Hon ser ut som hon alltid gjort. Är fortfarande pigg och glad.
Ändå är inget sig likt. Plötsligt irrar Selma bort sig och känner inte igen matte. Kersti Hilding Hansen berättar om sorgen över att hennes älskade hund har blivit dement.
Selma är en irish soft coated wheaten terrier. Under snart 15 års tid har vi hängt ihop som ler och långhalm. Varje morgon och kväll har vi gett oss ut på samma runda, oavsett väder och vind.
Eftersom Selma är en så lydig hund har jag inte behövt ha henne kopplad. Hon har aldrig brytt sig om att jaga varken katter, harar eller andra hundar och hon lyssnar alltid noga till min röst. När vi ska gå över ett övergångsställe säger jag bara ”nu går vi” eller ”stanna” och det har aldrig varit några problem.
Fram till för ett halvår sedan.
En kväll när vi gav oss ut på den sedvanliga rundan upptäckte jag ungefär halvvägs, precis när jag rundat ett hörn, att Selma var puts väck. Jag letade, visslade och ropade. Det hade börjat skymma och jag ringde hem för att kolla om hon mot förmodan hade sprungit hem. Men nej, ingen Selma där.
Nu blev jag riktigt orolig och fruktade att hon hade blivit kidnappad. Hur kan annars en hund bli som uppslukad av jorden på en sekund?
Plötsligt ringde min man. Han berättade att Selma sitter hemma på kökstrappan, alldeles förvirrad. Jag blev så klart lättad och lycklig och rusade hem.
Ändrat beteende
Men efter den här incidenten märkte jag mer och mer att Selma börjat förändra sitt sätt att vara. Hon har plötsligt blivit nattvandrare. Hon vill inte längre sova i min säng utan vandrar omkring från rum till rum utan att finna ro någonstans. Till sist hoppar hon ändå upp i sängen och snurrar runt varv efter varv tills hon slutligen av ren utmattning somnar och snarkar ljudligt. Men några timmar senare är hon på språng igen, yrvaket tumlar hon ner ur sängen och börjar sina irrfärder genom huset.
Vi bor på landet på en avstyckad gård. Inne i boningshuset är det gott om plats. Även dagtid promenerar Selma från rum till rum. Ibland möts vi och då händer det att hon ryggar baklänges, chockad och förskräckt över att jag dyker upp framför henne från ingenstans. Hon liksom tvärnitar och backar av pur häpnad över att möta sin egen matte oförhappandes därhemma.
Selma har sin korg under kökstrappan. Ibland lägger hon sig där och får för sig att hon inte har tillåtelse att röra sig omkring fritt i huset. Då gnyr hon fast jag ropar allt vad jag kan att hon ska komma. Då måste jag gå och hämta henne och liksom locka med henne ut i huset.
Vill inte bli lämnad
Eftersom jag för det mesta jobbar hemifrån är Selma bortskämd med att sällan lämnas ensam. Men på den tiden då hon var pigg och rask var det aldrig några problem att fara ifrån henne. För det mesta fungerar det nu också, men rätt som det är händer något i hennes hjärna som ingen begriper sig på. Då märker jag redan på förhand, innan jag ger mig av, att något inte är som det ska. När jag kommer hem efter bara någon timme har hon kissat inne på hallgolvet. Trots att hon alldeles innan har varit ute på promenad och gjort vad hon ska i den vägen.
En annan effekt av hennes demens är hennes selektiva hörsel. Det här är något jag verkligen inte förstår. När hon är ute på vift ensam i trädgården måste jag vissla i visselpipa för att hon ska höra mig – och då kommer hon direkt. Men vissa gånger verkar det som om hon hör mig hur bra som helst.
Det här med hennes dåliga hörsel är tråkigt. Jag har alltid pratat mycket med Selma. Vi konverserar om det mesta, högt som lågt. Men numera måste jag samtala med höjd röst för att hon över huvud taget ska höra mig. Att vara gullig och mjuk och ge henne beröm är jobbigt när man måste skrika. Höjd röst och mys hör liksom inte ihop. Så till min stora sorg har jag gjort den iakttagelsen att jag pratar mindre och mindre med min hund. Selma hör mig ju knappt längre.
Vill inte mysa
Det mest bedrövliga är att hon inte orkar med så mycket närkontakt. Hon vill inte ligga i soffan och mysa framför TV-n ihop med mig. Nej, hon vill ligga för sig själv i sitt eget soffhörn och hon blir väldigt störd om jag sätter mig för nära. Det är som att hon accepterar att bli kelad med men hon gillar det inte något vidare. Hon som förr i tiden var den största kelgrisen man kan tänka sig.
För ett halvår sedan dog Selmas bäste vän Lorry, en promenadkompis sedan 12 år tillbaka. Fortfarande när Selma och jag är ute och går vill Selma svänga in på grusgången till huset där han bodde. Jag vet inte om hon saknar honom men jag förstår av hennes beteende att hon minns honom.
Att leva med en dement hund är som ett långsamt sorgearbete, lite grand som en förberedelse för det som komma skall en dag. Vi trappar ner mer och mer på aktiviteter och långa promenader och jag försöker ge henne så mycket jag bara kan av min tid, kärlek och empati.
Luktminnet sviker aldrig
Selmas nya beteende är vanligt för hundar som blivit dementa.
Det menar hundpsykologen Yrsa Franzén-Görnerup.
Det gäller att känna till en hunds ursprungliga personlighet för att kunna bedöma hundens demens. När en hundägare märker förändringar i hundens beteende bör han/hon först och främst besöka en veterinär för att undersöka syn och hörsel.
– Det är bra att utesluta att förändringarna beror på sjukdom eller smärta av något slag, säger Yrsa Franzén-Görnerup, som har jobbat som hundpsykolog i mer än 20 år och driver företaget Hand med hund.
Dementa hundar kan få svårt att vara ensamma, de kan börja vanka omkring och de kan bli desorienterade. Luktminnet sviker dock aldrig en hund. Det finns ett hjälpmedel för att hålla kvar hundens minne, en doftavgivare som antingen används som halsband eller sätts i en väggkontakt. Adaptil som medlet heter avger en så kallad mammadoft som kan minska stress och oro hos den gamla hunden och får den att slappna av.
– Så länge en hund har glädje av sina intressen finns det ingen anledning att ta bort den. När den så småningom inte orkar promenera, glädja sig åt sin mat eller de lekar den tidigare tyckt om kan det däremot vara dags att tänka på hundens bästa som i det läget kan vara avlivning, säger Yrsa Franzén-Görnerup.
Så hjälper du din gamla hund
* Om hunden har dålig syn – tänk på att ha rätt belysning där hunden vistas.
* Om hunden har ont – ge smärtstillande medel. Alternativt nyponpulver eller glukosamin.
* Om den fryser – se över rutinerna kring att vara utomhus och ge den eventuellt en varm tröja att bära (även inomhus).
* Om den hör dåligt – prata högre med den och tala om för den att du finns i närheten.
* Håll i gång hjärnan med enkla lekar och rolig stillsam träning.
* Exempel på lek: Håll en godisbit i ena handen och låt hunden välja hand.
* Titta på helheten – vad mår den gamla hunden bäst av?
* Öka tryggheten för din hund!