Eyla gör nytta när människan inte räcker till

Eyla gör nytta när människan inte räcker till

Patrullhunden Eyla och Marianne är ett sammansvetsat team som litar på varandra. Foto: Lisa Björner

Schäferhunden Eyla tjänstgör tillsammans med sin matte Marianne Dahlin i ett av Försvarsmaktens förband. Som patrullhund är hennes uppgift främst att med hjälp av sina välutvecklade hörsel och luktsinnen, varna för personer i bevakningsområdet. ”En hund kan känna vittring upp mot en kilometer”, berättar Marianne Dahlin.

Jag träffar Eyla och matte Marianne Dahlin hemma på gården i Ygsbo utanför Färila i Hälsingland. Sexåriga Eyla kommer genast fram och hälsar, men bryr sig sedan inte särskilt mycket om mig. Hon fortsätter istället utforska vad som finns i det bruna fjolårsgräset, som trots några soliga dagar ännu inte släppt fram särskilt mycket grönska.

Lugnet en styrka

– Hon tar det faktiskt rätt lugnt vid möten med nya personer, säger Marianne. Det där lugnet är också en av hennes styrkor som patrullhund menar Marianne som fortsätter att beskriva Eyla som jättesnäll och enkel att ha att göra med.

– Den egenskap som kanske betyder mest för Eylas framgångar som patrullhund är hennes stora figurantintresse – att söka efter människor för att få en belöning.

Varnar för inkräktare

– Hon är även lätt att belöna, både med föremål och godis. Har man möjlighet att göra motivationsövningar är hon också väldigt lätt att få att orka jobba länge. En patrullhund tränas att från fasta platser och i rörelse (patrullering) tydligt markera ljud, luftburen vittring samt spår i olika slags terräng. Hunden kan på avstånd höra en människa som rör sig, och markera detta för sin förare. Hunden varnar på detta sätt sin förare för eventuella inkräktare.

Stannar och lystrar

Markeringen sker genom att hunden stannar upp, lystrar mot ljudet eller vindar mot vittringen, vrider upp kroppen i riktning mot ljud eller vind samt strävar ut mot källan. Hunden ska arbeta tyst. Föraren går ned i huksittande och ska kunna peka ut riktningen där figuranten finns. Detta är viktigt framförallt ute i förbandet men också på tävling.

Sorterar ljud

– Ofta används patrullhundarna där människan inte räcker till, till exempel vid fast bevakning i mörker, otillgänglig terräng, patrullering samt spårning. Hundarna lär sig vilka ljud som kommer från gruppen och kan sortera bort dem och istället fokusera utåt.

Avslöjar personer

I rörelse kan hunden även med hjälp av sitt fina luktsinne ta upp och följa spår på marken och avslöja om personer varit i området. De kan också med hjälp av vinden avslöja personer som gömmer sig i terrängen – vid öppet landskap kan den känna vittring upp mot en kilometer.

Markera för avvikelser

– Det man hela tiden tränar på är att hundarna ska rapportera/markera för avvikelser. För att göra det får man bland annat lista ut vad som är hundens bästa belöning genom att låta dem välja på en mängd saker. Just Eyla gillar det mesta, men får hon välja så blir det nog en särskild grön, mjuk boll, jag tror det är konsistensen på den hon gillar så mycket. Man jobbar även med att figuranten blir den roligaste personen alternativt den som har den bästa belöningen så att hunden fokuserar på att hitta den.

Goda arvsanlag

Att Eyla lyckats så bra har säkert en del att göra även med de goda arvsanlagen. Mamman, Molars Varga, har utsetts till ”Årets Rapporthund” flera gånger och pappan, Pike del Lupo Nero är en välkänd avelshanne som beskrivs bland annat ha fantastiska arbetsegenskaper och goda nerver. För framgångar har det blivit. Eylas har genomgått SBKs Bruksprov patrull – högre klass, med godkänt resultat. Hon har också tävlat i Försvarsmaktsmästerskapen ”SM för patrullhundar” där hon 2017 tog hem en bronsmedalj, efter att ha kvalat in till tävlingarna genom en fin andraplats i DM.

