Om vikten att förstå hundars zoner
De är osynliga för oss men ytterst märkbara för våra hundar. Det här inlägget handlar om mitt, om ditt och ingens. Om zoner.
Let’s take it to the jungel my friends. Ni vet Mowgli och hans polare vargarna. Ur dem är våra hundar komna. När Mowglis grå vänner fäller ett byte gör de det tillsammans. Men sen när det är dags att käka, då sliter de av varsitt stycke och sprider ut sig för matrons skull. Benpipan tillhörande varg X ligger i varg Xs zon som magiskt bildas när han har köttstycket mellan sina framben. Allt i hans zon är hans, har man inte en dödslängtan ger man fan i den zonen. Om varg X däremot reser sig och lämnar zonen för att återgå till buffébordet och hämta en bättre bit, ja då är hans rester ingens och ”up for grabs”. Om varg Y lunkar fram och drar med sig den benpipan och lägger sig en bit bort så ryker ingen päls för den sakens skull. Och likt magi har en ny zon upprättats.
Vett och etikett
Benhårt sitter förhållningssättet i våra hundar. Det handlar om vett och etikett. Det handlar om hänsyn och respekt för andras ägodelar. Och det handlar om självbevarelsedrift, vem vill bli tilltrasslad i nyllet i onödan?! Vargar är noga med kodexen och snatteri uppskattas sällan, men kan tolereras av valpar och om käk finns i överflöd. Därför fäller de helst flera eller stora bytesdjur.
Kulturkrock
I människobyn på andra sidan floden råder på sätt och vis namnlappar. Macheten med rött skaft är Sunitas och den med ett hack i bladet är Depalis. Alla vet det. Var prylarna än står och oberoende av var Depali eller Sunita befinner sig så frågar man innan man lånar. Vi kan alltså lägga ifrån oss saker och de laglydiga håller fingrarna i styr. Den här väsentliga skillnaden är en ”kulturkrock” hundar och människor emellan. Hundar snor sällan saker ur händerna på oss, men har vi lämnat en bulle på köksbänken är det okej att ta för sig enligt de nosförsedda. It’s the way of the wolf. Enligt dem gör de inget olämpligt eller felaktigt när de tar för sig. De är artiga som väntar tills vi gått. Självklart kan hundar lära sig våra seder, men jag tycker det är lika viktigt att vi förstår deras.
Det handlar om förståelse
Att peka på tennisskorna som är såååå härliga att tugga på och deklarerar att ”De där är mina oavsett var de ligger”… funkar inte. Att vi sedan pekar på en tennisboll och säger, ”Den är din”… kanske känns pedagogiskt för oss… men för hundar mumlar vi massa skit och pekar på saker. Om du däremot sätter dig på golvet, har tennisskorna i famnen och skyddar dem (genom att peta in dem inunder dig och med din kropp parera hundens försök, utan hot och morr, utan våld och idioti) då slutar jycken norpa dojjorna. För det förhållningssättet, den kommunikationen, är logisk för hundar.
Nu kan vi inte gå och konka på allt vi äger som våra hundar inte får ta. Det finns byrålådor. Och självklart finns det andra lösningar på våra kulturkrockar. Men detta inlägg handlar inte om lösningar (mer om lösningar i inlägget om Mr Ocean). Det handlar om förståelse. För innan vi försöker ändra på hundars vis, behöver vi förstå deras seder. Vi behöver respektera deras kulturarv.
På återseende
/Carro, Krutor och Koi
Vill du läsa mer om just detta? Om labradoren som snor allt!
Carros blogg: Labradoren som snor allt
