Om mörker och ljus. Om Arne och Lill. Del 2
Carros blogg

Om mörker och ljus. Om Arne och Lill. Del 2

Läste du förra veckans blogg av Carro Alupo och längtar efter att få veta hur det gick? Kommer Arne, fylld av sorg, låta en valp värma hans hjärta och läka hans inre? Här kommer svaret.

”Vi tror hon heter Elisabeth” sa Margareta och sträckte över valpen både hon och hennes numera hålögda far alltid drömt om. Han stirrade länge på den lilla, utan att ta emot den. Fårorna mellan ögonbrynen tjocknade i ett ansikte som tappat muskeltonus i övrigt. Leendet lyste med sin frånvaro. Så hon gjorde som med handduken på badplatsen när hon var sju, den hon tappat i sjön och inte hade någon vidare användning för längre. Hon knölande ner valpen i hans stora nävar med orden ”ta den” och rusade därifrån.

Tårarna brände, att han såg dem skulle inte underlätta. Hennes systrar, Eva och Britta, stod kvar. De kramade om sin far som var fullt upptagen med att få bort rosetten. De gratulerade lågmält och lämnade över tikens tillhörigheter och papper. Det var ingen glädjestund. Känslan i rummet hörde rättssalar till. Varför hade de envisats med det här? Nu var det ju försent. Ingen tänkte klart. Ingen.

Valpen rusade förbi allt elände

Förutom Elisabeth som verkligen inte hette Elisabeth. Verkligen inte alls. Hon struntade helt i den kymiga stämningen, som Maj-Lill hade benämnt den, om hon varit i livet. Precis som Maj-Lill ruskade valpen på sin lagom lockiga kalufs och rusade glatt förbi allas elände. ”HEJ!” sa stora förväntansfulla ögon till en husses orkeslösa blick. Trots allt det trötta var han hennes husse. Det såg hon jättetydligt. För bakom dimman fanns en rolig gubbe, en som skulle hämta ner fullmånen från himlavalvet om hon bad honom snällt med huvudet på sned.

Han var hennes. Som hon skulle driva honom till vansinne och glädje. Och som hon skulle locka fram hans melodi. Som hon skulle. Med de orden, som Arne inte riktigt hörde, for vår valp in i vardagsrummet och upp i en fåtölj. På armstödet låt ett par stickor och ett nystan. Arne hade inte tänkt låta någon, någonsin, sätta sig i den igen. Men nu satt där någon och ansträngde sig väldigt mycket för att inte bita i stickorna, det hade nog varit lite för mycket, det förstod hon ändå. Ja, nu satt där någon, en liten söt urkraft som krävde hans närvaro. Och dagen blev till kväll.

En söt urkraft till valp

Efter den där första sista kissrundan tultade valpen in genom porten som om hemmet varit hennes i en evighet. Så självklar bland all osäkerhet. Ett dragspel stod lutat mot sovrumsväggen och därintill lade hon sig till ro i tron om att natten innebar sömn. Han tittade på henne länge. Så länge. Utan att riktigt kunna bestämma sig för vad han tyckte om det hela.

När deras allra första gemensamma skymningen föll, föll även mörkret inom. Hjärtat värkte och klorna rev tag i honom från insidan. Smärta kan driva en till vanvett. Han ställde sig upp, vankade av och an, försökte gå ifrån paniken som envist följde efter. Som en enträgen demon i väntan på att bytet ska vila. Knogarna vitnade, tårarna kom och vrålet var på väg, det som ville förklara för världen hur överjävlig och orättvis livet var.

Sekunden innan vulkanens bristning klev Elisabeth eller vad hon nu heter in i rummet. Hon tassade kavat men sömndrucket fram i mörkret. Nosen orienterade henne mot honom, hon saktade in precis framför, satte sig ner och sken. Så oerhört starkt att inte ens en butter gubbe, nedslagen av den största av sorger inte bländades.

Hans mörker nådde inte henne

Hon satte sig, nio veckor gammal, mitt framför hans fötter. Och ändrade på allt. För hans mörker nådde henne inte.  Hon kände det så klart, men skrämdes inte. Demoner rår nämligen inte på ljusets krigare. Därför vågade hon sig på att slänga lite med öronen och le. Välviljan bredde ut sig över valpens ansikte, hon lade huvudet på sned och tittade på honom, från hjärtat men ändå lite strängt. Hans låste blicken i hennes. ”Vad vill du….?” röt han, till en början ilskt… Hundar har blivit kastade i väggen för mindre. Tyvärr är det så.

