Ur tomma intet – eller?
Varför reagerar huden som den gör? Denna veckas blogg av Carro Alupo handlar om plötslig ilska och orsaken till detta.

Ur tomma intet – eller?

En hund. En matte. En attack som blev till flera. Förvirring. Ur tomma intet högg hennes hund granntaxen. Tillsynes oprovocerat och samvetslöst. Ovisshet och sorg är vad som råder. Vad har hänt med Bella och varför går det inte att få stopp på henne?

Hundars beteenden innehåller oftast information. Något är på tok med Bella. Så långt är saken säker. Tillsynes oprovocerat, men i detta fall var beteendet internt motiverat (teorierna om motivationssystem tar upp extern motivation så som viljan att jaga en katt vid åsynen av en, katten är utomstående hunden och triggar jakten. Eller intern, så som hunger, en inneboende känsla som motiverar till jakt).

När plötsliga beteendeförändringar uppkommer, speciellt svårförklarad aggressionsproblematik, vill jag koppla in veterinär. Sjukdomar, skador, smärta kan ge beteendesymptom som är svåra att förstå ur ett etologiskt perspektiv men är fullt förståeliga ur ett veterinärmedicinskt. Men det är inte alltid lätt att se när en hund har ont. Ibland blir det synligt på osympatiska vis istället för en mer lättförståelig hälta.

Något hade gått snett

I Bellas fall var det tydlig var problemet fanns, eftersom hon satte sig ner när man klämde på det. En kota i ryggen var problemet. Något hade gått snett, bokstavligen, men det var inget man såg med blotta ögat. Det som smärtade tillkännagav sig genom utbrott, mot granntaxen.

När matte hade funderat ett tag visade det sig att Bella hade blivit lite veligare med att hoppa in i bilen, passgången var ett faktum och sån hade hon inte alltid varit. Hon hade också börjat flämta mer, inte bara under de där varmaste av sommardagar.

Det är inte så lätt

Att knacka tillbaka kotan som var orsaken till problemet i detta fall, är sällan hela lösningen. Hundar kan behöva hjälp att styra om sitt tänk efter att grundorsaken tagits ur ekvationen. I Bellas fall handlade det om kontrollerade former av socialisering med granntaxen.  Stunder där hon fick erfara att det inte gjorde ont längre, när han kommer farande som ett avlångt bowlingklot och dunsar in i henne. Men även granntaxen behövde tillfälle och chans att återfå förtroende för henne.

De tvåbenta fick öva på att guida i leken, så den inte blir övermäktig för någon av hundarna. Det tog ett tag, mest för taxen, för han var rätt säker på att Bella hade blivit rabiessmittad. Bella själv var inte så långsint. Men sen var det heller inte henne det gick hål i. Det är inte alltid lätt det där med grannar.

 Peace out!

/Carro, Krutor och Koi