Det sägs att kvinnor är från Venus och män är från Mars. Men hur är det egentligen med våra hundar? Finns det fördelar med något av könen och har könet någon betydelse ur ett emotionellt och beteendemässigt perspektiv?
Den slående och största skillnaden mellan tikar och hanar är ofta storleken och utseendet. Hanar är vanligtvis större, både högre och kraftigare byggda. Skallen är oftast bredare och bringan grövre. Hanar har helt enkelt maskulinare drag. Till utseendet är tikar i regel nättare i kroppen och mer graciösa. Förr ansåg man att hund-töserna inte var lika snabba, svagare och mindre uthålliga i jämförelse med hanarna, men i dag stödjer inget den fördomen. Trots det är tikar aningen underrepresenterade på tävlingsbanan, men det har ingenting med kroppsstorleken att göra, mer om hormonella skillnader.
Väsentliga hormonella olikheter
Efter storleksskillnaden finns det väsentliga hormonella olikheter som i sin tur stimulerar olika könsbundna känslor och drifter. Innan könsmognaden slår till och knappen för hormonell utveckling trycks ner hårt i våra hundar är hanar och tikar relativt lika på många plan. Efter könsmognaden skiljer de sig mer åt. Detsamma gäller många däggdjur.
En avsevärd skillnad är att könsmogna tikar löper cirka två gånger om året. Inför, under och efter löpet pendlar hormonnivåerna, som sig bör. Hos vissa tikar är det väldigt märkbart medan andra lättsamt seglar igenom sina löp. Precis som hos oss människor är det individuellt. Det vanligaste är dock att tikens mående, ork och humör påverkas av löpcykeln på ett eller annat sätt. De kan pendla mellan att vara väldigt keliga och inbjudande till att ta avstånd och vilja vara ifred. De kan skifta i sina prioriteringar och plötsligt bara vilja vara hemma (nära lyan), i perioder kan mat vara jätteviktigt och i ett annat skede verkar kosten helt ointressant.
Vänder upp och ner på vardagen
Hormonerna kan också påverka de fyrbenta damernas uthållighet och kraft. För att inte tala om skendräktighet med oro, bäddande, kanske grävande mitt på golvet och moderskänslor för exempelvis en leksak eller gosedjur. En del tikar får till och med mjölk i juvren. Det kan vända upp och ner på vardagen för alla inblandade. Den hormonella cykelns påverkan på våra tikar är en trolig orsak till varför tikar är aningen underrepresenterade på tävlingsbanan. En kastration kan dämpa svängarna, men det är dyrt att kastrera en tik i jämförelse med en hanhund.
Tikar mer omvårdande
I det vilda hade tikar stått för stor del av ungvårdnaden, även om hanen är delaktig i viss utsträckning, speciellt när de små bli större och ska skolas i jakt och vakt. Men denna väsentliga skillnad gör att tikar tenderar att vara mer omvårdande och omsorgsfulla. Det betyder inte att hanar är känslokalla eller arrogante eller att tikar alltid är keligare. Biologin är aldrig så enkel. Och vi bör vara medvetna om att drifterna är lika i våra hundars urfader och dagens sällskapshundar.
Hos de sistnämnda är dock individ och personlighet mer avgörande för hur en jycke beter sig. För i vår moderna värld får domesticerade hundar inte leva ut sin natur som förr, därför är inte heller könsskillnaderna så markanta som hos hundens vilda urfader. Könsprägeln minskar utseendemässigt och mognadsprocessen bromsas eftersom våra hundars levnadsmiljö inte bidrar till en naturlig mognad. Ingen flyttar hemifrån, få parar sig och skaffar egna små.
Hanhundar mer rymningsbenägna
Biologer menar att vissa djur tar till särskilda strategier för att säkra att just deras gener sprids och överlever. Det kan till exempel förklara varför hanhundar ofta är mer rymningsbenägna än tikar. Tikar må påverkas av sina hormoner två gånger om året, men hanar är konstant påverkade av sina hormoner. Om en tik löper inom ett par kilometers radie från en okastrerad hanes nos pumpas testosteronet igång och viljan att hitta henne växer sig stark. Rymning är ett ”problembeteende” som är relativt lättlöst (genom kastration) om det är hormoner som driver beteendet.
Naturlig konkurrensdrift
Tikar å andra sidan är förprogrammerade att stanna i hemområdet och hålla koll på lyan, vakta den mot inkräktare och bjuda in ståtliga hund-karlar på middag och kel om tiden är inne. På vägen till festligheterna riskerar könsmogna hanar att träffa på andra sådana, och då finns en självklar och naturlig konkurrensdrift kring vem som ska få para sig. Hos vissa av våra husdjurshundar lever dessa drifter kvar.
En del hanar tar läget på stort allvar och utmanar andra hanar när tikdoften slår upp i nosen. Andra bryr sig inte nämnvärt och viker undan om någon bröstar upp sig och det kan vara den stora hunden som viker undan för den mindre. Att hanar har större risk för aggressionsproblem stämmer inte. Idag ser forskare inga samband mellan testosteronhalter och aggression hos hund. Men det finns en sanning i att hanar, i större utsträckning än tikar, kan ha en konkurrerande ådra i sig. Det är fullt naturligt. Så om en hane endast riktar aggression mot andra hanhundar och bara under tidsperioder då tikar löper i närområdet kan kastration vara en effektiv lösning. Men det är sällan hela lösningen.
Olika kiss-rutiner
Andra sätt tikar och hanar skiljer sig åt är i sina kiss-rutiner. Hanar vill oftast nosa länge, lyfta på benet titt som tätt, gärna mot något upprest. Därefter ska det sprättas så att doften sprider sig. Det tar tid att rasta en hanhund. Tikar går vanligtvis ut, sätter sig och tömmer blåsan. Snabbrastade och smidiga på så vis. Men kring löpet (närmare bestämt 2-5 dagar efter ägglossningen som sker i höglöpet) kan de urinmarkera och vill då sätta sig och småskvätta flera gånger om på promenaden. Donnorna lägger ut ett pärlband av goda dofter hanen kan följa hem till henne.
Stöpta i över 300 olika former
Förr trodde man även att hanar hade ett större vaktbehov än tikar. Att de patrullerade, markerade och försvarade reviret. Och i sin ursprungligaste form stämmer det delvis. I vilt tillstånd bör mamma-tiken och ammorna hålla sig längre in i reviret, kring lyan, medan de största hanarna och några kraftfulla tikar håller koll och driver bort inkräktare. Detta gäller kring valpning och vid ungvårdnaden, inte året om. Men i dag är våra domesticerade husdjurshundar stöpta i över 300 olika former (godkända raser och rasvarianter) och deras naturliga levnadssätt har tvättats ur dem till viss del. Idag är det rasens ursprungliga göromål som avgör vaktdriften mer än hundens kön.
Maskulina tikar
Spännande forskning visar att tikar, som legat mellan två hanar i mamma-tikens livmoder, blir mer hanliga än andra tikar. Det kallas prenatal androgenisering och kan ske då testosteron kan färdas mellan fostersäckarna och påverka intilliggande foster. Fenomenet gör att det alltid kommer att finnas mer androgyna hundar som spränger könsnormerna. Tikar som lyfter på benet när de kissar till exempel. Det är alltså inte så svart eller vitt som man först kanske tänker sig. Och på sätt och vis är det befriande att inte ens hundars könsroller är huggna i sten.
Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images.
Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör.