Toppa inkallningen i 6 enkla steg

Toppa inkallningen i 6 enkla steg

Snobben har varit på inkallningskurs. Igen. Det var inte hans fel att han kuggade de tre första. Verkligen inte. Han såg bara inte någon poäng i att lyssna till betydelselösa läten, springa så benen värkte och sitta vid sidan, för ett kex. ETT kex. Så husse Karl fick bakläxa och instruktören fick tänka om.

Det här är vad Snobben lyckades lära dem om inkallning. För riktigt bra hundträning är oftast hundens idé.

1) Gör signalen hörbar genom harbajs

Oftast kallar Karl på mig i samma tonläge som han snackar (mummel mummel, blaaa blaaa) eller så skriker han så halsmandalarna syns och dem ska ingen hund behöva se. Jag föredrar att han väljer en markant signal och får ur sig lätet så det hörs. ”Hiiiiit!!!” eller ”Piip, piiiiip!”. Jag vet, att ni vet, att hundar hör bra. Men vad ni inte verkar förstå är att vi kan få exxxxtremt nedsatt hörsel kring sexiga cockerspaniels och harbajs. Exxxxtremt.

2) Gör signalen betydelsefull som attans

Vi gillar människor, absolut, men ert tjoande har ingen automatisk magisk inverkan på oss. Ingen alls. Om ni däremot kopplar samman ”Piiiip piiiiiip!” med rådjursfilé och kamptrasor vill vi vinna SM i grejer. Ska jag vara ärlig funkar repboll, torkad lever och kärlek lika bra som filé. Bättre ibland. Ni behöver kittla oss till skratt, bjuda på dregel-alstrande snask och klia oss i svansroten så bakbenet luftkrafsar. Då blir vi intresserade av kompromisser och sidsittande.

Karl har associerat signalen med ljuvligheter på bakgården, så jag är sjukt bra på bakgårdssinkallning. Vill du att din jycke ska komma i skogen, kring sina vänner eller när den malätna grannkatten syns till, då behöver du koppla ihop ”Piiip piiip” och ljuvligheterna även där och då.  Det tar tid jag vet. Hundar tar tid.

3) Kort koncentrationsförmåga

Det låter som en dålig grej men det är det inte. Inte för oss. Vi är lite Hakuna Matata och ibland gör vi grejer på vägen, okej. Om ni nu inte vill det, öka hastigheten, då hinner vi inte med omvägarna. För en sak gör oss sjukt målinriktade, jakt och mat. Så vissla ”Piiiiiip piiiiiiiiiiiiiiiiip!” och spring sen så snabbt dina futtiga två ben kan bära dig. Stå inte som en trafikpolis och blockera, vänd om och spring som en harpalt jagad av en hagelsvärm. Spring så.

Eller kasta repbollen över axeln mot oändligheten. Och när jag jagar efter den, heja på mig! Heja som en överdrivet stolt förälder på sin dotters fotbollsmatch, en som hurrar lite för högt och med tårar i ögonen. En som är på riktigt. Heja så.

Och ja, jag har   b  ö  r  j  a  t    acceptera att det är hon som ska spela boll.

4) Vi hundar är inte lättlurade

Men om du kallat och kastat bollen 65 gånger har vi hajat att det är du som kastar bollhelskottat. Slutar du med det kommer vi komma till dig och fråga varför i helskotta du slutat. Och då kan du kasta om du vill. Det vore nog ganska smart. Har du inte kastat nått utan kutat runt, kan du kalla och testa att stå lite still och glo lite på en plats framför dig. Stirra inte på oss, då stirrar vi bara tillbaka eller beger oss, titta istället dit du vill ha oss. Då kan vi tänka oss att stirra lite där med och du kan säkert få oss att sitta där om du visar tydligt att det är det du vill. För du en boll eller en filé över nosen på oss så dimper vår bak förr eller senare ner i backen. Beröm oss då. Vi diggar sånt och glöm för bövelen inte att konsekvent avsluta med ett frikommando, google it!

5) Jag vill egentligen inte skriva det här,

men du måste binda fast mig. För jag kommer göra saker som jag vill som du inte vill. MASSA SAKER. Och de sakerna kommer inte gynna din inkallning. Så i situationer eller i miljöer du inte tränat, bind fast mig i ett snöre och träna sen. Med tid och träning kommer du säkert kunna släppa snöret då och då och testa om inkallningen funkar. Gör det, snälla, släpp det, lite då och då. Jag skulle väl aldrig…

6) När ”Piiip piiiip” funkar fint kan du välja vilka

inkommanden från min sida du verkligen vill ha, belöna dem med jackpotts så lär jag mig att de halvdanna ger nit. Sävlar jag emot dig och vindar efter nått i skogen på vägen in kan du stoppa bollen i fickan och bege dig. Du kan vara ett arsel och göra så. Och om jag Usain Boltar in som ett påtänt fullblod kan du ge mig allt i fickorna på en gång, skratta från hjärtat och älska mig från tårna. Det vore smart tänker jag.

Vill ni kan ni göra som Karl. Jag tänker sluta blogga snart och gå ut och putta Woodstock av taket. Karl kommer se på mig att jag tänker göra just det, så han kommer piiiiiipa men jag kommer inte komma, inte innan jag puttat. Efteråt, när kanarien trasslar runt i snön, då tänker jag springa as snabbt till Karl och han kommer ge mig korv och gosa ändå. För jag har lärt honom att jag kan göra vad jag vill och ändå få jackpott. Sån är han. Inget arsel alltså.

Ett par sista ord

Innan jag går och gör det oschyssta med Woodstock… ett par sista ord, glöm inte att jag är Snobben! Jag är ett rovdjur och vad som helst kan hända för vi har fyra ben, vassa tänder, en jäkla massa instinkter, egna åsikter och driv, massa driv. Eller inte alla, Båtsman har verkligen inte det, men typ Lufsen… han låter ingen glömma att han har en gammal varg bakom örat. Eller Pluto, en jordekorre och Musses ”Pluuuuutoooo” blir en eka utan åror på en vindstilla sjö. Glöm inte det. ”Lita” aldrig på hundar om det innebär att glömma vårt arv och tror att vi kan radiostyras av köttbullar. Och glöm inte att vi är smartare än er, ibland låter vi er kanske tro motsatsen, men även det är sååååå överintelligent.

Ha det!

/Snobben