Henry - en riktig superhund

Text Jasmine Öhlin

Härliga Hund hade chansen att möta Ian Bunbury och Henry vid premiären av filmen Superpower Dogs som visas på Cosmonova vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Filmen handlar om hur hundar och människor tillsammans samverkar för att kunna rädda människor i nöd. Border collien Henry imponerade på hela Härliga Hunds redaktion med sitt tålamod och lugn i den stimmiga miljön där många ville klappa och fota superstjärnan.

”Han är den bästa hunden jag någonsin haft” ler 32-åriga Ian Bunbury som tränat sin hund själv.

Tiden är knapp

Volontärorganisationen the Canadian Avalanche Rescue Dog Association, CARDA, bildades 1982 på grund av den starka övertygelsen om att hundar var nyckeln till att lättare hitta lavinoffer. Ian och Henry utgör ett av sex CARDA team vid Whistler Blackcomb, totalt finns det 25 stycken specialtränade alpina räddningshundar i Kanada. Varje år omkommer över 150 människor världen över i laviner. Den hårda verkligheten är att majoriteten av de människor som hamnar i en lavin dör, oftast till följd av kvävning eller fallskador. Om en person hittas under de första 15-18 minuterna efter att ha begravts i en lavin är chansen 90 procent att personen fortfarande är vid liv. Efter 30 minuter börjar luften ta slut och chansen för överlevnad sjunker snabbt ner till 30 procent. När 30 minuter passerat är chansen för att personen ska återfinnas levande nästan lika med noll.

”En dag fick vi ett oroväckande larm. 30 minuter tidigare hade en lavin rasat i Hanging Lake, en avlägsen del av Whistler Mountain. Vittnen hade sett en skidåkare försvinna med lavinen. När vi kom dit hade nästan 30 personer finkammat området i en timme utan resultat. Klockan var långt gången sedan incidenten och utsikten att hitta skidåkaren såg dåliga ut,” Ians blick vandrar iväg när han berättar om minnet. ”Skidåkaren hade en sändare på sig, men i fallet från lavinen hade den bytt läge. Istället för att sända ut signaler tog den emot signaler. Vi hade ingen aning om var i området skidåkaren befann sig, i ett sådant läge känns bergen verkligen enorma. Henry började söka direkt, han lät sig inte störas över alla människorna vid platsen.

Henry arbetade outtröttligt

Ett till team från CARDA anslöt sig också. Vi sökte av bergssidan nerifrån och upp, tre gånger. Henry arbetade outtröttligt i tre timmar. Att söka konstant så länge och hela tiden arbeta med nosen är ingen lätt uppgift, inte ens för en rutinerad räddningshund.” Ian är märkbart imponerad av sin hund när han berättar. ”Jag tänkte att snart ger han upp, men han vägrade. Henry bara fortsatte jobba med nosen i sicksack mönster. Plötsligt stack han iväg, han sprang snabbt uppför backen runt en sluttning och försvann utom synhåll. När jag till slut hann ikapp såg jag honom med en jackärm i munnen. Henry hade hittat honom och grävt genom det övre lagret snö. Jag kunde knappt tro mina ögon”.

Tyvärr var mannen inte vid liv när Henry hittade honom. ”För oss är det lika viktigt att hitta den försvunna personen, även om personen inte längre är vid liv. Det är viktigt både för vår egen del och för att anhöriga ska få ett avslut. Vi ger inte upp”. En gång hittade Ian och hans förra räddningshund Hector en snowboardåkare tre dagar efter att han gått bort sig. ”Om jag ska vara helt ärlig så hade ingen av oss höga förhoppningar på att hitta den saknade mannen levande. Han hade varit ute tre nätter i isande kyla. Hector tog många avgörande beslut när han spårade och fortsatte leda oss åt rätt håll. Han gav inte upp så vi fortsatte att åka efter. Efter en timme ledde han oss till den saknade mannen, som fortfarande var vid liv!” berättar Ian.

Ian ville till hundenheten

Ian går i sin pappas fotspår. Pappa Alex var volontär för Whistler Mountains skidpatrull och för North Shore Rescue. Det var genom hans pappas volontärsjobb som Ian vid 12-års ålder mötte en räddningshund för första gången. Räddningshunden Alu, en tysk schäferhane, imponerade på Ian med sin arbetsvilja och lydnad. “Jag har alltid känt en speciell tillhörighet med hundar, vi förstår varandra” berättar Ian. Snart därefter fick Ian en egen tysk schäfer, en tik vid namn Bebe.

