Följ Kikis resa mot en beachbody
Redaktörens bekännelser: Min hund är för tjock
Något av det mest skamliga som finns för en hundägare - att ens hund är tjock. Som livslång hundälskare, hundägare och redaktör på en hundtidning sitter jag med en hemlighet: Min ena hund är överviktig. Häng med på Kikis viktresa!
Nyligen fick redaktionen på Härliga Hund en läsarfråga, där insändaren berättade om problemet med sin överviktiga hund och bad om hjälp. Det hade getts köttbullar under julbordet och innan läsaren visste ordet av var hunden tjock.
När vi publicerade frågan blev reaktionen från läsarna stor. På våra sociala medier svämmade kommentarfältet över av åsikter. Många tyckte synd om hunden, en del uttryckte ilska gentemot ägaren och vissa gav tips.
Jag läste svaren. Och jag skämdes. Som livslång hundälskare, hundägare och redaktör på en hundtidning sitter jag med en hemlighet. Min ena hund är överviktig.
Jag är en ännu sämre hundägare som har gett med mig, och tänkt att ett grisöra ibland inte skadar
Det hände av farten. Det hände av “kärlek”. Det hände succesivt efter en skada och operation, när motionen minskade men inte kosten. Tvärt om tyckte jag synd om henne och gav ett extra ben ibland. Hon är en riktig matälskare och rutinerad tjuv. När jag köpte en stor förpackning med grisöron gjorde hon inbrott i godisskåpet och åt sju stycken innan jag upptäckte stölden.
Hon får ett fettsnålt dietfoder men tycker inte om det. När hon fick en lillebror som åt valpfoder så började hon att lura honom från matskålen och sno hans fettrika kost, om jag inte övervakade deras måltider. En längre period gjorde hon det till rutin att hoppa upp på diskbänken och äta upp kattens mat, så fort jag bytte rum eller lämnade hemmet. Med en övervakningskamera kunde jag följa hennes tjuveri.
Jag är en dålig hundägare som tycker synd om henne, när jag tvingar henne att gå på diet och neka henne köttbullar – jag vet ju vad som är bäst för henne. Hon märker när portionerna minskar och låter mig veta det. Med sina stora vädjande hundögon följer hon mig slaviskt i hemmet. Jag är en ännu sämre hundägare som har gett med mig, och tänkt att ett grisöra ibland inte skadar. Att det är orättvist att min andra hund Ivar får, men inte Kiki.
Jag vet! Det är mitt ansvar att hålla henne hälsosam, den ultimata kärleken är att veta bättre och inte ge efter. Jag vet också att hundens livslängd minskar vid övervikt. Därför kommer jag ut ur skamgarderoben – inga fler ursäkter, inga fler grisöron. Det är mitt fel, och mitt ansvar att göra rätt.
Därför har jag nu tagit beslutet att dela med mig av Kikis viktresa för allmän beskådning här på Härliga hund. Kanske finns det någon av er som känner igen sig? Häng med så gör vi det tillsammans!