Erbjud den smarriga belöningen du har med dig, utan att ta viltdelen ifrån hunden. Sprid ut belöningen på marken, när hunden har kvar sin viltdel, men ta den inte trots att hunden börjar äta. Upprepa ett par gånger.

Du kan med fördel ha något annat gott att göra ett slutligt byte med, så som ett litet tuggben. Då är det lättare för hunden att släppa självmant. Säg loss när hunden släpper, så får du in den träningen också på ett bra sätt.

Det är bra om viltdelen sitter fast på ett snöre, då kan du hålla i det istället för i viltdelen. Då kan du få till en bra lek med hunden och det är enklare att dra undan viltdelen när du byter.

Text: Helena Lyckoskog. Foto: Christer Hansson

Helena Lyckoskog är viltspårsdomare och eftersöksjägare samt författare till böckerna Med passion för det vilda – hundarna, jakten, maten och Viltspår och eftersök – så blir ni ett team i spåret.Hon älskar att vara ute i skog och mark med sina hundar; strävhåriga taxen Stina, korthalsen Kira och sina basset hounds Wilda och Wiska.