Relationer – inte alltid så lätt
Han absolut vägrar att ta vänster. Promt ska han trycka sig under vägbommen där släden omöjligt kommer komma fram. Sandra Tellström skriver om känslor av ilska och konsten att hantera den när man jobbar med hundar.
Knoxville, ledarhunden, vägrar gå till vänster. Efter att jag tålmodigt gått fram och både visat och lett honom i rätt riktning och han för femtonde gången ändå tar högersvängen in under bommen så tar tålamodet slut. Jag ryter i och går med bestämda steg fram till honom och tar tag i halsbandet och för honom i den riktning han ska. Samtidigt som jag argt muttrar ”fasen Knox, du kan mycket väl höger och vänster”. Knox tittar på mig, han har sänkt sin kroppshållning. Jag är fortfarande arg och hans undergivna uttryck gör mig bara irriterad, se inte ut som att jag slagit dig säger jag. Jag måste ju få bli arg.
Ja de får jag bli, de är min rättighet lika mycket som deras. Och så länge jag inte slår omkring mig så ser jag ingen egentlig skada i att, ibland, vara just arg. Men Knox, han kommer inte gå en enda meter innan jag lugnat ned mig, det vet jag. Så må det vara och jag tänker inte ge mig in i fler diskussioner och marscherar istället iväg tio meter framför spannet på åtta hundar och sätter mig i snön. Vet att det enda som kommer fungera här är att låta irritationen rinna av mig.
Förstående hundar
Det tar tio minuter. Sen börjar jag snacka lite med hundarna och jag ser deras svansar vifta glatt, ledarhunden Knox är avslappnad i blicken och säger ”ok, kom hit då så kör vi”. Jag blir osäker på om jag egentligen själv valt att gå undan eller om det faktiskt är Knox som satt mig i skamvrån och nu säger att jag är välkommen tillbaka. Hur som haver är vi alla på samma sida igen och kan fortsätta vår träningstur. Jag är noga med att be om ursäkt till Knox för att jag tappade tålamodet och klappar om dem alla. Och de säger tydligt till mig att vi glömmer det där nu. De är så fantastiska hundar, så förlåtande, så förstående.
Det är uppenbart de som lär och vägleder mig i att vara en bra ledare för dem. De ger tydliga anvisningar i vad som fungerar och inte, feedbacken är oftast omedelbar. De förlåter när de blir fel och så länge felen är betydligt färre än klapparna, en kvittrande matte och godsakerna så flyter allt på smidigt.
Hundspann med 72 olika relationer
Jag tränar åtta hundar för ett långdistanslopp på 30 mil som kommer gå av stapeln i början på mars. Jag har ingen aning om vi tar oss i mål. Just nu är målet att ta oss till start. Under resans gång som startade i augusti så lär vi känna varandra som ett team, alla egenheter, issues och personlighetsdrag. Det ligger så otroligt mycket tålamod i att åtta individer, nio med mig, ska jobba mot samma mål. Tålamodet vi alla behöver ha för varandra.
Det är just det som får mig att älska träningen, samarbetet som blir avgörande för resultatet. Samarbetet som vilar på goda fungerande relationer. I mitt hundspann huserar sammanlagt 72 relationer, med åtta hundar i spannet så har jag själv åtta olika relationer. Knox har också relationer till alla åtta, Trolla likaså och så håller det på. För alla behöver samsas med alla och varje relation behöver vara djupt rotad och fungerande. Och fungerande betyder inte nödvändigtvis att det alltid är solsken och glada miner. Fungerande är att de fungerar även när vi har dåliga dagar.
Kan inte alltid vara på topp
Ibland blir jag arg på dem, som i morse när Knox av, gud vet vilken anledning, inte ville ta vänster. Ibland blir de arga, när de blir trängda in i den lösa snön eller inte blir respekterade. De gör mig glad att vi ger varandra utrymme att vara arga ibland, att det får lova att vara så. Ingen tar det personligt, vi borstar snabbt av oss det och går vidare. Oftast är vi glada och positiva men jag tror de där med att tillåta sig ibland falla igenom är viktigt, så länge man gör de ärligt och rättvist.
Men det är viktigt, att ni som läser detta, förstår att vara arg är inte samma sak som att bestraffa eller kanalisera ilskan på hundarna. Att vara arg är just bara det att vara arg. Men aldrig att ta ut det på hundarna eller använda dem för att avreagera sig.
Det har hänt att jag sagt till hundarna ”nu är jag på så jäkla dåligt humör så låt mig vara” och de håller sig respektfullt undan. Det är inga konstigheter. Det är precis hur normalt som helst att inte alltid orka vara på topp eller ens vara på bra humör. Detta behöver vara ömsesidigt. De behöver också få fräsa av sig ibland utan att jag tar de personligt, de behöver också få inte ha lust eller vara tvära. De blir en form av total likställdhet som är en underbar grogrund för att på djupet, på riktigt förstå varandra.
Inte ledare, snarare coach
Med 72 relationer under ständig förändring så är det inte utan att mycket tankeverksamhet går till att fundera på just relationer. Den sport jag har valt att utföra är mer eller mindre helt utan godbitar, klickrar eller leksaksförstärkningar. Utan bygger istället på att alla har samma motivation för slutresultatet och det finns lite att locka eller avleda med. Vi behöver helt enkelt till 100 procent vilja samma sak och samtidigt vara toleranta för att någon ibland tänker tokigt, har en dålig dag eller är känner sig lite wild and crazy och helt plötsligt hittar på något helt nytt.
Hundarna har lärt mig hur ett sant ledarskap helt bygger på deras tillit och hjälp. Ingen kan leda utan hjälp och även om jag outtalat har en ledarroll är jag helt förlorad utan deras samarbetsvilja. Att ha ett ledarskap utan just samarbetsviljan blir krav och tvångsbaserad, och lite utrymme finns för att egentligen just leda och inspirera! Rollen som hundtränare (oavsett sport) är på många vis lik en fotbollscoach. Vi sitter på kunskap om träningen och vet hur slutresultatet ska vara, hundarna sitter på kapaciteten. De är vårt jobb att se deras kapacitet, kunna finslipa den och få dem att utnyttja sin fulla potential. Det är denna kombination som skapar magi på riktigt.
Jag har världens bästa läromästare och jag är så glad att jag har fått förstånd att låta dem vara just det, mina läromästare.
Sandra Tellström, Hundpsykolog