Ian började jobba som skidinstruktör och sedan som coach för ett tävlingsteam. När laget han coachade slutade så fick han förfrågan att gå med i skidpatrullen. ”Min första fråga till chefen var, kan jag få vara en del av hundenheten?” Det var 1990 och vid den tidpunkten var hundenheten så pass populär att det inte fanns någon ledig plats. Ian satte upp sitt namn på väntelistan och var med på så många träningar han kunde tillsammans med hundenheten under tiden som han jobbade för skidpatrullen. Efter tre år lönade sig hans tålamod och han fick en plats på hundenheten och började leta valp, valet föll direkt på rasen border collie. En vädertålig, smart hund med stor arbetsvilja i litet format. Valpen Scout blev Ians första räddningshund.

Henrys bästa belöning är mer arbete

”När jag tränar människor och hundar är mitt mål alltid att förbättra deras relationsdynamik. Positiv, belöningsbaserad träning är grunden till det,” säger Ian. ”När din hund inser att du representerar det absolut bästa sakerna i livet finns det ingen gräns för vad ni kan åstadkomma tillsammans.” En alpin räddningshund kräver rigorös träning i en mängd olika moment. De måste klara av att åka på flera olika fordon som snöskoter, helikopter och skidlift. De måste vara totalt fokuserade på sin uppgift och inte störas av varken andra dofter eller många människor. De måste även hållas i en god fysisk form så att de orkar med långa sökarbeten i tung snö. På frågan vad som motiverar Henry allra mest svarar Ian: ”Henrys bästa belöning är att få fortsätta arbeta, det är det han tycker om allra mest. Godis och leksak fungerar också men gladast blir han när arbetet fortsätter.”

I bakgrunden av vårt samtal har Henry slutit ögonen på podiet han ligger på. Jag frågar Ian hur det kom sig att han valde just Henry ur kullen. Ian berättar att han köpte honom osedd. ”Jag tog en risk när jag köpte Henry utan att ha träffat honom först. Alla hundar är olika, precis som människor. Scout var väldigt seriös, Hector var en älskvärd clown och Henry, han är en kämpe med perfekt temperament och han är väldigt smart. Kanske skulle hans lugna sätt vara helt fel för en annan hundförare men för mig är han en perfekt matchning. Uppfödarens motto är border collies med en tydlig avknapp. När vi jobbar ska han jobba men när vi tar det lugnt vill jag att han tar det lugnt”.

Inga skarpa uppdrag först

Under Henrys första år blev det inga skarpa räddningsuppdrag, vilket är ett uppfyllt mål för räddningsteamen. Lavinbevakningen och snösprängningar i förebyggande syfte ska fungera så pass bra att ingen människa kommer till skada.

Inför Henrys andra år var det dags för test igen, CARDA kräver att varje hundförarteam testas årligen inför vintersäsongen för att få fortsätta jobba. I den första delen av testet, sök och räddning, blev Ian och Henry underkända.

Under sök och räddning ska hunden lokalisera totalt tre objekt på nästan en meters djup under snön. Två av objekten har varit nedgrävda i ett dygn innan provet. Det tredje objektet är en ryggsäck med stark doft från en människa, det ska hittas först.

Alltid lita på min hund

Trots dåliga snö- och väderförhållanden lyckades Henry hitta ett av objekten och ryggsäcken. Henry markerade tydligt på ytterligare ett ställe men enligt testledarens karta skulle där inget finnas. ”Jag visste inte vad jag skulle tro” säger Ian. ”Å ena sidan litade jag på min hund och den träning vi gjort. Å andra sidan var det en testledare som insisterade på var det tredje objektet egentligen var begravet. Jag visste inte vem jag skulle tro”. Testledarens beslut är alltid slutgiltigt. ”Jag var bestört.” säger Ian och skakar på huvudet. ”Jag kunde inte släppa det, så tre dagar senare gick jag tillbaka till platsen där Henry markerat och lät honom försöka igen. Han markerade samma ställe igen och jag började gräva. Och gissa vad? Precis där låg det tredje objektet! Där och då lärde jag mig verkligen att alltid lita på min hund.”

Dagens räddningshundar är långt från den ikoniska sankt bernarden med en tunna runt halsen, men uppdraget är lika viktigt då som nu. Efter samtalet med Ian är vi hänförda över hur mycket tid och passion dessa människor lägger ner tillsammans med sina hundar för att hjälpa andra. De är superhjältar, på riktigt.