Här får gamla hundar leva lyckligt: Pensionärshemmet som räddar seniorhundar

Text och foto: Hélène Lundgren 

Det har snöat hela natten när vi kör in på en smal skogsväg utanför Orrefors i glasrikets Småland. Ulliga får och raggiga getter tittar på oss genom stängslet och i en stor hundgård skäller hundarna ikapp. Den ivriga huskyn Whoopsie hoppar upp och ner så högt hon bara kan. Whoopsie är bara ett år och tre månader och hon kom hit genom en placering av länsstyrelsen. Nu bor hon här i de småländska skogarna och tar hand om “pensionärerna”. 

- Hon är fritidsledare för de äldre hundarna och har fått gamlingarna att börja leka på nytt, säger Sandra Tigerlind och skrattar. 

Skapat en fristad för seniorhundar utan hem

Här utanför Orrefors har hundpsykologen och hundtränaren Sandra Tigerlind byggt upp en fin fristad för äldre hundar där de får leva livet ut. 2017 startade hon föreningen och har genom åren har tagit hand om närmare 500 hundar. 2022 köpte hon den nedlagda förskolan där hundarna bor idag och hon har stora marker på tusentals hektar där får, getter, hundar, katter och höns har gott om plats att leka. 

 Hunden Teijo kommer fram och hälsar på oss. Teijo är en mix mellan husky, schäfer och collie och han har en helt underbar lugn och kärleksfull personlighet med sina snälla ögon och långa collieliknande nos. 

- Teijo hjälper rädda hundar att känna sig trygga här och vi kallar honom för Terapi-Teijo. Han kommer från ett hundhem på den grekiska ön Santorini där jag volontärarbetade för flera år sen. Jag skulle ta med mig en traumatiserad hund hem, men han lyckades rymma. Teijo följde efter mig överallt, och jag tänkte att han kan bli en riktigt bra terapihund då min gamla hund skulle gå i pension, berättar Sandra.

Sandra började allt arbete själv

Sandra startade Black Dog Foundation 2015. Hon volontärarbetade då på ett hundhem i Thailand och härifrån adopterade hon sina första hundar. Med sig till Sverige hade Sandra en blind hund, en trebent hund och en svårt traumatiserad hund. Två av dem bor fortfarande kvar hemma. Lillefot och Cilla är båda blinda och lever tillsammans på hela övervåningen. 

- I ett år höll jag på att rehabilitera den traumatiserade hunden som i början var helt avstängd. Efter ett halvår började hon att leka lite med andra hundar, berättar Sandra som även har läst 100 högskolepoäng i etologi. 

I Sverige har vi inte ett så stort problem med just traumatiserade hundar. 

- Här har vi istället problem med äldre hundar. Det är dyrt när de blir sjuka och många gamla hundar saknar veterinärvård.

Steg för steg började Sandra att bygga upp sin hundgård för seniorhundar. Hon började med en container som hon satt in värme i. Mycket gjorde hon själv då hon inte hade råd att anlita någon.

 Vi sitter i det stora rummet där de flesta hundarna sover och rummet är fullt med mjuka soffor och hundbäddar. I ett annat rum finns det mängder med hundleksaker och ett helt bollhav. Alla hundarna sover tillsammans utom det lilla yrvädret Harry som är 20 år gammal och kallas för Dynamit Harry. 

- Jag har en fin liten flock och hundarna får ha huset för sig själva, utom Harry som är 20 år gammal. Han har ett alldeles eget rum och han är lite kräsen när det gäller vilka hundar han gillar att umgås med. Det får man vara när man är 20 år gammal. 

Hundägare hamnar på äldreboende eller blir sjuka

Flera av Black Dogs hundar kommer från hem där husse eller matte plötsligt har hamnat på ett äldreboende eller blivit sjuka och inte längre kan ta hand om sin hund. 

En del äldre hundar har även kommit hit genom länsstyrelsen eller när ägaren har dött. Sandra har just nu elva hundar på Black Dog Foundation, men hon har tillstånd att ha drygt dubbelt så många hundar i lokalerna. 

- Det är lagom att ha 15 hundar. I liten skala tar vi också emot hundar som behöver ett jourhem, säger Sandra. 

Genom åren har Sandra besökt flera dåliga hundhem där rädda hundar sitter ensamma i långa rader av burar med bara betonggolv att sova på. De skäller hela tiden och stressnivån är hög.

- Hundar som har levt på ett hundhem i många år ska inte behöva dö om allt de har sett i sina liv bara är fyra betongväggar. När de kommer till oss så sover de först mycket för att återhämta sig, sen springer de runt och bara njuter av det nya livet. De upptäcker att det är gott att bli klappad och att köttbullar är mycket gott. Hundarna är så tacksamma. 

Det tog honom en halv dag innan han vågade gå över tröskeln och jag filmade de första stegen.

 En hund som Sandra minns särskilt väl är Max, en gammal schäfer som saknade tänder. Han hade bott på ett hundhem i Polen i 17 år. 

- När jag mötte honom var hans ögon helt tomma och jag minns när han först kom hit. Han vågade inte ens gå över tröskeln. Det syntes i hans ögon att han stod och tog sats. Han tog några steg framåt, men vågade inte riktigt. “Det är tryggt” sa jag till Max. Det tog honom en halv dag innan han vågade gå över tröskeln och jag filmade de första stegen. De tomma ögonen levde upp och plötsligt såg jag hur hans personlighet förändras. 

Många omplaceringar tackar nej till äldre hundar

En annan hund var en gammal tik som hette Little Mama och också kom från ett hundhem i Polen. 

-Little Mama var så rädd att ingen hade lyckats koppla henne. Hon hade tyvärr cancer, men hon fick en fin tid sin sista tid med mat och värme. Hennes son Toumai, med smeknamnet Apansson, en sexårig blandras bor fortfarande här hos mig. Han skakade när någon kom nära, men han är rehabiliterad till 70 procent och låter sig klappas av volontärer.

Black Dog är en ovanlig fristad, det finns såvitt Sandra vet inget hundhem med liknade verksamhet. Många omplaceringshem tackar nej till äldre hundar, eftersom det ofta är en stor kostnad när de blir sjuka. 

Verksamheten drivs ideellt och finansieras med hjälp av insamlingar och volontärarbete. Veterinärvård är den största kostnaden, men de får donationer till mat och leksaker och mängdrabatt på försäkringsbolaget. Årets plan är att bygga ihop husen och göra en stor inglasad träaltan mellan dem 

- Här på verandan kan hundarna ligga och titta ut över fåren och lösa korsord, säger Sandra och skrattar. 

 Text och foto: Hélène Lundgren