Var är valparna?
Ni som läser min blogg vet att vi har sorg i Goa just nu och det har varit en ganska jobbig vecka. En bästis fattas oss och en annan bästis ligger nu där hemma i trädgården, ensam.Ska jag vara ärlig tror jag inte att Wendy ens förstår vad som hänt, eller bryr sig om att hon är ensam. Äntligen får hon all uppmärksamhet, all mat, all kärlek och det är liksom hon och jag nu. Fast det är klart, när vi inte är hemma så blir hon ju ganska ensam och det är hon inte van vid.
Kanske borde vi adoptera en hund till så att Wendy får sällskap, men jag vet att min sambo inte vill fästa sig vid en ny hund. Det är ju baksidan med husdjur, att vi oftast överlever dem och inte tvärtom och att skaffa husdjur är oftast en stor investering för hjärtat.
Valp-update
För någon vecka sedan hittade jag sex små valpar i trädgården framför vår villa och jag lovade ju att hålla er uppdaterade i ämnet. Men, valparna är borta och jag har ingen aning om vad som hänt dom…
Det var förra helgen som jag såg dem senast, då låg de alla sex precis innanför stålgrinden in till den övergivna trädgården där jag hittade dem och Wendy och jag stod och sniffade på dem flera gånger om dagen. De hade börjat klättra ut genom hålen i grinden och Wendy tyckte att de var väldigt intressanta. Tror faktiskt aldrig att hon träffat på några valpar och i början tyckte hon de var lite äckliga och buffade bort dem. Jag tyckte dock inte det var en bra idé att de började krypa ut mitt på gatan och försökte täcka över hålen i grinden med ett stort bananblad. Mamman verkade inte vara hos dem särskilt ofta.
Så en kväll kom ett kraftigt regnoväder. Helt plötsligt stormade det ordentligt och regnet piskade mot huset. Jag var tvungen att springa runt och stänga alla fönster för att regnet vräkte in och sedan höll jag Wendy sällskap ute på verandan.
Jag hörde hur de stackars valparna skrek av rädsla på grund av åskan som mullrade, men det var inte läge att springa ut i regnet och titta till dem. När det regnar här så REGNAR det och marken fylls direkt av rödbrun sörja (dessutom var det beckmörkt överallt för elen går så fort det börjar regna…). Det var hemskt att höra dem pipa, men jag visste heller inte var någonstans på tomten de befann sig. Jag hoppades att mamman hade hunnit dit för att värma dem.
Efter 20 minuter mojnade vädret. Jag och Wendy gick för att titta till valparna och vi hittade dem dyngsura precis invid grinden. Ingen mamma syntes till men de verkade alla vara vid liv och jag klappade dem en stund innan vi sa godnatt.
Nästa morgon var de borta. Mamman såg jag till i några dagar efter ovädret, inne på samma tomt, så jag tänkte att hon nog hade flyttat dem en bit bara. Fast nu har jag inte heller sett henne på länge. Bara hennes två fjolårsvalpar som springer omkring i området och skäller.
Mina grannar hade sagt till mig när jag först upptäckte valparna att de ville ge dem till ett hundhem, för att bli av med problemet att än fler hundar ska växa upp i området och föra väsen, men jag tror inte att det var dem som tagit valparna. Kanske var det någon annan som störde sig på de rädda valparnas pipande den där stormiga natten och valde att dumpa dem någon annanstans…
