Nykläckt: Vår blogg
Helt plötsligt är den här; född, kläckt, sjösatt … Bloggen alltså: ”10 ben & 2 svansar”. Jag fick äran att vara dess budbärare. Det förtroendet tackar jag för! När saken var biff och jag efter lite eftertanke – väldigt lite – tackat ja, tog en fladdrande känsla över i magen. Och vad jag kunde minnas åt jag ingen fjäril till frukost. Nerver?!… I mig? Sällan skådat, när det väl inträffar betyder det utan undantag något bra … Men det känns sällan så i början.
För att lägga känslorna tillrätta tog jag en hundpromenad. För det gör jag, typ i alla lägen oavsett. Utöver de dagliga promenaderna, när jag är extra glad, oroad, upprymd, arg, ledsen, hoppfull, frustrerad … Eller nervös. Välrastade hundar har jag. Turerna med mina fyrbenta bästisar ger mig så mycket. Nya synsätt, större perspektiv och energi. Tankar skingras för att falla på helt rätt plats. Saknade pusselbitar dyker upp bland kottar och mossa. Inget är så känslorensande för mig som en skogsrunda med doggsen. Ofta börjar de med ett lunkande, som blir ett strosande, ett sökande som övergår i lättsamt skuttande. En process, eller bara en hundpromenad. Fotspår och tassavtryck hör ihop som salt och peppar. Och de är min universalmedicin i alla lägen.
I dag går rundan över stock och stenmurar, rakt ut i vildmarken. Smålands skogar bjuder på storslagen dramaturgi i sina kolossala granar och graciösa tallar. För mig gäller det att gå sig andfådd och varm om något som är ämnat att falla på plats, ska. Hundarna virvlar lättsamt runt mig. De verkar alltid veta, skilja på när jag går ut med dem och när de går ut med mig.
När det är ”matterundor”, stunder vi går ut samtidigt, i samvaro utan att prata så mycket. Och när det är ”hundonader” när vi går ut tillsammans, snicksnackar och hittar på bus. Likaväl märker jag när jag går ut i syfte att träna men märker att jyckarnas behov är att bara vara. Dagar spårselen blir liggande på garageuppfarten för det inte låg i Kois intresse att spåra, utan mitt. Och i ärlighetens namn är det ju han som gör jobbet. Idag var det min tur att gå en tankerunda medan hundarna underhöll sig med rotvältor och leriga diken.
Någonstans mellan grannåkern och vårt staket, mitt i en piruett över ett dike kom jag på det. Det som fick fjärilarna att flyga i takt och sluta krocka runt. Det här är inte min blogg … Den är vår. Er läsares och min. Vi kommer skapa den ihop. Trots att vår bekantskap är ung, den stiftades som tidigast under fjolårets höst, så tror jag mig ha lärt känna er. För ni hör av er, kommer med synpunkter, hejarop och lyfter ämnen ni är nyfikna på. Och den kontakten är underbar! Utvecklande och inspirerande.
Så välkommen! Till VÅR blogg. Din, min och alla våras hundar tillsammans. Jag ser fram emot att forma denna pysventil, debattarena, detta tipsforum – ihop med er.
Peace out!
/Carro, Krutor och Koi
