Hitta samvaron med din hund

Mismo var inte som alla andra. Matte Ella accepterade inte bara det, hon älskade det. Hon ville bara att han skulle komma när hon ropade på honom. Som det var nu kunde han bara vara lös i hundrastgården de spenderade lunchrasterna i. Kopplades han loss någon annanstans sprang han långt och länge utan en blick bakåt. Kanske för att han var vinthund, kanske för att han var Mismo. Oavsett så var det ohållbart.

En vinthund behöver yta

Han var som vackrast när han fick springa fritt, hans själ sken på ett sätt som släcktes när han kopplades. Hon ville låta honom lysa men rastgården var ingen lösning, i den stod han mest stilla och stirrade långt bortom staketet. En vinthund behöver yta hade uppfödaren sagt. När hon sa det insåg inte Ella att den gråhåriga damen omringad av ett tiotal likvärdigt gråa och irländska varghundar menade 20 hektar fältmark.

Vanlig inkallningsträning var inget för Mismos. Visslingar som associerades med jaktlekar, godis och leksaker fick honom bara att stirra än längre bort, han pausade endast i sysslan för att dra ljudliga suckar. Slutligen suckade även Ella. Sen fick hon nog. Hon slutade träna honom, slutade försöka öka hans motivation för samarbete, hon slutade titta på honom. Hon blev arg. Så jäkla arg på allt. På sig själv, på Mismo och på hundträningen. Lite på sin sambo. På jobbet, på rastgården, på livet. Kanske var det all frustration som ledde till en djupare insikt. Det spelar ingen roll. Vad som spelade roll var att hon slutade titta på Mismo. Hon skiftade fokus och stirrade istället surt ut i tomma intet.

Måste fungera i vardagen

När hon var klar med det grät hon ett tag. Ganska länge faktiskt. För sådana kan processer vara. Sådana kan hundar vara. Skitjobbiga. Efteråt tittade hon inåt, på sig själv. Hon hade en målbild som Mismo inte skrivit under på. Hon släppte honom för att han skulle få springa av sig men efter en halvtimme hade hon faktiskt ställen att vara på, möten gå på och kunder att le inför. Det sket Mismo i. Ibland hade Ella bråttom, ganska ofta faktiskt när hon tänkte efter.

Mismo hade sällan bråttom, men alltid när han var lös. Oavsett om hon inte var närvarande hela tiden var gråben faktiskt tvungen att fungera i hennes vardag. Hennes liv var hans liv. Punkt slut! Mismo förstod inte punkter. ”Kan du inte bara komma när jag ber dig! Jag kanske springer åt fel håll men det gör fan du med!” gången då hon fått ta bilen för att hämta honom längre bort än hon vågade erkänna.

Vart tittade Mismo?

Kunde det vara så att han opponerade sig mot att hon skyndade sig till sådant som inte hade med livet att göra? Han kanske inte ville vara nära när hon var stissig som en nedrans vallhund. Ibland räcker det inte bara att älska en hund, att vilja väl eller att träna sig blå. Ibland måste vi lösa saker inom oss själva för att bli någon vår hund vill följa. Och ibland kanske vallhundsmänniskor får vinthundar om halsen så att de lär sig njuta av livet. Jag säger inte att det är så, men ibland kan det vara så.

När hon tittat inåt ett tag tittade hon utåt ännu längre. Dit Mismo pekade. Ella minns första gången så väl. Hon kröp intill sin rufsiga, olydiga hund. Lutade huvudet mot hans bog och frågade vad han tittade på. Som en femårig som frågar sin mamma varför månen aldrig triller ner. Lite så. Och i det ögonblicket stillnade allt. Som det kan göra när man tittar på månen. Mismo slutade titta bortåt och tittade istället rakt ner i sin mattes mittbena. Medan hon stirrade rakt ut i oändlighetens stillhet. Sen tryckte han nosen i örat på henne. Vi vet inte varför. Hundar verkar bara göra så ibland.

Började spana tillsammans

När det som stillnat åter rörde sig började Ella gå. Kliven blev omedvetet långa, målinriktade, som hos någon som stolpar mot tågstationen med några minuter tillgodo. När Mismo följde efter ökade hon takten. Stundvis sprang hon. När hon inte orkade mer satte de sig och vilade, hon kröp nära honom igen och spanade. Hon slutade inte gå åt hans håll. Kanske var det därför han följde efter. Mer troligt var det läderremmen Ella bundit honom i runt sin midja. Det fick vara så här ett tag tänkte hon knatade envist på med varghunden mot horisonten.

Det hela pågick ett bra ta, i timmar faktiskt. Som i Nalle Puh och hans vänner ni vet, den gången de i försökte nå regnbågens slut. Lite så. Desperationen eller nyfikenheten drev Ella att gå längre än hon någonsin gått. När energin sinade tog adrenalinet vid, när det gav upp och skavsåren värkte i takt med musklerna blev hon slutligen sittande i en mossig dal. Han med. Här tog det nog slut. Eller så var det här allt började.

Tillsammans – äntligen

De satt där rätt länge. Orklösa. Tillsammans. Och när Ella insåg vad som höll på att hända blev hon så tyst en kvinna som inte vill förstöra det vackra i tilltro kan bli. Han hade krupit intill henne. Han lutade sig emot henne och han tittade åt hennes håll. Det hade han inte gjort förr, aldrig någonsin. Hon hade heller aldrig varit där hon var, i sig själv, i den stunden. Aldrig någonsin. Stilla, slutkörd och rofylld. Närvarande på ett sätt djur alltid är men många människor undviker. Själar kanske bara kan kopplas samman i den närvaron. Vad vet jag? Något skedde i den stunden, något ingen glömde. Något Ella valde att söka igen. Tillsammans med sin hund.

Jag påstår inte att upplevelsen löste inkallningen, men den gav dem bättre förutsättningar. För Mismo uppskattade vandringarna och att hans matte vågade vara stilla trots att hon sprang mot ingenting. Han valde henne oftare än innan. Mycket oftare. Och Ellas sambo fick hämta dem på märkliga platser väldigt långt borta mycket oftare med. Så ofta att han köpte en GPS-sändare till Ella. Inte till Mismo. Till Ella.

På återseende.

/Carro, Krutor och Koi