Hundar kan dö i hissar…
Carros blogg:

Hundar kan dö i hissar…

Hon skulle bara hämta ryggan. Av den orsaken höll han på att dö. Det är lika bra att vi redan nu klargör att Alfons klarade sig. Hemsk läsning vore det annars.

Det är en vanlig måndag och magknipen kan Andrea inte skylla på kaffet, den hör arbetsveckan till. Hennes chef är som han är och Andrea är som hon är. Ju mer han lassar på desto mer ville hon lösa åt honom. Och hon är kanske sådan på grund av sin far. Och han är kanske sådan på grund av sin mor. Så det kan mycket väl vara deras föräldrars fel att Alfons höll på att dö den här måndagen. För stressen deras onda spiralen medför var definitivt en bidragande faktorn. Tack och lov är Alfons en golden retriever.  De flinar mest hela tiden, men när det behövs står de pall som en stridsvagn.

Halsbandet över Alfons huvud

Väggklockan i hallen tickar som klackskor ute i sista stund mot stengolvet på en tågperrong. Andrea rafsar åt sig nycklarna, plånboken och mobilen, knölar skyndat ner alltsammans i fickorna på den stora duffeljackan. Hon pressar irriterat ner fötterna i kängorna utan intentionen att knyta dem. Matlådan, fan hon glömde matlådan i kylen. Med ena handen trycker chilenskan upp ytterdörren som ilsket svänger ut i trapphuset, hon sträcker sig efter hissknappen och trycker in den som om det vore en order. Med den andra handen trär Andrea halsbandet över Alfons huvud, ”vänta lite…” får hon ur sig innan hon far ut i köket, sliter åt sig matlådan och trycker ner den i ryggsäcken.

Tar koppelöglan

Alfons står tålmodigt kvar utanför porten. Medan han väntar på hissen vänjer sig tassarna vid trapphusets kalla marmorgolvet. Matte irrar runt som vanligt. Han hör hissen skjuta ifrån djup inunder. Matte fumlar ut och tar koppelöglan ”tack för att du väntade…”. Hon är alltid mjuk på rösten när hon pratar med honom, hur körigt allt än är. Snart kommer granntanten ut ur porten bredvid. Alfons vet det, för hon gör det varje morgon. Exakt samma tid, måndag till fredag. Hon har alltid ett par grisrosa tofflor på sig, de är definitivt för små för en stortå sticker ut. Tofflorna i sig hade nog tagit all uppmärksamhet om det inte vore för hennes ditmålade ögonbryn som varje morgon sitter uppsmetade i pannan efter en natt mot örngottet.

Matte stör sig

Det är med en ofrivilligt förvånad uppsyn och yrvaket hår som granntanten far ut ur sin port varje morgon. Hon pratar för högt och med huvudet lite på sned (som folk med nedsatt hörsel gör ni vet…) om vädret. Men bara lite kort, för egentligen är det inte hennes poäng. Raskt går hon över till att klaga på att cykelförrådet alltid står öppet, stöldrisker och dagens ungdom och sånt. Det är hennes poäng, varje morgon, iklädd för stort och urtvättat nattlinne på sniskan. Alfons vet att matte stör sig på granntanten för Andrea luktar irriterad när tanten dyker upp. Ändå låter hon trevlig på rösten. Så hade aldrig en hund gjort. Människor är märklig hinner Alfons tänka medan de småpratar och hissen vinschas från entréplan. Hissen hostar till och med ett hoppsasteg landar lådan i höjd med våning tre. Alfons kliver in.

Men matte följer inte efter.

Hissportarna går igen

Just jäklar ryggan!, tänker Andrea högt och vänder sig om efter den. I samma ögonblick trycker någon, två våningar upp, till sig hissen. Hiss-portarna går igen utan att Andrea ser det, hon har vänt sig om för att slita åt sig ryggsäcken i hallen. Hon vänder sig för att nicka hejdå till jobbiga-tanten innan hon kliver in i hissen. Helst i ett enda svep så att grannen inte hinner påminna om hyresrättsföreningens gemensamma städdag i nästa vecka. Men när Andrea vänder sig om stirrar grannen likblekt mot hissen. Hon rör inte en min. Hon nämner inte städdagen. Märkligt tänkerAndrea, innan det rycker till i axeln. Hårt. Så hårt. ”SLÄPP INTE!” vrålar grannen och spänner ögonen i henne. De smetiga ögonbrynen poängterar verkligen inte allvaret i situationen, ”SLÄPP FÖÖÖÖR FAAAN INTE!!!” Hissen hostar och gör ett hoppsasteg. Och stannar. Någon gnyr till. Högt. Så högt.

