Till alla vackra väktare

Till alla vackra väktare

Han sitter bara där kan man tycka. Med ryggen mot mig och världen framför sig. Emellan oss finns en entré, sådana behöver vaktas. I dag är det en hundgårdsdörr.

Jag donar i hundhägnet, lagar ett hål och stagar upp en stolpe. Och han sitter utanför. Tyst. Stilla. I värdig beredskap väntar han utan att förvänta sig ett intrång. Bara i fall att. Och om det skulle uppstå ett hot finns det ingen jag hellre vill ha mellan mig och ondskan än Koi. För om det skulle uppstå en fara skulle han inte vila förrän striden var vunnen. Han är en vakthund.

Han skulle dö för oss

Melodin han inte kan stänga ute är stolt, stark och full av kärlek. Han skulle dö för oss. Det är en märklig och mäktig känsla. Att ha någon sittandes mellan sig och världen och veta det. Att han skulle dö för oss. Jag kommer aldrig be honom om det. I den här familjen strider vi sida vid sida om så behövs. Men han kommer känna som han gör, oavsett hur jag förvaltar hans hängivelse. Därför visar jag honom den tacksamhet hans uppoffring förtjänar. För jag ser vad han gör när han sitter där vackert uppslukad av sitt kall. Så fokuserad och sansad, så redo. Av den orsaken kommer jag inte stoppa honom om någon går förbi och han rusar mot staketet medan skallen ekar genom skogarna. Jag kommer inte att stoppa, jag kommer att beundra honom och kanske hälsa på den förbipasserande.

Skillnad på att vakta och tom-skälla

Koi står inte och gafflar på tomten in absurdum. Det är stor skillnad på att tom-skälla av exempelvis understimulering och att vakta. Att hunden springer längst staketet och skäller är enligt många en olat, något man bör råda bot på. Många kan ha rätt. Enligt mig är det ett beteendebehov hos de vaktande raserna och något man bör samspela kring för att få kontroll. Jag tycker absolut inte att hundar ska stå och gasta dagarna i ända. Jag tycker absolut inte att de ska störa i tätbebyggda områden. Samtidigt ser jag många vaktbenägna hundar och hundägare som får svårt med kompromissen eftersom de bor mitt i smeten.

Vill man kan man självklart lösa det, dämpa driften, tysta. Men det är en kompromiss. Av samhällsrespekt är det en viktig kompromiss. Men den kan innebära att vägra någon sin passion och det kan i sin tur vara att äventyra någons mående. Det ska vi veta. Det ska vi verkligen veta. För det handlar om att frånta någon rätten att vara den han/hon är. Att neka någon sitt kall och möjligheten att vara sitt allt.

Substitut är alltid substitut

Jag blir tung i hjärtat när jag möter hundar belastade av för hårda kompromisser. Draghundar som vill men inte får dra, vallhundar som vill men inte får valla. Det blir sorgligt, inte bara för hundens skull utan även för ägaren. Ekvationen kan vara svår att lösa hur mycket man än vill, substitut är alltid substitut. En del hundar nöjer sig med det, medan andra fnyser åt ”låtsas-jobb”.

Och lika mycket värmer det när jag får mejl med orden ”vi letar hus på landet nu, det kommer göra oss alla gott” från dobermann-matten vars hund håller på att tappa sig själv i sin arbetslöshet, timmarna på klubben räcker inte, han vill vakta ett fort. Att flytta från stan är inte att kringgå problemet skällandet på tomten – det är att hylla hundrasen man köpt. På landet får han sitt fort, där kommer han få vakta. Och därför kommer han kunna släppa vakten när hon ber honom.

Att kunna reglera sin vakt

Ofta tackar jag Koi när han dragit iväg en skall-salva, då tystnar han och får klapp och kärlek i gengäld. I gengäld för allt sitt mod, för allt det vackra som är han. Vi har tränat på det. Han släpper alltid in de jag anser välkomna, är socialt kompetent och vänlig. Vi har tränat på det. Utanför staketet, på promenader, är det ombytta roller, då är det jag som vaktar honom. Han vet det. I lägen han känner sig trängd väntar han på att jag ska agera innan han gör så själva. Vi har tränat på det med. Han kan reglerna och han kan reglera sin vakt, kanske just för att han får utlopp för den.

Därför sitter det en hund, med ryggen mot mig och nosen mot världen, i stillhet och ro och arbetar. Så mycket han bara vill.

På återseende/

Vill du läsa fler bloggar av Carro?

Rädda hundar behöver trygga koppelhållare

Skapa matro på naturligt vis

Vill du läsa mer av Carro Alupo? Hon är en av Härliga Hunds duktiga medarbetare och skriver kunnigt och insatt om stort som smått för hundar. Alltid med samma känsla och långa erfarenhet som grund.

Vill du börja prenumerera?

Här kan du läsa om våra prenumerationserbjudanden.