Saxton är ingen problemhund
Carros blogg:

Saxton är ingen problemhund

Han heter Saxton. Han är en 4-årig soft coated wheaten terrier. Det står så i hans profil på Hundstallets hemsida.

Han sitter där, fängslad i sig själv mer än av gallren. Han är ingen problemhund. Hans enda problem är att hans husse dog. Mitt framför ögonen på honom.

Det var de mot världen på någon vis. Saxton och Staffan bodde i en stuga som hörde fjällen till trots att den stod i utkanten av en helt vanlig småstad i Småland. Staffan jobbade på gjuteriet och under tiden var Saxton hos farmor. Annars var det alltid bara de. Alltid. Och de gjorde inget speciellt, ändå var all tid tillsammans speciell. När de var ifrån varandra längtade de tillbaka till enigheten. Deras lufthål på jorden.

Saxton hörde dunsen

De vandrade, gick ”på tur” som husse sa, sov middag i kökssoffan och myste ihop framför brasan. Staffan var kanske inte den sociala typen, han trivdes bäst med sin hund. De fick inte så många besök. Det var kanske därför det dröjde innan någon hittade dem. Den där dagen då husses hjärta gjorde det hjärtan inte får göra. Lägga av. Saxton hörde dunsen när husse föll men förstod först inte. Husse låg på golvet. Han rörde sig inte. Pratade inte. Kliade inte när Saxton buffade. Bad honom inte att dämpa sig när han skällde.

Slutligen lyfte sofftisen frustrerat nosen mot taket och ylade. Högre och högre. Tills en granne en kilometer bort hörde hans klagan. Så högt ylade han. Sen kom blåljus och folk Saxton inte kände. Allt gick så snabbt. De tog husse. De tog husse! Saxton morrade, gjorde utfall och vrålade av vanvett. Han försökte bita en av dem, hårt i benet, två gånger. Men ingen brydde sig tillräckligt. Ingen förstod att Saxton lovat att aldrig lämna husses sida. Granntanten som hört hans yl fick hålla tillbaka honom så att ambulanspersonalen kunde göra sitt. Hon klappade honom, ”Så ja gubben, så ja, vi ska hitta ett hem till dig…” Ett hem? Saxton hade ett hem.

En hund är en egendom

Ett tag bodde han hos granntanten. Men det blev inte bra sa hon. För varje dag smet Saxton hem till sitt. Han sprang så snabbt benen bar och satte sig beslutsamt på trappen till sitt hus. Lyfte nosen mot himlavalvet och gav i från sig ett så hjärtskärande läte att ingen i stugbyn kunde annat än känna all hans smärta. Hans sorg var som tsunamins största våg, ändå fanns det tusen tårar kvar. Den första veckan gnydde han om nätterna, väckte alla med sin oro. Sen slutade han med det. Och kvar fanns bara nattens ensamma timmar och hans tomma blick. Han tänkte aldrig släppa taget, aldrig glömma.

En hund är egendom och Staffan hade inte testamenterat bort sin till någon trevlig och klok släkting eller vän. Delvis var det därför, men mest var det rymningarna och ylandet, som gjorde att Saxton hamnade på Hundstallet. När de andra hundarna sov om nätterna satt han vaken. Mindes, smärtade och önskade ett slut på det som rev i bröstet. Personalen lade till en punkt på hans profilsida: Saxton är okomplicerad, men full av sorg.

Saxton kom från himmelriket

Först hörde mest folk som var bra på att tycka synd om hundar av sig och ville adoptera Saxton. Stallföreståndaren förstod tack och lova att det sista vår vän behövde var en medlidande blick och för hårda kramar. En människa som ”räddar” en hund för att plåstra om sina egna sorger läker sällan andra. Men som omplacerare får man inte vara kräsen, så många hemlösa hundar finns det i Sverige. Men man behöver inte fatta olämpliga beslut för den sakens skull ansåg han med pärmarna och alla beslut. Kanske gillade han Saxton. Kanske hade han själv drabbats av en sorg stor som ett kosmiskt svart hål. Kanske.

Men nej, Saxton fick inte följa med föreståndaren hem. Det slutar inte så. Vår vän pinade sig igenom sex månader på stallet. Sex månader som tog viljan ur honom. Han var i värre skicka efter än innan han kom dit. Många av hans stallkamrater kom från tuffa förhållanden. De som klev in hålögda och sargade visste att de skulle få det bättre. De klev ut med nyfunnen iver och flams. Men Saxton kom från himmelriket, för sådana som han släcker hundstall glöden.

Hon förstod

När botten gått ur, när maten slutat smaka och han inte längre lade sig till rätta… då kom hon. Som stråkar genom dimman. Som för hans skull. Ibland förlorar man en själsfrände och får en ängel i gengäld. Ibland blir det så. Mia hade sett Saxton på hundstallets hemsida och insett att han var hennes och hon hans på något vis. Varför visste hon inte. Det bara kändes så, djupt inom. Kanske var det hans kastanjefärgade besvärade blick och guldglittrande päls. Kanske var det hans svarta nos och stilla vis.

Saxton förstod inte varför han lät hennes omtänksamma händer smeka hans bekymrade huvud. Han lät hennes varma ord landa i hans stängda hjärta. Varför visste han inte. Kanske var det hennes glödröda hår och mjuka sätt. Kanske var det för att hon luktade tuggummi och godhet. Mest var det hennes blick, en som lovade att hjälpa Saxton med det som rev honom itu. I Mias ögon såg han en ork han själv saknade. En styrka han behövde. Och hon förstod. Förstod allt som var han utan att känna honom. Hon såg hans gapande sår från förflutna tider utan att det skrämde eller smärtade henne. Det väckte bara omtanke. Så hon viskade att om han ville bli hennes skulle hon ge honom sitt allt. Inget mindre.

Det enda han behövde göra var att följa efter henne när hon gick sa hon. Så i en kaklad box med plastgolv och galler blev de två ett. Där och då. Den här historien slutar en helt vanlig men ytterst speciell dag i februari med att Saxton lunkar efter henne. Trött men hoppfull. Ut ur hundstallet och in i ett liv olikt hans förra men ändå fullt av kärlek. Livet ropade. Och han svarade. Vissa hundar orkar det när de möter en människosjäl de är ämnade att tvinnas samman med.


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Övningen ”dirigenten”

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…