Men Arnes mening fick inget slut. Och ingen slängdes i väggen. Han är inte den sortens man. Antingen var det han eller så var det hon som fick det hårda att bege sig. Det onda inom satte svansen mellan benen och kvar fanns ingenting. Stillhet. Inte ro. Inte värme. Ingenting. Och det är en bra början när helvetet som tagit över slutligen lämnat. Elisabeth eller vad hon nu heter fick en smekning över huvudet. ”Du borde sova du” sa han mjukt, ”Du borde sova nu…”.

Sova hade hon verkligen inte tänkt sig. Hon var ju vaken nu. Istället sprätte hon i väg, så pass att till och med Maj-Lill hade våndats över trägolvet, rätt ut i köket som om hon skulle sätta på kaffet. Arne stapplade efter, i samma sorts dimma Margareta befunnit sig i hos uppfödaren, och utan att veta varför satte han på kaffet. Och utanför köksfönstret blommade kaprifolen.

Hon heter Lill

Efter vad som kändes som en evighet för en väntande dotter ringde Margaretas telefon. ”Hon heter inte Elisabeth, hon ska heta Lill.  …och…  tack… vi kanske kan ta en promenad någon gång…” Sedan lade han på, eller så bröts det… tyst blev det i vilket fall och varför spelar ingen roll. Män från förr kan behöva hantera sina känslor på så vis. Och Margareta hade ändå släppt luren.

Med ena handen krängde hon nämligen på sig seglarskorna medan den andra öppnade dörren. Sen småsprang hon hela vägen. Leendet växte sig större ju närmare hon kom hans port. Ändå fanns en tvekan i stegen uppför trappen, men när det inte hördes några vrål utan ivriga små skall, knackade hon på. Det är inte ofta kvinnor i övre medelåldern står och hoppar på någons trapp, upp och ner som ett litet flickebarn, i förväntan. Inte ofta. Men visst finns det dagar.

Stilla tårar kommer alltid rinna när Arne tänker på sin Maj-Lill. Och Lill kommer slicka bort dem. Varje gång. När vägen blev mörk valde han att fortsätta gå, med ett jordskred i hjärtat och en hund vid sin sida. Han är den sortens man. Och med tiden kommer Lill se små hopp smyga sig in i en trumpen husses steg. Hopp som egentligen inte är hans men ändå så. Livet blev nämligen lättare för Arne med Lill vid hans sida, svårt hade det redan varit, så svårt. Den lilla tiken återställde inte balansen helt men hon försökte verkligen peta vågskålarna tillrätta. Och den ambitionen  gjorde Arne mindre förbannad på existensens domstol.

En sten med husses namn på

Han är ofta rädd, för att det ska hända hans hund någonting, det är inget fel med det. Han vet det, för Margareta har sagt det. Ibland lär barn sin föräldrar om livet, det är inget fel med det, det är precis som det ska vara. En sak vet vi dock och det är att han egentligen inte behöver vara rädd för Lills skull. För hon är säker, hon kommer leva ett långt, lyckligt och olycksfritt liv. Vi vet det. Men det gör inte Arne. Man vet sällan sånt i förväg.

Det är många år kvar tills dess, men en dag kommer Lill sitta tätt intill en sten med husses namn på. Huvudet kommer hänga så lågt att öronspetsarna tar i marken. Hans bortgång kommer smärta. Djupt inom. Men Lill kommer inte vråla, hon kommer sörja stilla och tyst. Efter begravningen kommer hon tassa efter Margareta hem. Och Arnes dotter kommer ta hand om den då grånande tiken på ett sätt få människor gör. Hon kommer rå om Lill som hennes far rådde om henne som liten. Utan att kunna sätta ord på känslor men aldrig utan att visa dem.

Att rå om en sörjande hund kan vara ett vuxet barns sista sätt att säga tacka, för allt han gav henne. Lill kommer älskar henne för det, även om Margaretas insats inte blir långvarig. Hunden kommer följa sin husse in i döden så som i livet. In i ljuset och åter igen. Margareta som är så noga med rätt och fel kommer, trots att det är förbjudet, sprida tikens aska över stenarna. Maj-Lill och Arnes. För det är det enda rätta. Och utanför köksfönstret kommer kaprifolen blomma.

Peace ut/

Carro, Krutor och Koi

Om du missade det förra avsnittet om Arne och Lill kan du läsa det här.

 



Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Jag och dogsen på semester

Våra experter

Vanliga frågor om valp

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…