Elton kom till Sarah för att dö: "Ingen vet hur många dagar vi har kvar tillsammans"

Att skaffa valp är mysigt. Valpar är roliga, gulliga, formarbara och full av möjligheter.

Att ta hand om en gammal hund är inte lika självklart. Är det dessutom en hund som levt i misär, haft ett oälskat liv där den fått ta hand om sig själv, frysa och hungra, kämpa för att överleva, lärt sig att en hand oftare slår än smeker eller att en människa som en gång älskat kan överge – så känns det kanske ännu mer avlägset. Jag tänkte berätta om Elton.

Elton hette inte Elton från början, jag vet faktiskt inte ens om han någonsin haft ett riktigt namn. På sheltret i Polen där jag först kom i kontakt med honom, kallades han för ett knepigt namn som få svenskar skulle kunna uttala. Av erfarenhet vet vi att knepiga namn inte är lika eftertraktade som till exempel Hero eller Nero. När jag skrev hans adoptionsannons för Hundar Utan Hem valde jag därför att döpa om honom. Han såg ut som en Elton, så det fick bli hans nya namn. Elton var inte utmärkande på något sätt. Svart med silverstänk, sorgsen blick, sliten kropp. Ändå var det någonting med honom som fastnade.

  Ett par veckor senare kom han. Smutsig, förvirrad, tyst.

Någon månad efter att hans annons kommit ut på Hundar Utan Hems hemsida var jag med till Polen för att hämta hem ett stort gäng hundar vars nya förväntansfulla ägare väntade i Sverige. Elton var inte en av dem. Däremot skulle vi flytta honom till ett annat shelter där han skulle få veterinärvård och en rejäl tandsanering. Det var en sen och väldigt kall kväll. Jag lyfte ut den gamla lilla hunden ur transporten och bar honom över ett beckmörkt fält till baksidan där uteboxarna fanns. Det hördes skällande från alla håll i mörkret och Elton pressade sin skälvande, lilla kropp mot mig. När vi kom fram till boxen som skulle bli hans nya hem, tittade han på mig med rädsla i de uppgivna ögonen. Det fanns en tyst vädjan i hans blick, som om han trots alla brutna löften bad om att inte bli lämnad där. Jag satte ned honom i boxen och strök det lilla huvudet och de mjuka öronen.

”Det kommer bli bra”, sa jag med en klump halsen. ”Du kommer snart få komma härifrån.”

Vi visste båda att jag ljög. Han med erfarenhet om människors svek. Jag med en inblick i vad de flesta adoptörer vill ha. Ingen vill ha en gammal, trött hund som nästan levt klart sitt liv.

Jag åkte därifrån med tungt hjärta.

Under hösten frågade jag efter Elton ett flertal gånger och blev lika ledsen varje ingen gjort någon intresseanmälan. Till vintern var det dock äntligen en godhjärtad människa som ville honom en chans och jag kände en sådan enorm lättnad. Men den blev tyvärr inte långvarig då det kort därpå uppdagades att Elton hade ett allvarligt hjärtfel och enligt veterinären inte långt tid kvar att leva. Det var inte rättvist mot den nya ägaren.

När jag så fick frågan i fall jag kunde tänka mig att ta hem Elton, ge honom kärlek och värme de sista dagarna i livet så han slapp dö ensam i en box på sheltret i Polen, svarade jag ja.

Ett par veckor senare kom han. Smutsig, förvirrad, tyst. Han fick mat, vi duschade och bäddade ned oss i sängen. Elton ville ligga nära trots att den tjocka vinteranpassade pälsen gjorde honom varm. Han sov med huvudet på mitt bröst hela natten.

På morgonen åt han försiktigt upp sin mat och följde tveksamt med ut på en första promenad. Han gick sakta med slappnade av allt eftersom, tittade på allt runt omkring, nosade på några bruna, svajande grässtrån, blinkade mot solen och njöt av den friska vinden som lekte i hans päls. Ett par dagar senare fick Elton träffa våra andra hundar. Alla accepterade honom direkt, till och med Lily som verkligen, verkligen inte gillar främmande hundar. Hon var så mjuk och fin att vi bara stod stumma och såg på.

Det var så sorligt att Elton bara kommit hem till oss för att dö.

Det har nu gått nästan ett år sedan dess och Elton är fortfarande med oss. Han syn har försämrats kraftigt, han hör inte jättebra och kan inte längre hoppa upp på soffan. Men den utdömda gamla hunden har levt upp på ett sätt som ingen hade kunnat ana, allra minst personalen på sheltret han kommer från. Han älskar livet, skuttar när han får komma ut och rullar sig på sin fäll av lycka när han kommer in. Han tigger utan att skämmas och stjäl mat ur papperskorgar om man inte stänger igen dem ordentligt. Han studsar (nåja, försöker i alla fall) av glädje när någon kommer hem, busmorrar när man leker med honom och försöker skojbitas i händerna fast han inte äger en enda tand. Men det absolut bästa Elton vet är att få trycka in sitt lilla huvud i ens händer och bli smekt. Han kan stå så precis hur länge som helst. Ingen vet hur många dagar vi har kvar tillsammans, förmodligen inte jättemånga. Det kommer göra ont den dagen Elton lämnar oss men det kommer alltid vara värt det. Han fanns hos oss, han var älskad och han kommer aldrig bli glömd.

Jag önskar av hela mitt hjärta att fler skulle våga ge gamla shelterhundar chansen till att få avsluta sina liv på samma sätt som Elton. Att få känna sig älskade, bli bortskämda och somna in en varm famn med endast glada dagar i minnet.