Snuffelmatta löser matproblemet
De senaste månaderna har ett litet problem sakta vuxit sig större i min hundfamilj – matdags. Rutinen ser ut så här:
Först får Tant Mårran. Valle och Midori får vatten i sina skålar för att sakta ner deras framfart, och väntar lyckligt på sina respektive skålar i de tjugo sekunder som detta tar. Man skulle kunna tro att Mårran tar tillfället i akt att börja äta sin mat direkt – men nej. Hon måste ju först förvissa sig om att inget annat finns att få, och hålla koll på kelparnas skålar.
Kelparna slänger sig över sin mat, och Mårran börjar plocka lite diskret i sina kulor. En här, en där, vila lite. Jag har provat mig fram till den enda maten som hon faktiskt äter, och hon får lite olja på för extra smak. Men aptiten är helt enkelt inte alltid på topp för en halvskraltig 15-åring…
Hur lösa problemet?
Att Mårran äter sakta är i sig är inget problem. Inte förrän Midori är klar med sin skål, och siktar in sig på mer… Som en panter närmar hon sig Mårran, som ignorerar henne och fortsätter att förstrött äta lite här och där i skålen. Närmare. Närmare. Tills den lilla spetsiga kelpienosen är preciiiis vid skålens kant. Hon gör ingenting så länge Mårran fortfarande äter – men om grånosen lyfts innan allt är uppätet så är spetsnosen direkt framme och börjar glufsa! Mårran tittar olyckligt på mig, och Midori blir fet.
Jag har försökt olika strategier.
Ge Mårran mat på annan plats: fungerar inte. Mat serveras på EXAKT rätt plats på golvet – annars finns den inte.
Ge kelparna mat på annan plats: fungerar inte. Mårran måste vara nära kelparna när hon äter. Varför? Ingen aning. Men så är det.
Vakta vid matdags: fungerar helt OK, men kräver min fulla uppmärksamhet och Midori vet precis om jag råkar titta bort i fel ögonblick. Plus att det inte funkar om jag inte är hemma.
Lära Midori vänta i sin korg: bästa lösningen (fram till för en vecka sedan). Spetsnosen är ju lätt att träna om inte annat, och van vid stationsbeteenden.
Snuffelmatta löste allt
Och så, för en vecka sedan fick vi av en ren slump Den Ultimata Lösningen. Midori fick en snuffelmatta i present av ett fan och jag serverade hennes mat i den. Helt plötsligt tog det mycket längre tid att äta för en hungrig kelpa! Det var dessutom mycket roligare! Från cirka tio sekunder till cirka fem minuter, vilket ger Mårran gott om tid att i lugn och ro avsluta sin skål. Och jag kan slappna av, det finns inte på kartan att lämna snuffelmattan förrän sista lilla biten är snufflad.
Ärligt talat känner jag mig lite dum. Jag var så låst på att se problemet från en enda synvinkel – hindra Midori från att stjäla Mårrans mat – att jag inte ens funderade över att istället få Midori att engagera sig längre tid i sin egen mat…
/Åsa Jakobsson
Åsa Jakobsson är fotograf med varierande uppdrag och onlinekurser genom KelpiePhoto. Hon är dessutom författare – har tidigare skrivit två hundböcker – och ger under 2018 ut boken KLICK – hundfotografering med glädje på Klickerförlaget. Åsa driver en blogg för planering och hundträning med namnet The Creative Kelpie, är lärare på gymnasienivå i hundkunskap och fotografi och är dessutom instruktör genom Glädjeklick. Åsa tränar sina hundar Midiori, Valle och Mårran i allt som är roligt, och tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad.
Vill du läsa fler blogginlägg av Åsa?
Att vara den matte hon förtjänar
