Harry - pigg på allt!

Familjen Franke hade varit sugen på hund länge och först var de lite inne på spansk vattenhund. Men varje gång Jenny googlade på ”bra familjehund” kom flatcoated retriever upp. Ju mer de läste om rasen, desto mer intresserade blev de. Till slut åkte de och hälsade på hos en kennel bara för att få se och känna in hundarna.

Otingad valp

– Och så råkade det vara så att det fanns en otingad valp i kullen de hade just då…, säger Jenny och ler. Det är ju så det brukar bli. Åker man och tittar på valpar är man redan ganska långt inne i processen att skaffa hund, vare sig man erkänt det för sig själv eller inte. De fick inte med sig Harry hem där och då, men i bilen hem den dagen var alla exalterade. Och när Harry, eller Code Black som han hette då, hunnit bli nio veckor kom äntligen dagen då de fick åka och hämta hem honom.

Fann sig till rätta

– Han pep i baksätet, minns jag, säger Jenny. Vi åkte direkt ut till landet och sov i en ring runt honom på golvet den första natten. Det var en fantastisk känsla, en till medlem i familjen… Harry fann sig fort till rätta och visade sig vara en otroligt glad, snäll och alert liten kille. Alltid redo för nya upptåg och nya saker att upptäcka.

Harry tycker om att bada

– Jag minns att vi gick ner till stranden den där första dagen på landet, och hur Harry försiktigt stack ner en liten tass i vattnet, säger Jenny. Idag är det inget försiktigt stickande med tassar längre när Harry kommer i närheten av vatten. Istället gäller det att hålla tillbaka honom om de inte vill att han ska bada. Som när det är för kallt till exempel.

Svansförlamning

En gång råkade han ut för svansförlamning, på grund av att han badat i iskallt vatten.

– Det kan bli som en smärtsam inflammation i svansroten. Harry såg ut lite som åsnan Ior då, lite ledsen och nedslagen och svansen hängde still. Han fick antibiotika, och sen dess är vi noga med att torka honom när han badat och inte låta honom bada när det är för kallt.

Gillar att söka

Jenny har gått flera kurser med Harry, för att även hon tycker att det är kul att upptäcka nytt. Ännu roligare att göra det tillsammans med Harry!

– I början gick vi en kurs i allmän lydnad, sedan har vi gått viltspår, nosework och en hel del olika prova-på-kurser. Nosework och viltspår är det Harry gillat allra mest, så det tränar vi mest. Jenny säger åt Harry att vänta och han sitter lydigt kvar när hon går iväg i trädgården och gömmer några godisbitar bland buskarna vid redskapsboden. Han håller blicken stadigt fäst mot matte och det håll hon gick åt och så fort kommandot ”sök” kommer rusar han iväg i hög fart och börjar sniffa. Staketet, buskarna, bänken vid boden, till och med väggen – allt genomsöks noggrant. Inget går den nosen förbi och inom ett ögonblick är alla bitarna hittade.

Förstår vad man vill

Som apporterande fågelhund ska man kunna uppfatta små gester och signaler hos sin ägare för att kunna arbeta tyst och smidigt under jakt.

– Och Harry är väldigt receptiv på kroppsspråk och små signaler. Det behövs inte mycket för att han ska förstå vad man vill. Att han är så grundtrygg och att de alltid kan lita på honom, att han (nästan) aldrig gör något oberäkneligt, tycker Jenny är det allra bästa.

Anpassar sig

– Man behöver aldrig vara orolig om barnen har kompisar hemma eller om det händer mycket, att Harry ska reagera på något konstigt sätt. Han är alltid lugn vilket känns jätteskönt. Man kan ta med honom på vad som helst, han anpassar sig och är bara glad om han får vara med. Lite vaktig kan han vara ändå, han reagerar på ljud från trappuppgången här hemma och när han är med mig på mitt kontor, som han är för det mesta, håller han koll på vilka som kommer in i rummet.

FART-test

När Harry var runt året gjorde de en så kallad FART-test hos uppfödaren, på hela kullen. Det är ett sätt att utvärdera en fågelhunds egenskaper när det gäller bland annat kreativitet, ihållighet och nosarbete.

– Man tror ju att alla är lika, men så är det inte. Det är så intressant att se deras olika personligheter. De blev utsatta för olika situationer där man ville se hur de reagerade och hur de gjorde för att lösa problem. Som att ta sig ut från en hage där de blev instängda, eller att det plötsligt dök upp något i skogen. Vissa agerar instinktivt och bara springer medan andra klurar en stund. Harry var mer av den kluriga sorten, berättar Jenny.

Fixade problemlösningen

En situation hundarna skulle lösa var att få tag i godis som låg i ett hål i marken, med ett knippe granris över sig. Flera av hundarna tyckte att det var för jobbigt med de stickiga grankvistarna och avstod hellre från godiset. Men inte Harry. Han lyfte metodiskt och försiktigt bort kvistarna, en i taget, och kunde sedan nöjt avnjuta belöningen. När en bräda plötsligt reste sig framför honom i skogen skällde han, vilket inte är ofta han gör.

– Då blev han lite rädd, säger Jenny, och klappar om Harry.

Gillar klappar

Gos gillar han, och det är knappast någon bristvara i familjen. Han har ju faktiskt fyra personer att välja på när längtan efter att bli klappad slår till. Alltid finns det någon till hands.

Till en början hade Jenny tänkt att Harry skulle få bli en läshund, men hon har insett att hon inte riktigt hinner gå terapihundsutbildningen som krävs för det. Däremot tycker barnen om att ha honom nära när de gör läxor. Det är lugnande att få luta sig mot en varm hundkropp när man ska plugga in glosor och annat. Och Harry ställer upp, som han alltid gör.

TEXT OCH FOTO Ulrika Palmcrantz