Labradoren som snor allt

Labradoren som snor allt

Härliga Hunds duktiga hundpsykolog Carro Alupo möter många olika hundar och dess ägare, alla med olika speciella egenskaper och klurigheter. Som labben mr Ocean som gillar stölder.

När bokningen ”labrador snor allt” kom anade jag vad jag stod inför. Men han var mer än en hungrig labbe. Han var en oemotståndlig mästertjuv.

Hade jag varit en cockerspanielflicka hade åsynen av honom fått mig att lägga tassryggen mot pannan. Jag hade suckat så pass drömskt att bröstkorgen hade hävt sig mot hakan. Jag hade fläktat mig och försökt tygla impulsen att slänga mig i hans famn. Så jag gjorde som alla professionella hundpsykologer hade gjort, jag kastade mig ögonblickligen till marken och gav djuret mer uppmärksamhet än situationen krävde.

Som en ficktjuv

Det var inte hans roströda färg, hans slimmade midja eller hans självsäkra hållning som gjorde det. Mer troligt var det blicken – den smarta, stolta, finurliga, busiga och varma. Den som får en att vilja vara nära. Den som får en att slappna av och släppa fokus…på prylarna. För när jag rest mig för att ta hans matte i hand snodde han mitt anteckningsblock.

Jag fick tillbaka det, men ficktjuvelikt noterade han var jag stoppade det. Jag såg hans blick så jag borde ha varit på min vakt. Men kring bredbröstade hanhundar kan det komma sig att en cockerspanielflicka… ja ni hajar, han stal det igen. Under mina träningspass påtar jag ner stödord i mitt block, kråkor som ligger till grund för träningsplanen. I detta fall blev det lite krångligt. Varje gång jag la ner pennan så… scwhooops… var den borta. Mr Ocean såg lika oberörd ut varje gång, ändå var den i hans mun.

Gillade olagligheter

Stölder är hans tvångsmässiga passion. Han verkade stolt. Hans familj däremot, inte så nöjda. De hade tänkt sig en familjehund, inte en notorisk mästertjuv à la George Clooney i Ocean’s 11. Men jag kunde inte annat än att le när jag såg hur han scannade omgivningen, rekade läge och föremål för att plötsligt ta ett rävlikt skutt mot stöldgodset för att sen rusa triumferande därifrån. Och när blåljusen slogs på, när matte drog efter, njöt han innerligt av adrenalinet olagligheter för med sig.

Vad var då orsaken bakom hans hejdlösa lagbrott och hans stölder? Från början hade han nog som många retrievers ett stort matbegär, födosöksbeteendet som först riktats mot kvarglömt snask omriktades mot förpackningar och kläder med molekylära godisrester i fickorna. Och sen spårade det ut för mr Ocean. För hundar som han gör inget halvdant. Han går all in, all the time. Och han vet att han kan charma sig ur lägen då han står med tassarna i kakburken. Det kan George med. Jag hade gett honom alla mina kakor. Sånt hjälper inte.

Mästertjuven skolas om

Men nu var det dags att kriminalvårda mr Ocean. Både jag och matte var eniga om att vi inte ville släcka elden i hans ådror. Så vi smed en plan som var en kompromiss.

Vi ville ge honom utloppet han sökte i sina stölder men inte i samband med kupperna. Denna jycke älskar iver, spänning, det olovliga och jakten. Så först och främst slog vi av blåljusen. Den fyrbenta med rånarluva och kofot kommer aldrig mer jagas. Familjen kommer rensa hus och hem på värdefulla ting och istället sprida saker som tidigare varit olovligt men som ingen är rädd om (George stjäl bara, han sväljer inte, så skaderisken behöver vi inte oroa oss för i detta fall). Trasiga hörlurar, håliga strumpor, en gammal plånbok och en juiceförpackning, en tom plastpåse och andra skatter får ligga framme. Tjuven får stjäla och polisen är på semester. Vi ställer bankvalvet på vid gavel. Hundar som mr Ocean gillar hög säkerhet, kodlås, laserstrålar och sånt. Han diggar inte öppna bankvalv för tjusningen med stölderna uteblir ju.

Premacks princip

Utöver det kommer han att belönas när han tar saker. Kontraproduktivt… nja. Vardagsapportering av skatter är en bra motpol för snattare. Men vi stannar inte där. Efter att vi befäst apporteringen backar vi bandet och belönar bara nosa på skatt, titta på skatt och belöningen kastas bort ifrån det olovliga. Att ta avstånd från glitter och guld premieras. Resultatet blir en Mr Ocean som kan trava förbi The blue moon diamond med tassarna kvar i fickorna och precis, exakt, just dååååå, DÅ kastar vi till honom stöldgods (en gammal socka går bra) och slår  på blåljusen! ÄR ni med? Vi vänder på smeten. När han avstår från att ta, då ger vi honom stöldgodset och spänningen han är ute efter. Det förbjudna kommer förlora en del av sitt värde. För er beteendenördar kallas det Premacks principen.

Det hela kanske låter enkelt. Men hade ni träffat mr Ocean hade ni förstått att svårigheten inte ligger i inlärningspsykologin utan i att motstå hans charm. I slutet av vår träff var mina fickor tomma. Asså jätte tomma. Jag hade till och med tömt ut smulorna i handflata så att han kunde slicka i sig det sista. Han solochvårade mig totalt och jag borde ha vetat bättre. Men han barskrapade mig med mitt medgivande. Det var inte hans fel, helt och hållet mitt. Ni hör, stockholmssyndromet slog till och med rot under loppet av 1,5 timme. Man bara måste älska en sådan hund. Jag hoppas han får massa återfall så att hans matte bokar återbesök i en evighet. Jag kommer sakna honom annars.

På återseende

/Carro, Krutor och Koi