Hörs ett stilla gny

Slutsatsen om läget har inte hunnit ifatt Andrea än, kanske för att hon inte vill förstå. Kanske för att det dånar i öronen av panik och grannens vrål. Men när hissen stannat tystnar allt och konklusionenhinner ikapp. Det blir så där kyrkligt ekande tyst i henne. ”Var är Alfons…?” mumlar Andrea ett par gånger innan hon skriker det rakt ut trots att hon vet. Kopplet sträcker sig mot springa i taket där hissen försvunnit. Det som känns som en evighet är i själva verket sekunder. Så blir det när hjärtat stannar och allt i ådrorna fryser till. Så blir det när döden står i farstun och väntar på sitt.

Sen hörs ett stilla gny. Ett gny som bryter vakuumet och blir ett startskott. Åter igen ryter grannen åt Andrea att inte släppa taget ”NUUU GÖÖÖR DU SOM JAG SÄGER FLICKA LILLA!! HÅLL IIIII!!!” hon gallskriker det sista och rusar sen in till sitt med så stora kliv att John Cleese hade blivit avundsjuk.

Panisk matte

Kvar står en matte med sin egen skräck som enda sällskap. Med uppspärrade ögon och rusande hjärtat slår hon nävarna om läderremmen. Adrenalinet dövar värken i axeln. ”Ta honom inte ifrån mig, ta honom inte ifrån mig, ta honom inte ifrån mig” rabblar hon gång på gång medan knogarna vitnar runt lädret. Till sin katolska familjs förfäran är inte Andrea religiös, ändå ber hon ”Ta honom inte ifrån mig, snälla ta honom inte….”. Det kan bli så när döden ställer en fråga Är han min eller är han din?och gudarna kräver de dödliga på svar. Då kan det komma sig att en panisk matte börjar be. ”Ta honom inte!!!”

Och antingen hör universum hennes önskan om nåd eller så är granntanten bara en jäkla süper heróóóuuoo (granntanten stavar så, inte jag). För ut kommer hon, med en kökskniv i högsta hugg. Inte den lilla. Den as-stora man inte riktigt vet vad man ska ha till eftersom det är sjukt länge sedan gemene man behövde en styck-yxa i sitt kök. Den tar hon med sig ut i trapphuset. Och med sitt spretiga hår på ända hugger hon vildsint av kopplet med ett vrål och sådan kraft att det blir tydligt att det var hon som tränade upp Russell Crowe inför inspelningen av Gladiator. Andrea kommer beundra henne från denna stund och för evigt. Alltid. Och på städdagen nästa vecka kommer hon hjälpa granntanten att skriva arga lappar om cykelförrådet. Jätte arga lappar kommer de att skriva tillsammans. Tack vare det som sker här och nu kommer ingen jävel någonsin våga lämna cykelförrådet olåst igen.

Kopplet slurpas upp

Bladet hinner knappt möte remmen innan lädret går av. Så spänt var det. Eller så vass var kniven. Eller så stark var tanten. Det spelar ingen roll. Kopplet slurpas upp av taket som en såsig spagetti sugs in i munnen. Sen hostar en hiss och gör ett hoppsasteg…men den rör sig inte. Den har låst sig i nödläge mellan två våningar. Hissdörrarna är lika stängda som munnen på en ettåring som blivit påkommen med att ha knölat in tuggummi från marken i truten. Och den oempatiska knölen som tryckt till sig hissen suckar, svär och klampar nerför trapporna istället för att hjälpa till. Det är säkert han som inte låser cykelförrådet. Granntanten kommer öppet avsky honom framöver i samma utsträckningen som vettiga människor avskyr Donald Trump.

Darrande fingrar

Andrea trycker på hiss-knappen. Först med darrande fingrar men ändå som vanligt. Sedan hårdare och till sist jättehårt. Slutligen försöker hon typ slå in knappen med knytnäven samtidigt som hon spott-fräser spanska svordomar ”hijo de pu…”, ja hon kallar hiss-knappen en horas son… Folk kan kalla hissar som slukar deras hundar för sånt…. Hade hennes mormor hört henne hade en toffla kommit farande genom luften och hennes mamma hade muttrat: ”Las mujeres con su uso del idioma permanecen solteras…!” (Kvinnor med ditt språkbruk förblir ogifta…!) Som om det vore ett hot. Oavsett envisas hissen med sitt nödläge. Gråten går inte att hålla tillbaka längre. Tårarna sprutar i desperation.

Har ringt 112

Andrea vänder sig om för att söka stöd i grannen. Och om läget inte varit allvarligt hade gråten troligtvis bytts ut mot asgarv vid åsynen. För grannens blick är vild, köttyxan hålls fortfarande i högsta hugg och svingas oroväckande nära tantens eget huvud. Andrea ser att ”trösta” inte riktigt är tantens grej. I andra näven håller hon dessutom i en rosa telefon pimpad med bedazzled stenar som hör 90-talet och tv-shop till.

