Rabiata ekorrar och grimaserande rovdjur

Optisk karate-illusion

För han blev skitförbannad. Ekorren alltså. Jag var lugn. Jag blir det när jag är under extrema hot. Ekorren däremot blev rabiat och kick-punchade hejvilt omkring sig så det såg ut som om han hade flera armar och ben än han faktiskt hade. En optisk illusion av karate. Han var stött, kränkt och jävligt målmedveten. Eventuellt hade han ett bagage av bottenlös ilska som drivkraft. Vad vet jag. Det såg lite ut så i hans ögonvitor.

Ni är inte utdöende direkt!!

Så jag bad om ursäkt. Alltså verkligen från hjärtat. Så där som man gör när man nästan får sig själva att grina för man är så jävla genuin. För om man inte gjort det hade man legat risigt till. Och sen lade jag tillbaka ekollonen på EXAKT samma plats som jag tog dem medan jag bugade japanskt och backade ur situationen. Men han gav sig inte. Vad är det med ekollon och ekorrar?!?!? Monopol, ensamrätt?!

De är inte direkt en utdöende art, någon av dem. Ekorrherren var ursinnig, tjattrade, sket på sig, illvrålade som bara ekorrar kan, hötte med ytterst små och håriga nävar. Så jag gav mig och tömde samtliga fickor på ”nötter” jag plockat på mig (om ekollon nu är en nöt, jag sov på botaniklektionerna, etologin var mitt enda syfte under mina akademiska år).

En liten ”betingning” in your face!

Hursomhelst så var han rysligt upprörd trots allt. Faktiskt till den grad att hundpsykologen i mig började fundera på rädslan i botten av hans aggression och om han hade hanterat den känslan annorlunda som ung eller om han alltid hade skött det med samma frenesi. En tanke som slog mig var att jag kunde passa på att bjussa honom på en motbetingning så att han förknippade mig som nuvarande obetingat stimuli med något positivt. Men vad fan gillar ekorrar? Jo ekollon. Så ja, jag kanske slängde några ekollon mot honom. Eller lite mer på honom. Okej, jag sulade fett med ekollon på honom. Så många jag bara orkade. Och han blev faktiskt lite tystare. Så det blev nog en bra betingning (obs! Ingen kom till skada!, detta kan vara ett skämt).

Grimaser utan nåd

Sen vände jag mig om för att gå, efter att jag norpat åt mig ett par ek-ägg, bakom mig stod Krutor och Koi. Det borde inte ha förvånat mig eftersom de alltid står där. Koi till den milda grad att han alltid får mig att kliva ur flip-flopsen sommartid medan han står kvar i dem. Så doggsens förekomst förvånade mig egentligen inte, däremot deras uppsyn. Ni vet när man var liten (eller helt ärligt gjorde jag detta igår) och man satte händerna lite in och ut och upp och ner över facet för att nå att dra ner  ögonen, peta upp näsan och dra ut mungipor för att lite chocka någon som inte sett grejen förr. Typ så såg de ut. Självklart utförde de grimasen enbart med ansikts-mikro-muskel-precision.

Skräckfilmsvissling

Sådant gör hundar, mot ekorrar, bakom ryggen på oss hundägare. Sen visslar de oskyldigt om vi skulle vara på gränsen att komma på dem. Nu så här i efterhand kan jag tänka mig att ekorrens grundläggande  rädsla kan ha haft något med rovdjurens minspel att göra. Jag vet inte det. Men jag menar bara att det kan vara så.

Sen gick vi hem och pysslade. Och ja, fem veckor senare har jag nu fyra halv mögliga ekollon i lika många äggkoppar. Samt två sjukt jävla små ekar ståendes i snapsglas i fönstret. Och nej, jag kommer inte klara av att ha dem där så länge till för det är helt uppenbart att ekorren kommer lägga ett hundhuvud i min säng om han inte återförenas med dem.

/Carro, Krutor och Koi