Kräver mycket träning

– Jag har efter det inte hunnit prioritera DM så mycket som man måste, det kräver väldigt mycket egen träning för att komma så långt – att bara gå på övningar räcker inte. Och att tiden är svår att få att räcka till är inte så underligt. Marianne har ett stort engagemang inom Brukshundklubben och är utbildad instruktör, domare, en av 24 FM-kontrollanter i Sverige och är även hundbefäl.

Utbildad instruktör

– Det är ju så himla roligt! Allt började redan 1985 när Marianne fick sin första hund och då gick med i Ljusdals Brukshundklubb.

– Jag tänkte att jag måste väl se till att få någon ordning på den, skrattar hon. Ganska snart efter några kurser och utbildningar blev hon invald i styrelsen och 1991 utbildade hon sig till instruktör. – Ja jag fastnade för det direkt, och nu är jag en av dem som hållit på längst i klubben. 1995-1996 fick så klubben en förfrågan om den ville ha information om patrullhundar och på den vägen är det. Eyla är hennes fjärde patrullhund, alla schäfrar.

Planerar och genomför träningar

– SBK är ju en så kallad frivillig försvarsorganisation. På uppdrag av Hemvärnet utbildar man hundförare och patrullhundar som sedan placeras i Försvarsmaktens olika förband. Efter en omorganisation för cirka 7-8 år sedan tillhör jag Bevakningskompaniet från Gävleborg. År 2007 utbildade hon sig till hundbefäl vid hundtjänstskolan i Marma. Som sådan har man ett övergripande ansvar bland annat för att hundarna har det bra, att det alltid finns mat och vatten, transporter med mera. Hundbefälen planerar och genomför även träningar för sina ekipage regelbundet.

Träffar likasinnade

– Jag brukar jobba vid Hundtjänstskolan i Marma några veckor varje sommar, det är ett väldigt stimulerande och roligt arbete där man träffar likasinnade även om det blir många arbetstimmar per dygn. Marianne gillar dock alla sina roller inom SBK och Försvarsmakten och när jag ber henne berätta vad som är det roligaste så får jag flera svar;

– Det roligaste när det gäller att jobba själv med hund är att se hur man kan tänja gränserna – att man kan åstadkomma nästan vad som helst om man tar det gradvis. Som lärare är det förstås att se utvecklingen mellan hund och hundförare. Det gäller att lära sig lita på hunden, något som kan vara bland det svåraste. Men att under övning lyckas avslöja b-styrkan är också en fantastisk känsla, ler Marianne.

Att hitta det man letar

– Det absolut roligaste och mest tillfredsställande annars är ju när man deltar i eftersök och hittar den man letar. Jag minns en gång när vi blev inkallade för att leta efter en man som, visade det sig, ramlat nedför ett stup och blivit liggande. Vi i Hemvärnet blev inkallade den tredje och sista dagen de skulle leta, och när han hittades var det en fantastisk känsla.

Brinner för hundar och utbildning

Att Marianne kommer att fortsätta brinna för hundar och utbildning är nog inget att tveka på. Och kanske blir det så småningom en valp efter Eyla som hunnit bli mamma till två kullar, bland annat med en välmeriterad hanne från Österrike.

– En valp ur den första kullen har nu blivit polishund. Vid en eventuellt ytterligare kull funderar jag skarpt på att själv behålla en valp, avslutar Marianne.

TEXT Catharina Olsson-Lindh FOTO Lisa Björner och Privat

ANNONS

ANNONS

Mest läst just nu

I samarbete med Distriktsveterinärerna

Usch – min hund stinker ur munnen!

Bloggar

Valpsommar – det här behöver du tänka på

Valpliv

Använd din hunds namn på rätt sätt!

I butik nu