När valpen blir tonåring
Tultande valpar växer sig snabbt stadiga. Uppspelta gläfs blir till målmedvetna skall och flams byts mot allvar. Framför dig står en stadigare hund på väg in i vuxenlivet. Unghundsperioden, limbot mellan valp och vuxen, kan vara ett virrvarr. Fasen är fylld av förändring, och kan ta tid. En del hundar tar det med en klackspark, för andra är det slitsamt. Det är ju så mycket som förändras inombords, men även runt en unghund.
Är valptiden passé är det dags att släppa taget om valpen och titta på din hund med nya ögon. Du kommer behöva en stor dos förståelse, nyfikenhet och tålamod under livsskedet ni står inför. Denna fas kan innebära tandagnisslan och gråa hår, men missunna inte din unghund rätten att balla ur lite lagom, det hör åldern till. Håll i, håll ut och försök att förstå.
Tonårstiden kan vara utmanande för våra hundar, de behöver vårt stöd. En stor förändring är att nya drifter och behov väcks och de behöver tillgodoses och riktas rätt. Många unghundar vill nämligen veta vad de ska göra med de drivkrafter och känslor (ofta kopplade till ursprungliga rasegenskaper) som nu gör entré i livet. Knackningen på dörren kan exempelvis väcka mer än glädje, kanske en misstro och beredskap sipprar in. Och ut i hallen studsar en jycke i målbrottet redo att ta sig an inkräktaren. Så kan det bli, när allt inom förändrats. Det är naturligt och kräver ett nytt förhållningssätt. Nya rutiner bör implementeras och önskvärda beteenden förstärkas.
Andra djur
Även det sociala spelet förändras, mellan tonårshunden och andra människor, hundar och djur. Låt mig förklara. Valpen som storögt kikat på korna i hagen eller förundrats av grannens kanin i uteburen kan nu stå inför känslan att vilja jaga, cirkla och ringa in, kanske bita ihjäl eller bara få stopp på (beroende på ras). Känslan göder drifter som kan bli till handlingar. Denna drift behöver vi rikta in på rätt stimuli.
Förhåller vi oss likvärdigt till tonåringen som till valpen kan läget (snarare än hunden) spåra ur. Ur jyckens perspektiv beter hen sig bara naturligt och agerar på en instinkt. Vi behöver både förstå och acceptera att spelbordets regler har ändrats och agera därefter. Det kan innebära att omöjliggöra det oönskade, skapa förutsättningar för det önskvärda som sedan förstärks. I praktiken bör du (istället för att bråka med unghunden framför kaninburen) helt enkelt ta jycken därifrån. På lämpligt avstånd kan lugn belönas och i ett annat sammanhang ger du hunden utlopp för sin jaktlust eller vallningsdrift, mot ett tillåtet stimuli.
Händelser likt ovanstående scenario påpekar att det är hög tid att förvalta din hunds arv. Börja vallningsträning, jaga in, spåra, söka, träna agility eller vad din ras nu är ämnad för.
Människor
Även hundens relation till människor (dig så väl som utomstående) förändras. Valpen kanske ville gosa med de flesta, accepterade att främlingar lyfte upp och mötte alla med svansviftningar. Men nu när bringan breddats och skallet mörknat kanske hunden inte är tillgänglig på samma vis. Integritet ökar nämligen under unghundstiden och tidigare orättfärdigt opponeras emot. Jycken kanske börjar sky utsträckta händer, morrar eller skäller ut någon. Det kan förvåna, skrämma och hunden kanske etiketteras som opålitlig. Men egentligen har saker och ting bara förändrats. Hunden har andra behov och vi behöver se till att utomstående respekterar och accepterar dem. Givetvis syftar detta på vanliga tonårskänslor och inte rädda eller arga hundar som behöver adekvat hjälp. Nej detta handlar om unghundar som av naturliga skäl blivit mer defensiva eller offensiva och önskar ett annat bemötande än tidigare. Ponera att en moster sätter din tvåbenta tonåring i knäet för att gulla, ”OMG, är ru serri, låt mig va!”, kan bli responsen. Så kan hundar också känna, det låter bara ”grrrrrrr!” istället.
Andra hundar
Dynamiken mellan artfränder, hundvänner så väl som främmande jyckar, kan även ändras. Valpen kanske kastade sig in i hundrastgården med iver, hälsade svansviftandes på alla, slick i mungipor delades ut till höger och vänster och andra hundar mötte valpen som den unge hen var. Men nu när samma hund travar in i samma rastgård kan hen både uttrycka och mötas av något helt annat. För valpen har blivit större, doftar annorlunda och känner nya känslor. Kanske känslor av konkurrens, utmaning, allvar eller upphetsning.
En tidigare lekkamrat kanske börjar uppvakta, nosa i baken, ställa upp sig och kröka nacke. Ja förvirringen kan bli stor för alla inblandande. Många unghundar behöver hjälp att lära sig lägga lock på tankar om parning eller konkurrens som plötsligt tagit över dem. Att låta våra kära husdjurshundar utforska det hela är ju inte önskvärt. Denna nödvändiga begränsning är inte hundens fel och utmaningen kan bli så svår för vissa att umgänge med främmande hundar inte är lämpligt just nu. För de allra flesta går det dock bra om matte och husse hjälper till och guidar, pausar och medlar i heta lägen som inte bör urarta.
Detta levnadsskede är fullt av förändringar; hormonella, behovsrelaterade och sociala. Strid inte emot den naturliga utvecklingen. Förstå och hjälp sedan genom att tillrättalägga vardagen, guida och rama in, träna på det som behövs och glöm inte ett rasspecifikt utlopp. Om det sistnämnda missas kommer överskottsenergin bli bensin på tonårselden som brinner inombords. Det är vårt ansvar som mattar och hussar att hjälpa våra unghundar med allt detta. Det är en tålamodsprövande tid, men samtidigt väldigt rolig.
Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images. Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör. www.carolinealupo.se