Hon har ringt 112 och deklarerar läget som om hon vore Bruce Willis (med en rosa telefon) och räddningstjänsten vore en hålögd och kallbrands-drabbad pluton i Vietnam som stod inför en jäkligt knivigt läge i sitt sista slag. ”Han måste ut, DÖD ELLER LEVANDE!, gå in genom taket….jag håller läget låst tills ni kommer,… ja, ja,….okej… nej VERKLIGEN INTE…. Jo det brinner nog också förresten… KOM NU!!!!! NI KLAAAARAR DET HÄÄÄÄR!!!” Sedan lägger hon på genom att slänga mobilen i marmorgolvet för att så snabbt som möjligt få handen fri att snyta sig i. Andrea känner sig både trygg och livrädd på samma gång. Och det här är den enda gången i hennes liv de känslorna krockar så fatalt att ingen av dem överlevt. Kvar är tomhet. Sedan hörs ett skall.

Alfons skäller

Ett dovt, uppfordrade släpp-ut-mig-det-här-är-inte-kul-längre-skall. Så som Alfons skäller när han tycker det är dags att gå till parken, få mat, hälsa på Ludde eller handla i zooaffären. Ett sånt skall. Och nu skrik-gråter Andrea av euforisk lycka. Så som chilenare gör när Zamorano sätter den i krysset i nån VM-final, eller när det är slut på empanadas (chilenska piroger) och någon hittar en sista eller när de återfår sina kidnappade morbröder av självaste Pinochet eller nått. Lite så gråter hon av lycka. Och sen rabblar hon mjuka spanska ord genom hissdörren, harangerna som slutar med mi Alfonsito och perdoname och sedan mer tårar… allt medan GI Jane grannen vankar av och an med köttyxan i högsta hugg.

När brandmännen kliver in i scenen är de så där lugna som bara brandmän kan vara. Nästan provocerande lugna som om de inte bryr sig om att det brinner fastän det är därför de är där. En av dem lirkar loss köttyxan ur tanten som inte motsäger sig då hon är alltför upptagen med att gasta order: ”DÖD eller LEVANDE, hör ni mig??!??! SÄÄÄÄTT FART!!! Den som överlever får vila i sängen, ni andra i kistan. KÖÖÖÖR!!!”

Ingen bryr sig. Och slutligen smittar deras lugn av sig så pass att även sinnesförvirrade tanter i uppror drar andetag av ro. ”Är du hygglig och sätter på kaffet?” ber en av dem så sansat att tanten tror att han tänker stanna, kanske över natten till och med. Så in i sitt kök far hon. Ivern har bytt fokus. En alldeles egen brandman. Hon rättar till ögonbrynen och kör nävarna igenom det spretiga. ”Det ordnar sig nu!” slänger hon iväg mot Andrea och viftar ointresserat med handryggen över axeln åt granntjejens håll.

Alfons bredvid matte igen

Sedan gör de bulsigt klädda karlarna med snälla ögon massa super-hjältiga saker samtidigt som de pratar som Deepak Chopra. Läget som kändes lika komplext som en rubiks kub löser de i tre snabba drag. Hiss-dörrarna bänder de upp som en småbarnsförälder med vanan inne lirkar ut tuggummit ur barnmunnen. En av de hjälmförsedda med mer mod än vi dödliga hoppar ner i hiss-rummet medan en annan av dem säkrar dörren. Därefter lyfts 33 kilo hanhund upp som om han vore en schipperke. Och plötsligt står Alfons bredvid sin matte igen och hon har aldrig kramat honom så hårt i hela sitt liv.

En av superhjältarna riskbedömer läget instinktivt: ”Det vore bra om han fick luft med jämna mellanrum…” Han tar hundens puls, nickar och rufsar i ordning den guld gula pälsen. Sedan går superhjältarna som löser kaos och panik iväg med samma självklarhet som vi andra hämtar posten. Jag svär på att de gick genom en dimma som bara dök upp lite så där från sidan och att någon spelade på ett stråkinstrument, säg en medeltida altfiol, bara några väl valda drag som liksom ger en känsla av den ogreppbara oändlighetens sanning, och sedan kanske lite opera i fjärran. Det sista kan ha varit grannen ifrån köket.

Hundar dör i hissar

Min poäng är…. det dör ett tiotal hundar i hissar varje år. Koppel är smala och hiss-dörrar kan slå igen på dem. Ibland står jycke och hundägare på olika sidor av porten. Andra gånger är duon i hissen och kopplet fastnar i dörrspringan medan hissen åker. Tänk på det. Om du ska åka hiss med din hund:

1) Håll upp kopplet ordentligt.

2) Lär jycken att sitta bakom dig och mot den bakre väggen när hissen åker.

3) Använd ett tydligt frikommando: ”Nu går vi på”, ”Nu går vi av”, så minskar du risken att jycken går av eller på med andra eller självmant.

4) Har du en liten hund som du tagit upp i famnen, dra till dig kopplet så det inte ligger kvar på golvet.

6) Om ingen är lastgammal eller har höftledsdysplasi är trappor en genialisk uppfinning.

På återseende!

Carro, Krutor och Koi


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Övningen ”dirigenten”

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…